Det blev ambulans inatt. Ångesten var så kraftig... Det är tungt nu. Tungt. Blir nog en del hjälp numera.

Jag känner mig lite förvirrad just nu. Vet inte riktigt vad livet har att erbjuda. Tröttheten börjar återigen komma ikapp. Ständigt stressad. Jag har ont i magen. Äter dåligt. Får knappt till promenader. Behöver nya skor. Aldrig egentid. Saknar badkar. Kärlekstvivel. Jag vet inte riktigt hur det blir just nu. Jag har det bra. Men jag känner mig tyngd. Det kommer snart klarna upp. Får snart klarhet. Jag vet. Men varje dag är en evighet...

Vi var på akuten inatt. I lördags var vi på utflykt och bebis sov massor i vagnen och åt ganska sällan. Tänkte att det är för att hen ligger i en rullande vagn. Väl hemma så är det inte vår glada bebis. Hen vill inte äta fastän vi faktiskt känner att det borde. Inte tröstbar.. Tillslut somnade bebis. Natten kom och det gnyddes i sömnen och jag gjorde en flaska med ersättning 150 ml vatten (165 färdig dryck tror jag att det är?) och då äts det hyfsat. Runt 120. Sen kommer morgonen och det skriks om vi försöker ge mat. Vägrar bli tröstad osv. Går ut på promenad och då ska det ätas tydligen. Öppnar en tetra på 200 ml som är det enda hen därefter äter tom klockan sex då jag ringer vårdguiden. Får prata med en sköterska på sjukhuset som säger att det är för lite och att vi ska åka in. Sagt och gjort.

Den klassiska väntan på akuten... Så kommer en läkare och undersöker. Bebis reagerar när läkaren klämmer på magen och i övrigt ser öronen bra ut. Det kom knallgult kiss på underlägget och de vill ha en urinsticka. De kommer in med stickan och tar den på underlägget?! Ger klyx för att se om det är förstoppning. Och ett crp. Avvaktar klyxen. Läkaren kommer in och meddelar att Urinstickan och crp inte visar något så vi kan åka hem. "Så länge de äter och är glada" säger läkaren. Jag känner mig så misstrodd. Hade det varit jag själv så hade jag gått hem och skitit i att söka mer hjälp.. Men det är mitt barn!!?