Jag helt enkelt.

Alla inlägg under december 2013

Av Dream Maddo - 23 december 2013 23:40

Nu är snart julen här och vissa saker känns faktiskt nästintill perfekt. Vi tog in granen när dottern sov, det blir som en överraskning till henne. När hon vaknar, går upp och ser granen. Kommer bli jättebra! Synd bara att vi gått och blivit förkylda!


Klapparna är köpta, rim är gjorda. Nu vankas julmat och trevligt sällskap. Blir min familj (mamma med ny och lilla b) och sambons familj (mamma samt bror med familj). Totalt blir vi tio. Vi åkte till IKEA för ett tag sen och där fanns glas för 2 kr med julmotiv på. Blev 12 såna så har vi glasen fixade. Tallrikar har vi åtta men barnen får barntallrikar, så det löser sig. Vi har marsipan-och-chokladgodis, rocky road, rockyroadtårta, pepparkaksmuffins, pepparkaksmuffins med glöggmarinerade russin (ja, jag glömde russinen), andra muffins (jepp, misslyckades med två omgångar av muffinsen...!), pepparkakor och vita pepparkakor. Utöver det så är det svärmors glögg samt tilltugg såsom brända mandlar, salta mandlar samt sockersalta kanelmandlar. Godis är fixat också. Sambon fick någonting i sin julklapp på jobbet men utöver det så har vi en stor twixpåse samt två karamellburkar. Socker lär vi få i oss. Jag slår på stort när jag slår. Granen däremot är pyntad med enbart rött och guld. Kanske att jag ångrar att jag inte köpte tjockt glitter, jag har aldrig gillat det men det hade passat bättre i årets gran än det lilla simpla jag köpt (från rusta).


Nu kan julen komma. Gästerna likaså. Vi kör med knytis. Så när gästerna kommer, ja då kommer maten! :)

ANNONS
Av Dream Maddo - 19 december 2013 22:22

Jag vill att ni ska veta vart ni lämnar era barn. Jag vill att ni ska veta pressen kommunerna har på sig. Jag vill också att du ska veta att den pedagogiska verksamheten läggs åt sidan när du har vikarie. Jag vill att du ska veta att personalen är trötta på de förskolor du har ditt barn på. För oavsett hur fint politikerna pratar om satsningar på utbildning och barnen (framtiden) så är det en väldigt förskönad bild de har. Jag älskar att jobba med barn och jag kämpar för att få alla barn att känna sig sedda och uppmärksammade. Varje dag. Jag kämpar för att sätta mig in i deras intressen och se deras lärande. Varje dag. Jag kämpar för att få tid att se, lyssna, dokumentera och diskutera med barnen. Varje dag. Jag kämpar för att få tid till allt som borde göras på jobbet varje dag. Till såväl hjälp som stjälp så har jag kollegor. Kollegor som ställer upp när jag tar några barn, då har de alla andra. Men också kollegor som har egna projekt med barnen då jag blir en passop. Sen ska det beställas material. Det ska bestämmas ditt och dutt. Ansvarsområden och städning. Jag ska ha ögon överallt. Hela tiden. Är det konstigt att vi är en av de arbetskategorier där utbrändheten är som störst?


/Barnskötare.

ANNONS
Av Dream Maddo - 17 december 2013 21:50

Julen har inte ens börjat men vi pratar nyår. Och meningen var att vi skulle åka till Spanien men det blev inte av. Så nu står vi här och undrar vad vi ska göra. Sambon hade fått en inbjudan förut och han dubbelkollade den och visst fick vi komma. Utan barn. Jag har inget emot att träffa folk utan barn men jag känner att nyår är en familjär tid. Då är man med folk man tycker om. Äter gott. Umgås. Men i år står jag där ensam igen. Okej, inte ensam. Men ingen direkt inbjudan och det tynger mig. Folk har ju planerat sina nyårsfiranden och vi är inte välkomna då vi har barn. Och om vi nu inte hade haft barn så har vi skotträdd hund och är då inte välkomna eftersom hunden finns (som inte lämnas ensam, var så säker!). Bitterfittan Maddo är här.


Över till något trevligare. Jul. Det verkar som om folket uppskattar julens planering. Vi valde att fråga vad folk ville ha på julbordet och då valdes ex. sillen bort. Skrev upp vad folk ville ha och därefter roddades ansvar ut. Jag bakar ju allt och har nästan ingen mat att göra. Medan andra gör mat. Blir knytis! =) Lite klappar och mycket umgänge. Promenader. Nu saknas bara snön..!

Av Dream Maddo - 16 december 2013 20:44

I fredags gick jag till vårdcentralen. Jag har tidigare pratat med VC (eller var det kvinnoklinik?) om en knöl i armhålan. Efter lite kläm och känn så sa läkaren att den var ofarlig. I fredags meddelade jag en smärta i bröstet. Läkaren kände efter och meddelade domen; mamografi. Idag kom kallelsen. Känns som om det vart akut iom den snabba handlingen. Om en månad ska jag göra mamografin. Och jag måste boka en ny tid dessutom. Har ju glömt kolla upp en leverfläck som växer... Suck och stön. Ska även få en remiss till hudmottagning för att kolla upp mitt eksem. Behöver jag säga att jag är trött på kroppen? För två månader sedan föll jag över dockvagnen och fick fruktansvärt ont i benet. Det gör ont ännu. Läkarens dom? Jag har skadat muskeln, inte mycket att gör åt. Avvakta. Kan ta upp emot fyra månader att läka... Jaha. Smärtan i bröstet ligger långt ut mot vårtgården. Idag har jag även haft ont från armhålan och en bit ner på armen. Jag funderar på om det finns ett samband? Fan, jag vill inte tro det är något hemskt men ändå känner jag att jag vill få klarhet., Inte vänta i en månad. Jag orkar inte riktigt det.


Ska läsa på lite om de fyra vita gifterna. Kan tydligen påverka kroppen så att eksem uppstår. Ge mig styrka att orka med denna kropp!

Av Dream Maddo - 11 december 2013 20:58

Jag jobbar inom barnomsorgen och det är ständiga dilemman.

Vad är okej? Vad är inte okej?

När tillämpas omsorg och när tillämpas pedagogik?

När ska vi säga nej? Och när ska vi låta det vara?

Hur gör man i en värld där det alltid är rätt och fel det du gör?

Allt beror väl ändå på vilka glasögon du har..?


Idag stod jag på gården och såg några barn leka. Det var en ganska vild lek i en backe. De hade superskoj. Ingen exkluderades i mina ögon. Föräldrar lämnade sina barn vid leken. Jag valde att se hur kul de hade. De skrattade, höll igång, lekte och sammarbetade. Några föräldrar lämnade sina barn någon annan stans och log mot mig och drog några sköna skämt. En mamma kom förbi och log. Hon gick in och satte på sitt barn galonbyxor och sa att det var geggigt idag! Jajjemen, sa jag och vi skrattade åt hur skititga barn kan bli.


En stund därpå kommer barnen och säger att en av mina kollegor säger att de inte får leka sin lek längre. Förvånad får jag återigen stå och förklara för barn att "Jo, du för göra allt så länge du håller dig inom socialt accepterade gränser". Samtidigt som jag måste jag ju vara en pedagog i teamet och för mig är det liksom föräldraskap. Framför barnen håller man god min och utan barn kan man ha olika tänk och där kan man diskutera en gemensam ståndpunkt. Tills dess att vi sitter ihop (tro mig, det är sällan inom barnomsorgen) får jag alltså bita ihop och säga "okej, nä säger hon det så är det vad som gäller"...


En stund senare kommer pedagogen fram till mig. Irriterad. Den leken är absolut inte okej. Ena barnet är faktiskt blött igenom kläderna! Skittråkigt att en overall inte klarar gegga tycker jag! Jag kan väl bara hoppas att barnet har extrakläder, något jag anser att barnen ska ha? Hon fortsätter och säger att föräldrar inte uppskattar sån lek! Avslutningsvis säger hon att jag får ta hand om de skitiga kläderna. Ja, det förväntade jag mig som pedagog på en förskola att jag behöver vara delaktig i...skitiga kläder och torkskåp... Det är väl ändå en del av omsorgen tänker jag.


Mina funderingar kring denna situation är liksom ovan, vad får barn egentligen göra? Vi pratar om att barn ska få utforska världen. Att de behöver få känna efter själva. Vi säger att de måste känna om de behöver mössa, vantar, regnkläder. Men om de leker i lera är det inte okay. Jag förstår inte. Finns där ute så många föräldrar som ogillar kladdiga kläder?! En annan föräldrer kommer ut och skrattar, alltid lika glad förälder. Nej, det är klart det är segt att sätta in skitiga barn i bilen men de måste ju få ha roligt också säger föräldern. Inga negativa ord förutom pedagogernas. Ofta får jag höra frågan "Vad hade du gjort om det var din dotter?" Då önskar jag att jag kunde få förklara men inser att en mening är vad jag har på mig... Skitiga barn är lyckliga barn. Denna mening upprepar jag för mig själv om jag upplever leriga overaller som jobbiga. Det får mig att le trots att jag avskyr leriga kläder. Men barnens miner och lek får mig att tycka att det faktiskt är värt det.


"Men... ** stod ju där!" svarar jag på kommentaren om att ingen annan tycker det är okay. "Hon är bara vikarie och kan inte sånt!" Så låter det inte annars.. för hon är en gammal kollega som arbetat på förskolan och som pensionerats. En uppskattad och dyr vikarie. Känner mig nollad. Ensam. Vart fan är stödet. Berättar för vikarien att det inte var uppskattat. Hon fattar inte vad problemet är.


Vissa dagar upplever jag att vi låter våra känslor styra för mycket. Vi ska ha känslor, empati och omsorg för barnen. Men vårt bittra humör ska väl inte barnen behöva utstå? Jag faller också dit. Jag är ingen superwoman. Jag önskar bara att någon kunde stå på sig och poängtera för mig så jag kunde komma och säga "vet du vad? Du har rätt, mitt humör påverkade mitt omdöme!" På så sätt kan jag bli bättre. Men jag står där. Ensam och får höra att jag är den enda som accepterar att barnen leker med och i leran. Sånt jag minns från min barndom som världens roligaste. Fy fan vad roligt vi hade.


Det känns som om inlägget blev rörigt. Jag försöker få med alla sidor. Självklart är min ton med i hela inlägget. Men jag sörjer att barnen inte kan få leka och upptäcka lera mer än vid ett bord inne på avdelningen. Det är bara under kontrollerade former vi accepterar det. Och det är inte kontrollerat om vi har utomhuslek och leken är "fri",  då är det bara okay där borta vid trädet, i hinkar och med spadar. Inte på kläderna. Och inga vattenpölar...de sopar vi bort! Jag som minns hur roligt det var att hoppa i vattenpölar. Som minns hur jag och sambon körde i gigantiska vattenpölar fram och tillbaka, fram och tillbaka för några år sedan, 25 och 26 år gamla. När ska livet bli tråkigt? När slutar vi ha roligt? För jag är inte redo.

Av Dream Maddo - 11 december 2013 20:15

Idag var det då dags för ytterligare ett samtal med parrådgivningen. Skäll för att vi inte tar tid till oss själva. Känns som om jag bråkat om det med min sambo sen början och nu börjar jag ledsna också. Så jag blir också delaktig i icke-görandet. Suck. Ibland skulle jag önska semester från allt så jag kunde få energi att börja om. Men kraften kommer nog långsamt om man bara försöker.


Står i ett dilemma. Jag har ju gått ner närmare 20 kg sen i somras och vill få en fastare kropp. Men energin som är minimal ska räcka till så mycket och egentligen behöver jag nog mest skriva av mig för att få grepp om tankarna så de blir lite mer strukturerade och riktiga. Det flyger förbi massa "just ja!" och "visst fan!" i huvudet och det känns som om man aldrig lyckas. Om man sätter små delmål och bockar av dem...borde det inte bli enklare då?


För mig är träningen viktigare än kosten. Man säger att vi lever längre med rätt kost OCH träning. Jag är ärligt talat inte ute efter att leva längre, jag är ute efter att leva mina dagar bra. Jag vill däremot ha en fast kropp och tror mer på träning än på kost. Kost för mig är energi in och ut. Inte mer än så. Inte att man ska äta ditt och dutt. Jag tycker man ska testa och testa och testa. Därmed inte sagt att man inte ska tillåtas ogilla saker. Men smaklökarna funkar faktiskt så att man kan påverka dem i många fall. MEN räkna kalorier och må skit är inte min grej. OCh att räkna kalorier är för många väldigt ångestladdat. Vad är en normal portion? När jag upplevde att jag åt för mycket valde jag att äta på mindre tallrikar. Ja, våra tallrikar har blivit större! Så varför inte ta en mindre tallrik? Vi äter med ögat. Lura hjärnan! Sen då? Vart vill jag komma? Jag vill komma till att jag vill bena ut mina tankar. För min skull.


Så...

Träning - Kost

Familj - Träning

Jobb - Träning

Jobb - Familj

Mobil - Dator

Dator - Familj

Familj - Mobil

Jobb - Kost


Jag har bara bollat i huvudet. Och utifrån mina tankar och spontana svar så upplever jag att;

Min familj är viktigast.

Träning är vitkigt.

Kost och Dator är prioriterat, men inte högst.


Tid. Det är något jag önskar man kunde styra över mer. Jag minns hur man satt och sa att man inte hade så mycket tid när man fick första jobbet. Nu jobbar jag och har barn. Det innebär för mig en timme längre morgonrutiner. En timme längre eftermiddagsrutiner (INNAN jag nått fram till hemdörren). Det betyder att jag har två timmar mindre tid till saker. För mig tar det en halvtimme till gymmet från hemdörren. Sen ska man byta om och sånt...man vill väl vara där en kvart innan ca. 45 minuter innan träningen behöver jag åka hemifrån alltså. En timmes träning och sedan dusch, ombyte och hemgång. Säg 50 minuter då duschen ska räknas in förutom ombyten... Plötsligt var det inte bara en timmes träning utan hela kalaset gick på två timmar och 35 minuter. Prioriteringar. Jag har därför valt att ge min sambo en omgång träning med Paolo Roberto i födelsedagspresent. Träna med kroppen som verktyg. Tillsammans. Det borde ge mer tid. Söker dock en bok som han skrev om Parträning. Den verkar inte produceras längre men jag vill ha den! Helst innan söndag... Ger upp. Nu ska jag försöka få pejl på livet igen!

Av Dream Maddo - 9 december 2013 20:31

Kan man vara hemma pga. ångesten? Jag har sån tokångest och har så haft hela dagen. Sov kasst inatt också. Ångesten avtar om jag sover bra. Flera nätter av sova dåligt och jag känner mig som på ruta ett igen. Jag önskar att det fanns mirakelpiller som inte påverkade resten av livet. Jag känner en inre stress. Ångest. Rädsla för att förlora greppet om livet. Ville köra ihjäl mig idag igen. Varför inte...för jag hade barn och hund i bilen. Annars hade jag nog inte tvekat så. Imorgon är en vikig dag. Går nog upp igen och är med. Men jag mår inte bra. Vill inte riktigt vara med.

Av Dream Maddo - 8 december 2013 21:52

Jag är så töntigt sökande. Jag borde finna lycka i mig själv. Men eftersom jag finner det så svårt försöker  jag allt och allt och allt...för att duga för andra. Och det blir bara fel! För tids nog blir jag irriterad för att jag försöker tassa medans andra bara kör på. Problemen började med depressionen som började under min graviditet. Jag blev bitter. Surfitta. Kände irritation över massor. Fick folk som stoppade näsan i vagnen runt omkring mig osv. Sen blev det en ond cirkel. Jag kan inte skylla på andra. Men jag såg inte själv. Så plötsligt stod jag där själv. På toppen av berget. Ensam kvar. Livet kom ikapp och jag kände inte för att leva. Det är så brutalt ärligt. Men jag känner än idag inte riktigt för att leva även om jag inte känner för att dö. Jag har en tyngd och en stor känsla av skuld och skam. Varför mådde jag så dåligt? Varför såg jag inte det själv? Varför försökte jag intala mig att allt var bra när det inte var bra? Nu har jag förstört relationer. Jag har förstört 1,5 år av mitt liv. Min dotters första år. Halva min relation till min sambo. Jag har förstört allt jag byggt upp med hunden. Mitt liv käns värdelöst och varje gång jag känner att jag är på vägen så raseras det igen. Sambons vänner tycker inte om mig. Jag hatar det. Avskyr när folk inte tycker om mig. Men det är många som inte gillar mig. Vad spelar det för roll egentligen? Så länge jag mår bra? Men jag mår inte bra. Jag  mår skit. Hur gör jag för att inte lägga över skulden på andra? För jag menar aldrig att göra det trots att folk uppfattar det så. Bloggläsare ser min inre kamp. Kanske kämpar jag för mycket. Glömmer bort att leva. Kanske har jag glömt mina ångestdämpande i två dagar och har nu ett skov av ångest. Kanske är det så att jag måste leva med att känna mig sämre än alla andra. Jag vill bara vara som alla andra. Är det samhället som är fel eller är det jag? Jag kan ju välja. Ellerhur? Så om jag kan välja hur jag ser världen får jag gott inse att det är mitt fel att kroppen  inte orkar. Att ångesten kommer. GAD säger läkaren. Generaliserat ångestsyndrom. Sen får vi se. Kritiskt läge då jag inte mår bra just nu. Perioden av flow finns i huvudet. Kanske är jag inte ämnad att leva i tvåsamhet? Kanske är jag inte ämnad att leva? Jag vill ändå tro att jag skulle kunna vara världens bästa morsa och den största drömmen jag har kvar är att få fler barn. Jag drömmer fortfarande om det där  perfekta livet med städade ytor, vilda men väluppfostrade ungar och perfekt kropp. Snälla, säg att alla har en sån dröm? Att bara få passa in. Jag är väl som alla andra?


Sambons kompis har uttryckt att hon inte vill umgås med mig för att jag förminskat hennes problem. Jag vet inte ens om det förrän jag frågar om han hört något mer från henne. Den senaste tiden har upplevts som en kamp för att få försöka vara med. Vara en av dem som får vara med. Men jag sa ifrån när jag kände att mina problem inte var tillräckliga för att hon uttryckte att hon skulle ge vadsomhelst för mitt liv. Men jag har förminskat hennes problem och vet inte ens vad jag gjorde. Läste mailet jag skrev för sambon och svaret var typ "okej?" som typ "var det inget mer?" han hade skrivit att han inte trodde min avsikt var av ondo. Men hur ska hon någonsin få veta? Hon frågade mig aldrig. Jag känner mig så förd bakom ljuset. Så ledsen. Sårad. Kunde jag inte ens få en ärlig chans? Varför skrev hon till mig att det var ett missförstånd när jag tog upp det? Varför sa hon inte sanningen? För finns det något som sårar mer än sanningen är det väl ändå lögnen? Men det är en del i att vara som alla andra. Vi tar inte upp problem. Kanske är det så jag gör också?


Jag tror jag börjar med att sätta mig utanför. Rädd för att vara med. Ändå sitter jag där och vill vara med. Jag tänker mycket. Drömmer. Verklighet och dröm har ingen gräns. Jag vet inte riktigt vem jag är. Vad gör jag för att uppnå mina mål? Är målen realistiska? Vem är jag egentligen? Jag vet inte. Detta är ett inlägg, svårt att hänga med i. Svårt att förstå. Många frågor avlöser varandra. Tungt. Många livsfrågor. Svåra frågor. Tunga frågor. Jag skulle behöva en vecka bort från allt. En vecka att andas och sätta känslorna i fack. Jag hinner inte riktigt sortera känslorna. Hur ska jag göra för att må bra? Hur ska jag göra för att släppa känslan? Vem kan hjälpa mig att förstå när alla potentiella hjälparelämnar mig ordlöst. Varje gång känner jag tomhet. Varje gång borde jag veta själv. Varje gång står jag där och fattar ingenting. Trög. Dum. Korkad.


Egentligen borde jag väl glädjas åt att vi fick en gäst idag? Men tyngden från sambons väns ord (inte ens menade för mig utan till sambon) sårar för djupt. Ångesten blev för stark. Jag vill bara slippa den här jävla ångesten. Vad är det som utlöser? Människan handlar utifrån sin rädsla sa de i "så mycket bättre". Kanske är det så. Jag är så rädd för att bli lämnad att jag tar avstånd och kommer aldrig riktigt nära. Jag vet inte. Jag känner mig tveksam till alla ord. Allt som heter "såhär är det" tvekar jag på. För jag vet inte. Jag spekulerar. Önskar att jag visste. Är livet såhär för alla? Eller är det något fel på mig? Jag kräver inga svar. Inga tolkningar på hur/vad/varför. Jag vill bara ha möjligheten att skriva ur mig all (lite) frustration. För mitt liv är inte guld och gröna ängar. Mitt liv är ångest, sömnproblem och stress. Sen finns lite ljuspunkter men de har blivit få. Ångesten domderar. Ångesten har blivit mitt liv. Jag ville ju bara ta bort ångesten.  Så tog den bort mig...


Förlåt att jag tynger er mina kära läsare. Det blir bra. Jag vet. Men det känns långt borta. Tiden går så långsamt fort.

Om mig och min blogg:


Maddo heter jag och bor med min sambo, hund och dotter.Vi lever med dammråttor, diskberg och renovering.

Dags-Arkiv

Maddo förespråkar:


Jag förespråkar ett liv utan onödiga tillsatser i maten framför fettsnål och sockerfattig kost.

Tänkvärt:

Tänk på vad som gör dina vänner till just vänner, istället för att se vad de gör som irriterar dig eller vad de saknar.


Maddo

Sök bland inlägg:

Like old times!

Följ med Bloglovin'

Besöksstatistik:


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se