Jag kom in i en diskussion på jobbet om föräldrar. Föräldrar som fått en mindre och har stora syskonet på förskola är lata. Typ så. Jag blev så otroligt chockad. Det finns delar som jag inte kan ge mitt barn privat. Det sociala är en aspekt. Hur mycket jag än försöker kan jag inte tillgodose detta behov på samma sätt som förskolan gör. Men...det handlar inte om det. Det var inte själva den delen jag reagerade över. Nej, det var den kluvna bilden av föräldrar.

Att arbeta på förskola och påstå att pengarna är satsade fel när vi tillåter barn att gå på förskola när deras föräldrar är hemma med småsyskon. Att pengarna borde satsats någon annan stans. Visst kan jag delvis hålla med. Det borde satsas mer på föräldraträffar, att aktivt komma ut så att hela familjen kan komma iväg. Öppna förskolan etc. etc.

Jag sa till min kollega att jag inte tycker det är fel att ha syskon på förskolan (någonstans anser jag att alla föräldrar gör det de tror är bäst för sina barn). "Så du menar att du skulle ha din dotter på förskolan om du fick barn?" fick jag som motfråga med aningen irritation/avsky (?) i rösten. Ja, det skulle jag. Jag kan inte tillgodose vissa behov som förksolan tillgodoser.

Då kommer nästa diskussion. Förr. Alltid detta jädrans förr. Förr klarade sig mammor och förr umgicks mammor och förr förr förr... Dessa förr-diskussioner slutar aldrig bra. Förr är dett väldigt brett begrepp nämligen. Förr bodde man i hus med dörrar som var för låga för dagens genomsnittsmännisk att komma in i. Förr sov alla i samma rum för att hålla värmen då vi inte hade isolering. Förr bodde man med släkten. Förr fick man alltså en jädra massa stöd från sin familj. "Då kanske det är dags att gå tillbaka tillfamiljerna" Eh, jo...men världen är liiiite mer komplex än så idag. Jag vill först och främst inte bo i samma rum som mitt barn eftersom hon sover bättre i eget rum. Jag vill inte heller bo i samma rum som vare sig  min mamma eller sambons mamma. Och vaddå, om man ska skaffa syskon skulle jag då inte vilja ha sex framför dem heller!!!

Men nu kommer jag på villovägar igen... vad vill jag komma fram till? Jo, familjen idag ser annorlunda ut än förr. Och förr fanns mer satsningar på att kunna träffas med olika familjer. Men vad är det jag tycker att min dotter saknar när hon inte är på förskolan då? Jo, på förskolan får hon de första stegen i att lära sig skolkoden. Där får hon lära sig att andra vuxna är auktoriteter. Att alla barn ska lyssnas på. Att göra saker i grupp. Att göra saker i projekt. Menar personer med tidigare nämnda åsikt att jag som mamma ska vara pedagog till mitt barn mellan amningar, nattningar, kräktorkningar, blöjbyten etc.? Eller vad menar personen egentligen? En hel helg har gått och jag har fortfarande ont i magen efter denna diskussion. Jag förstår inte varför vi som arbetar i förksolan ska misstro föräldrar på detta sätt? Värst av allt är ändå att jag tycker att jag följer med i jargonen och det vill jag inte!

Jag vill tro att alla föräldrar gör det de tror är bäst för sina barn men att det visst kan bli fel. Jag vill inte förminska föräldrarnas insatser. Jag tror att samhällsförändringarna är både bra och dåliga. Vi jobbar mer idag. Vi umgås mindra. Sitter vid facebook mer osv... Klart att våra barn påverkas. Och jo...jag är visst pedagog till mitt barn ibland, jag har svårt att släppa min roll som pedagog så fort jag går utanför dörren på jobbet. Ibland tänker jag på att jag borde sagt si eller så till Lisa eller Kalle, trots att jag sitter i bilen. Och ibland tänker jag på färgval och värdeladdningar i det jag gör med mitt barn. Även vänners barn.

Jag är ingen supermamma som klarar av allting som man förhoppningsvis skulle klara av. Men jag är en vanlig jävla morsa. Som gör så gott jag kan. Jag har rätt att kräva att min sambo ska ta halva föräldraledigheten och tvingas inte vara hemma med barnet/-en bara för att jag är kvinna. Måste det vara pest eller kolera, kan det inte bar...vara?