Stockholm. Sambo. Hund. Gravid. Mitt liv!

Det är tur jag har Olof som diskar när jag gjort mat, jobbat på Göteborgsvarvet (i sjukstugan), tömt i källaren och packat in saker i bilen som ska upp till Stockholm... Visst låter det lite som om jag ska flytta?

"Nyfiken i en strut" som jag vet att bland annat Sussi heter i mellannamn ska nu få lite svar. Jag flyttar ihop med Olof snart för jag har fått jobb i Stockholm under sommaren. Troligtvis även under hösten, annars fortsätter jag plugga. Detta betyder att jag förmodligen kommer köra upp som privatist. Men halkan är gjord och det är väl mest finslip som behöver göras. Ibland är jag less på att köra. Önskar att de där småsakerna var lite färre... och att det inte gjorde något att man ibland gör misstag. Men men, suck och stön.

  Min blivande sambo, hihi.

Fy fan vad jag är less på att folk klagar på sina män! Visst att man ibland behöver klaga men måste det alltid vara samma visa? Han diskar inte, städar inte, ser inte det jag ser... Neej! Du ser inte vad han ser heller!!! När jag håller på och ser allt vad som ska göras så ser Olof en stressad Maddo som behöver slappna av. Jag får tuppjuck för att han inte inser att jag blir stressad av att ha kaos och han får tuppjuck för att jag inte kan låta kaoset stå ett par dagar. ETT PAR DAGAR?! Men jag vet vad han ser. Jag vet att han tänker på mig. Jag vet att världen inte går under om det är skitigt en dag extra.

Varför tar jag upp detta? Jo, för att jag var inne på ännu en "mamma-blogg" som klagade på sin man som inte ser... förstår... inser... tänker själv... Vart är kommunikationen? Självklart blir man arg på sin käraste, man blir irriterad och ibland har man faktiskt olika åsikter (ganska ofta). Det handlar inte om att vi tjejer behöver stå på oss i lägen då det kommer till städning. Vi behöver lära oss att slappna av. Visst behöver många tjejer lära sig att säga ifrån; när det gäller dem själva!!! Men om du gång på gång ber pojken att diska, tjatar på honom att han inte gjort det, tjatar lite mer, blir irriterad och suckar...vissa gör det till och med själv eftersom "det är bättre om jag gör det själv" hur tror du att du skulle känna som "man" (djur?) om någon försökte bossa med dig sådär? "Men sånt utstår ju vi tjejer dagligen" jaaa, och det är DÄR du ska lägga energin. Säg ifrån, lär dig ignorera, stå på dig... När folk bossar över dig! Inte när din partner glömmer plocka in tvätt, diska, krydda på ett visst sätt, byter blöja på fel sätt, matchar kläderna fel på barnet... you name it! Det är små skitsaker i världen. För du låter ändå andra människor bossa över dig!

Jag är också människa, självklart ber jag Olof diska och suckar när han inte gör det. Men jag väljer inte att skriva det offentligt för hela världen. Ibland gör jag det själv. Ibland suckar jag. Väl medveten om att han har jobbat mer än heltid när jag varit i Stockholm medans jag faktiskt knappt åtagit mig något under dagen. Jag har en underbar pojkvän som inte gnäller på mig eftersom jag "inte gjort något vettigt under dagen" som jag skulle säga. Medan han anser att det är rätt bra jobbat att ha fixat tvätten, vikt tvätten och plockat iordning i lägenheten så det går att komma fram. För mig är det bara självklart att göra. Behöver jag tvätta kläder så gör jag det. Behöver jag komma fram i lägenheten så plockar jag undan.

Vi har rätt olika nivåer. Jag känner behov av att tvätta minst varannan vecka medan Olofs kläder räcker bra längre än så. Jag har valt att ha en liten garderob med saker jag använder. Olofs garderob innehåller så mycket kläder att han skulle kunna byta varje dag i en månad - minst! Men då får jag väl tvätta oftare då? Det är ju jag som behöver det..! Nu har jag en pojkvän som anser att grus i hallen är bra mer irriterande än jag anser (hund i ett år har satt sina spår.. haha) så han kan sucka när han kommer hem från jobbet och trampar på grus, jag sitter då lugnt kvar i soffan för min gräns är inte nådd. Vill han få bort gruset får han väl dammsuga eller sopa golvet?

Vi kommunicerar rätt mycket. Om vad som behövs göras, prioriteringar och sånt. Nu vet jag att vi inte varit tillsammans länge och jag erkänner att vi ibland blir irriterade på varandra men vi glömmer inte att kommunicera. Vi går inte på rutin. Rutin är den största fällan vi kan gå in i.

Angående mamma-bloggar... Ni är ensamma hemma och ser all skit dagligen. Skit ni aldrig skulle sett om ni jobbade och kom hem för att äta, skita och sova. Försök inse att mannen också är trött. Jag påstår inte att det är lätt att vara mamma, jag inser också (trots att jag inte är mamma själv) att det är SKITTUFFT att vara mamma. Men vad ger er rätten att sluta kommunicera med er man och hitta gemensamma lösningar samt spy galla över era män offentligt?? När var det okej att med namn och bild visa hela världen att denna personen är värdelös när det kommer till hushållssysslor..? Vill du själv bli stämplad på det sättet?

Skit i småsaker och börja kommunicera. Skit i städning, tvätt och vikning i trettio minuter. Prata istället! Vad har hänt med kommunikationen i vårt avlånga land?

   Om du inte lyssnar på mig så tänker jag inte lyssna på dig och då blir det säkert bättre!!! Eller..?

I morse vaknade jag. Utvilad. Det var så jäkla skönt eftersom Olofs väckarklocka ringt varje morgon i nio dagar i sträck. Tionde dagen va tung men då var det min klocka. Igår kom jag hem, däckade 30 minuter, höll mig med nöd och  näppe vaken, däckade 30 minuter, pratade med Olof, sov tio timmar. Välbehövt.

Så jag vaknade utvilad i morse. Lite trött i kroppen eftersom den inte gjort något vettigt. Då bestämde jag mig för att det skulle bli en bra dag idag. Så frukost, lura i Tessan mat och vatten. Åka och träffa kollegan M. Lämna Tessan och dra mot min risk2:a (halkan). Gjorde halkan, fick godkänt och sen drog jag till M och käkade middag samt tjötade och fikade. Alltid lika mysigt! Därefter drog jag hem.

Under dagen har jag fått en del positiva besked och ett av dem är att Olof är på väg till Göteborg nu. Jag tjatade mig till att han skulle åka hit redan ikväll så det blir nice. Annars hade jag ju förlorat 16 timmar med honom och det gick inte an! Ellerhur? Hihi. Imorgon kommer väl ändå bli minst lika bra?

Tillbaka i Göteborg nu. Är grymt trött och har redan somnat två gånger under dagen. Väntar på att ta Tessan på en kvällspromenad och sen sova. Känner mig inte alls pigg idag. Ett bad blev det när jag kom hem. Badkaret har jag saknat. Min matta är försvunnen från köket... Hunden ligger mest och sover och jag väntar på att skiten i min säng ska flytta på sig så jag kan sova. Plus att jag vill att Olof ska sluta jobbet också så jag kan tjöta med honom.

La ut en annons på blocket för ett par veckor sen och idag fick jag ett riktigt skambud på min skänk som jag säljer. Annonspriset är 3500kr (shabby chic) och budet var på 1500kr. Trodde de seriöst på det?! Nog för att jag kan förstå att priset kan diskuteras men gå ner så lågt? Vi är i Sverige, inte på någon resa i något bra prutland... Mamma var eventuellt intresserad av min soffa. Om inte annat får jag hjälp att få ut den ur lägenheten nästa vecka. Gött gött. Ska försöka få lite koll på mitt liv nu. Rensa ut och hålla det rensat. Behöver man allt man sparar på? Inte om du frågar mig.

Tessan mår sådär också. Är lite orolig och har ett extra öga på henne. Men det blir alltid bra i slutändan, ellerhur?

Kan inte sätta fingret på vad men något är inte rätt...

Olof jobbar helgen denna helg. Det är lagom roligt. Han har jobbat i sju dagar ikväll. Imorgon blir det åtta... ja, det lär fortsätta. Det känns så jävla surt bara. Man går upp på helgmorgonen för att se honom i arbetsbyxor på väg till jobbet. Visst, han är skitsexig i arbetsbyxor (finns det någon som inte är det?), hans kollegor är jättetrevliga (ja, jag brukar åka till hans jobb och titta på samt störa lite) och han jobbar ju faktiskt i stan (inte alltid samma tur med den biten)... men jag är här för att jag vill träffa Olof. Förra helgen var det Umeå och Ö-vik som gällde. Även om vi fick tid att umgås där är det ju alltid något som ska göras, man ska träffa folk och man ska umgås, tjöta osv. Jag älskar det men när har jag tid med Olof?

Men det finns ju massor av saker jag kan göra. Städa undan från gårdagens middag. Dammsuga. Plocka ihop tvätten (jag som tyckte jag tvättade i veckan?). Gå på långpromenad med Tessan osv osv... men jag hade hellre tagit en promenad, hand i hand, med Olof och Tessan. På onsdag morgon åker jag hem. Måndag kväll är jag iväg och sen har vi tisdag kväll. Inte en enda jävla heldag kunde vi få. Ändå är min tripp nästan två veckor (kom torsdag kväll den 5:e och åker på morgonen den 18:e)...

Jag vill åtminstonde ha möjlighet att prata med mina vänner men ingen hemtelefon finns och mobilräkningen är redan den högsta någonsin. Vill inte tänka på den...

Så nu är frågan om jag ska ta mig till stan idag, försöka få tag i fina Jaz för en fika, terrorisera Olof och hans gäng eller städa lägenheten. Kanske ta mig till min lillebror? Jag funderar på att ta lillebror en stund på tisdag. Men först måste Tessan ut. Blev en riktigt sen runda igår och hon är trött efter en heldag på stan. Men hon var jätteduktig, hälsade på alla gubbarna (som jobbade) och klarade av att bara ligga på marken på stan. En gång skällde hon och då vet jag inte varför ens..? Men trött var hon efter det! Trött men nöjd. Mattes älskling.

Vad är det med mig? Jag gråter för småsaker. Är inne i en jättekänslig period just nu. Det är visserligen mycket som händer för tillfället men börja gråta för att jag inte har någon att äta lunch med? Eller för att veterinärkliniken snor min halvtimme med Olof (vilket är en annan historia). Det känns inte så likt mig. Jag brukar ju köra hårt.

Att studera så som jag gör och vara hemma så mycket är rätt påfrestande. Man känner sig som en klängapa som bara vill umgås hela tiden. Ens hem blir den tråkiga tillvaron och man önskar att folk kunde komma hem till en och göra hemmet till en rofylld och trevlig plats hellre än en stressad miljö. Men ofta vill vännerna inte vara hos mig. Självklart med undantag. De gånger mina vänner kommer till mig känner jag harmoni i hemmet ett par dagar senare. Självklart är det trevligt att vara hos vännerna också, det är skönt att få komma bort. Studera hemifrån är inte riktigt min grej. Jag sökte min utbildning i hopp om att det skulle bli klassrumsundervisning. Istället blev det ännu mindre klass och ännu mer hemstudier. Kanske är det inte så konstigt att man gråter av att inte ha någon som vill, eller många gånger inte kan, äta lunch med en...

Jag skulle kollat igenom Pernillas ex-arbete på förmiddagen men Olof kände inte för sen lunch så jag får skicka det jag har till Pernilla och fortsätta sen. Just nu är det så jag får göra för annars sätter tårkanalerna igång med sitt arbete igen.

Min kropp fullständigt skriker efter barn efter att ha träffat underbara Filiph. Självklart träffade jag hans föräldrar också.  Underbaraste Sandra (My Sandy-darling) och Mr. R. Sandra la upp bilder som jag tog på familjen och med en ny kamera är det massor av  bilder. Jag har bara inte orkat rensa, förminska osv... Det kanske kommer fler bilder längre fram!