Igår var en seg dag. När liten vaknade var hon mysig! Kändes segt att jobba då. Vi kallar henne huligan av en anledning! Sen hade hon somnat om ganska fort när jag åkte till jobbet. Hjärtat mitt sa att något är fel. Termometern har vi slarvat bort på semestern. Hela dagen hade hon varit lugn och ätit mindre än vanligt. När jag jobbar kväll är det bara förmiddagen jag har med skrutten så hon sov när jag kom. Vaknade på natten, flertalet gånger. En gång tog jag henne och när jag tog upp henne trodde jag att jag skulle bränna mig. Skrutten har ju superhög feber! Blir att köpa termometer idag. Alvedon och gos gjorde att hon somnade. Vi har fått en stark unge med en kropp som inte reagerat på sprutorna ens. Så feber är inget vi ser ofta. Förhöjd temp när magen bråkar har hon ju. Jobb ett par dagar framöver. Känns i hjärtat kan jag ju säga. Men hon har sin pappa.

Oj, tiden går fort. Dags att börja önska igen...

• Cykelhjälm
• Cykelvagn
• In the pocket baby seat
• Bäbis-böckerna
• Bil (alternativ till bobbycar)

Jag undrar hur många gånger jag och sambon funderat hur en varelse med enbart gener från oss kan vara så fruktansvärt söt. Jag har sjuk ångest för den dagen hon blir så stor att utseendet spelar roll. Tänk om hon kommer vägra äta? Ätstörningar? Tvinga sig på dieter? Träningsnarkomani? Jag minns hur det var att vara tjej. Självklart hoppas jag att hon komme vara medveten men jag vill att hon ska ha en sund inställning till mat. Man kan äta allt, med måtta. Man kan träna allt, men inte varje dag. Det är viktigt att äta gott. Njuta av mat. Hon ska hellre må bra i själen än hålla någon idealvikt. Jag blir rädd över att ha en dotter ibland. Det är komplext att vara tjej. Jag vill inte att hon ska falla i groparna. Hon ska kunna tänka att det är hennes liv och köra sitt sunda race. Jag tänker att det är bra om folk tror det är en pojke ibland. Då förväntas hon köra eget race. Vi ser skillnad i hur vi klär henne. Flickigt så pratas och gullar folk mer än om det är pojkkläder. För mig är hon världens sötaste oavsett!

Hade foglossning som gravid. Blev sjukskriven tillslut. Hade massa otur men hoppas på en vändning. Får lätt ont ännu och nu behöver vi en vagn som jag klarar av...tyvärr. Jag älskar vår emmaljunga den är bra på många sätt. Lättkörd. Skönt handtag. Passar stora som små (dvs ingen inimini-sits som många poppisvagnar)... Snygg, såklart! MEN tung. Fan, fan, fan. Har haft en liten extravagn i bilen nu. Lättare. Mycket skönare för min kropp som helt enkelt inte orkar. Alla tips på vagn som funkar för barn som ligger över kurvan mottages. Vi planerar att ha fler barn framöver och det skulle då vara skönt att slippa ytterligare vagnar! Tycker redan vi haft för många...

Jag har träffat gamla grannen och hennes dotter. En aprilmamma och hennes dotter. Nu har jag insett! Jag är sjukt osvensk! Jag vill träffa folk på ett osvenskt sätt. Jag vill kunna ringa på grannen och träffas = osvenskt. Jag vill kunna ringa mina vänner och säga "ska vi ses?" och göra spontana resor. Jag trivs i Sverige. Tälta och allemansrätten. Sjukt osvensk är jag. Men med rätt folk omkring mig så går det! Nu ska vi kolla på hus. Den nya lägenheten köpte vi av en anledning, det var tillfällig och det visste vi. Jag hoppas verkligen på denna förändring. Hoppas på kontakter som vågar ses, ringa på dörren och faktiskt tar egna initiativ.

Vi tänkte att vi skulle vara smarta idag. Bilresa på några timmar med barn. Visst är vi smarta som planerar det till nattsömnen? Sagt och gjort. Alla vanliga nattrutiner och när flaskan skulle fram gick vi till bilen. Vi har gjort såhär förut och då gick det inte. Vi hoppades det skulle funka denna gång men jag sitter här i bilen. Vaken. Med vaken unge. Hoppas vi kommer i fas snabbt. Hade precis fått nätterna att funka igen. Utvecklingen är sjuk just nu. Det ploppar tänder som popcorn poppar och lär sig saker!!! Såg henne bläddra idag. Okay, inte så som du och jag gör men bra finmotorik. Måste sluta. Mer än smågnälligt nu. Önskar att mitt barn älskade bilfärd men icke.

Jag dog just en stund. Min lilla skit gick stapplande några steg. Sitter och håller inne tårarna. Fan. Skulle ju inte bli så blödig! Men jag hade precis förlikat mig med tanken om att hon skulle dröja med stegen och vi skulle behöva stå ut med frustrerat gnäll över detta i flera månader till. Men hon gick! Jag är så jävla stolt. Och nej, det är ingen mammablogg men det är mitt liv och ungen är en del av mitt liv! :-)