Jag jobbar inom barnomsorgen och det är ständiga dilemman.

Vad är okej? Vad är inte okej?

När tillämpas omsorg och när tillämpas pedagogik?

När ska vi säga nej? Och när ska vi låta det vara?

Hur gör man i en värld där det alltid är rätt och fel det du gör?

Allt beror väl ändå på vilka glasögon du har..?

Idag stod jag på gården och såg några barn leka. Det var en ganska vild lek i en backe. De hade superskoj. Ingen exkluderades i mina ögon. Föräldrar lämnade sina barn vid leken. Jag valde att se hur kul de hade. De skrattade, höll igång, lekte och sammarbetade. Några föräldrar lämnade sina barn någon annan stans och log mot mig och drog några sköna skämt. En mamma kom förbi och log. Hon gick in och satte på sitt barn galonbyxor och sa att det var geggigt idag! Jajjemen, sa jag och vi skrattade åt hur skititga barn kan bli.

En stund därpå kommer barnen och säger att en av mina kollegor säger att de inte får leka sin lek längre. Förvånad får jag återigen stå och förklara för barn att "Jo, du för göra allt så länge du håller dig inom socialt accepterade gränser". Samtidigt som jag måste jag ju vara en pedagog i teamet och för mig är det liksom föräldraskap. Framför barnen håller man god min och utan barn kan man ha olika tänk och där kan man diskutera en gemensam ståndpunkt. Tills dess att vi sitter ihop (tro mig, det är sällan inom barnomsorgen) får jag alltså bita ihop och säga "okej, nä säger hon det så är det vad som gäller"...

En stund senare kommer pedagogen fram till mig. Irriterad. Den leken är absolut inte okej. Ena barnet är faktiskt blött igenom kläderna! Skittråkigt att en overall inte klarar gegga tycker jag! Jag kan väl bara hoppas att barnet har extrakläder, något jag anser att barnen ska ha? Hon fortsätter och säger att föräldrar inte uppskattar sån lek! Avslutningsvis säger hon att jag får ta hand om de skitiga kläderna. Ja, det förväntade jag mig som pedagog på en förskola att jag behöver vara delaktig i...skitiga kläder och torkskåp... Det är väl ändå en del av omsorgen tänker jag.

Mina funderingar kring denna situation är liksom ovan, vad får barn egentligen göra? Vi pratar om att barn ska få utforska världen. Att de behöver få känna efter själva. Vi säger att de måste känna om de behöver mössa, vantar, regnkläder. Men om de leker i lera är det inte okay. Jag förstår inte. Finns där ute så många föräldrar som ogillar kladdiga kläder?! En annan föräldrer kommer ut och skrattar, alltid lika glad förälder. Nej, det är klart det är segt att sätta in skitiga barn i bilen men de måste ju få ha roligt också säger föräldern. Inga negativa ord förutom pedagogernas. Ofta får jag höra frågan "Vad hade du gjort om det var din dotter?" Då önskar jag att jag kunde få förklara men inser att en mening är vad jag har på mig... Skitiga barn är lyckliga barn. Denna mening upprepar jag för mig själv om jag upplever leriga overaller som jobbiga. Det får mig att le trots att jag avskyr leriga kläder. Men barnens miner och lek får mig att tycka att det faktiskt är värt det.

"Men... ** stod ju där!" svarar jag på kommentaren om att ingen annan tycker det är okay. "Hon är bara vikarie och kan inte sånt!" Så låter det inte annars.. för hon är en gammal kollega som arbetat på förskolan och som pensionerats. En uppskattad och dyr vikarie. Känner mig nollad. Ensam. Vart fan är stödet. Berättar för vikarien att det inte var uppskattat. Hon fattar inte vad problemet är.

Vissa dagar upplever jag att vi låter våra känslor styra för mycket. Vi ska ha känslor, empati och omsorg för barnen. Men vårt bittra humör ska väl inte barnen behöva utstå? Jag faller också dit. Jag är ingen superwoman. Jag önskar bara att någon kunde stå på sig och poängtera för mig så jag kunde komma och säga "vet du vad? Du har rätt, mitt humör påverkade mitt omdöme!" På så sätt kan jag bli bättre. Men jag står där. Ensam och får höra att jag är den enda som accepterar att barnen leker med och i leran. Sånt jag minns från min barndom som världens roligaste. Fy fan vad roligt vi hade.

Det känns som om inlägget blev rörigt. Jag försöker få med alla sidor. Självklart är min ton med i hela inlägget. Men jag sörjer att barnen inte kan få leka och upptäcka lera mer än vid ett bord inne på avdelningen. Det är bara under kontrollerade former vi accepterar det. Och det är inte kontrollerat om vi har utomhuslek och leken är "fri",  då är det bara okay där borta vid trädet, i hinkar och med spadar. Inte på kläderna. Och inga vattenpölar...de sopar vi bort! Jag som minns hur roligt det var att hoppa i vattenpölar. Som minns hur jag och sambon körde i gigantiska vattenpölar fram och tillbaka, fram och tillbaka för några år sedan, 25 och 26 år gamla. När ska livet bli tråkigt? När slutar vi ha roligt? För jag är inte redo.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Var barnfria och åkte vattenrutschkana. I sista åket svängde det så att jag fick världens nackspärr. Ont ont ont. ...

..som barn kanske bör ha det? Vi har ett barn som fyller tre snart. Fortfarande sockerfri. Det finns en önskan om en tårta som är blå med blåbär inför kalaset. Jag håller på att kämpa mig till ett recept på tårtbotten utan socker. Jag återkommer m...

http://made.shapemeup.se/2012/03/28/fridas-halsobrod/ Inspiration från detta recept så bakade jag ett bröd på kvarg som höll på att passera datum. Mitt i min detox. Grannen godkände brödet! Imorgon blir det städning och fixa. Sista dagen på det...

Ikväll var det utgång. Urringning och alkohol. Så är mammorna till mina jobb-barn ute! Gah. Har iaf haft kul. ...

Vi har fått en förskoleplats till stora i augusti. Jag blir alltså hemma med båda barnen tills dess. Snart kommer värmen och alla barnfamiljer börjar ta sig ut. Mycket trevligt ska det bli. Tills dess umgås jag med mammor och promenerar och försöker ...