Imorse kom samtalet. 10.08 dödförklarades min morfar. Han låg i koma sen i torsdags och vi visste att det inte var långt kvar. Ändå gör det ont i hjärtat. Klart jag älskar min morfar men han har det bättre nu, han hade så ont i slutet. Det är inte värt att leva med den smärtan. Nu är det jag som bär på smärtan. Inom mig saknas något. Jag vet inte vad man svarar när folk skriver "jag beklagar" eller "jag är ledsen". Så vi kan skippa såna kommentarer. Jag vill inte annat än gå igenom denna smärtan och gå vidare. Morfar var gammal. Det var hans tur. Men han skulle fylla år om 9 dagar. Han skulle bli 87 år. I april skulle han bli gammelmorfar. Det gör så ont i mig.