Jag är lite småkåt på att gå på promenad med flera hundar. Cesar Millan säger att alla kan och då kan väl jag också? Så det har blivit en grej, att Tessan ska vara med många hundar och att jag ska klara av alla hundar samtidigt. Power to the people! Jag känner mig lite som en egen dogwhisper när jag tar hundarna och går. Typ som här;

  Tack till Pernilla som filmade!
 

Jag har inte lika ont i axlarna idag och jag har undvikit skogsrundan, jag är grymt trött eftersom jag har suttit på eftermiddagen och lapat sol på balkongen med Pernilla men utöver det har jag faktiskt pluggat (!) och Pernilla likaså. Vi träffades i morse, plockade upp datorer och böcker och pluggade. Snacka om att vi är väl införstådda i vad det innebär att plugga ihop. Vi läser inte ens samma kurser längre men vi kan bolla med varandra och det är skönt! Sen får man mer motivation av att sitta tillsammans. Det tror jag  är anledningen till att körkortet fått ta sådan stor plats den sista tiden, jag övningskör ju med Olof och pratar en hel del med honom och då blir han lite som en kurskamrat. Det är däremot ingen jag kan sitta med och plugga brevid, när han väl är hemma är han ju ledig...

Dagen har varit helt underbar. Det blev inget hämtande av Nova idag, busfröt hade febet igår så hon var hemma och vandaliserade idag. Istället satt jag och Pernilla på balkongen och åt kakor samt njöt av solen och våra underbara vovvar.

Nu är jag supertrött och börjar nog inse att det är pollen i luften. Hämta ut medicin imorgon tror jag. Sen jag skaffade Tessan är jag jättedålig på att ta mig iväg till affärer, även mataffärer. På tal om mat...vad ska jag äta idag?

Idag mår jag inte helt hundra, vet inte om jag är på väg att bli sjuk eller helt enkelt blivit hårt drabbad av pollensäsongen? Det återstår att se. Gå ner i trapporna är ingen höjdare för vadmusklerna är inte kompis med mig idag. Att sitta framför datorn är inte heller någon höjdare för axlarna mina är, liksom vaderna, inte kompis med mig idag. Jag har helt enkelt ont idag! Jag har sovit bort hela dagen istället för att plugga. Dumt men sant. Vad ska man göra när kroppen bara skriker att den inte vill vara med? Ja, det är ju inte utan att man funderar på om man är på väg att bli pensionär. Men prover är tagna hos läkaren, ska försöka komma förbi ett apotek inom kort så jag kan köpa vitaminer och allergitabletter. Annars har veckan visat sig bli rätt fint bokad med allt annat än studier som jag hade planerat. Imorgon blir det dejt med Pernilla och vi ska faktiskt plugga, sen ska jag hämta underbara Nova. Torsdag blir det snabbt jobb och sen till fina Madde och fixa naglar. Fredag är tanken att plugga sen jobba. Det är lite plugg med i bilden åtminstonde, liksom igår och idag som inte blev av..

Idag var det dags för sista passet på Fysiken. Det blev ett roligt och fartfyllt pass när jag och min instruktör flamsade runt en del och bjöd på oss själva.

  Jag och min instruktör.

Kanske reflekterar ni över min instruktörs annorlunda färg på tröjan? Eller så tror ni vi har olika färger beroende på om vi är värdar eller instruktörer? Men så är inte fallet!

Blöt instruktör.

Jag hade lovat henne att putta i henne i vattnet någång gång och när jag bestämt mig för att sluta så sa jag det... "sista passet" och det glömde hon idag, så hon blev paff. Hihi.

Sexig instruktör va? ^^

Idag var jag på långpromenad mitt på dagen, jag sket i att plugga för jag ansåg att solen var viktigare. Inte ångrar jag  mig för fem öre! Jag ligger så bra till i skolan att jag snart blir förslappad! Men så kom en alkohol och/eller drogpåverkad man på cykel och började skrika och hålla på, först då reagerade Tessan. Han var jätteobehaglig så hon sprang fram mot honom, stannade ett par meter före och skällde. En joggare kommer förbi och säger "det finns något som heter koppel". Den påverkade mannen cyklade och skrek och skällde på alla utom joggaren så antingen märkte inte joggaren det, hade en dålig dag eller ett grymt dåligt humör. För jag anser det är fegt att släppa en sådan tyken kommentar och därefter springa vidare. Fick det honom att må bättre? Hursomhelst så stannade jag och andades tills jag kände mig lugn, med Tessan sittandes tätt intill mina fötter, okopplad. Så gick vi vidare, Tessan gick fot. På vägen mötte vi en kvinna som också fått utstå den påverkade mannens kommentarer. Vi stod och pratade lite om honom, joggaren och hundar medan Tessan och hennes hund lekte. Ja, ni läste rätt! Lekte. Egentligen var väl henens hanhund kåt och Tessan likaså men de va glada ändå. Haha.

Mattes favorit.

På något sätt känner jag ändå att Tessan gjorde fel i ett läge där det var okej att göra fel. För oavsett vad han var påverkad av så är det inte okej att cykla då. Det är ett fordon. Ja, nu är det blivande körkortsägaren som talar. Haha.

Jag fick en sådan otrolig och plötslig saknad. Min farmor. Min bästa vän. Vi pratade om det vid maten idag. Inte farmor på så sätt utan död och begravning. Är det värre när en ung dör än om en äldre dör? Vart går gränsen för gammal? Personligen vill jag gärna ta in aspekten huruvida det gör ondare om man är nära personen eller ej. Om det är släkt, vän eller bekant. Min farmor var min bästa kompis. Henne kunde jag prata med om allt. Jag saknar henne något otroligt. Hon var den som fick mig att må bra när mobbning och föräldrarnas tjafs fanns där. När mammas tvång började bli sjukdom. Hon var den som hörde av sig mest till mig på kollo och... hon var en sådan otroligt viktig människa och hon gick bort mitt i allt mitt kaos. Plötsligt. Helt oväntat. Jag visste att hon hade ont, men inte så ont att hon skulle dö? Jag saknar att vara hos henne, sova i hennes bäddsoffa, mata fåglarna i köksfönstret, gå till globen, pyssla och skratta. Att bada hos farmor innebar alltid en himla massa skum, mer än någon annan stans. Hon hade en liten odlingsplats utanför porten... jag minns än idag hur hennes lägenhet såg ut. Hon dog när jag gick i fyran eller femman. Det är många år sen.  1996 eller 1997 var det... fast frågar du mig så var det igår. Få människor är värda så många tårar som min farmor är.

   Bara för att jag tycker jag är så lik farmor här...

Under tiden jag skriver kanske jag blir varm men för tillfället kan jag med nöd och näppe böja på fingrarna av köld. Det blir säkert köldskador eller något sånt..! Vi va ute nyss och jag hade verkligen ingen lust att gå ut. Men vi gick ut. Påpälsad tyckte jag att jag skulle klara kölden. Vi kom inte långt förrän tre skällande hundar kom springandes mot Tessan, vill inte påstå att hon var tyst tillbaka men hon var kopplad och jag höll kvar henne och kände mig lugn inombords. Så korrigerade de andra sina hundar medan jag faktiskt kände att Tessan i sitt läge inte hade gjort något direkt fel. Säkert fel tänk av mig men jag tror det finns tillfällen jag helt enkelt får tillåta att hon skäller. Som svar på andra hundars skällande är kanske en bra regel?

Vi pratade lite, hundägare emellan och efter en stund kopplade jag loss Tessan. Det kommer fler hundar förbi, vissa skäller och andra inte. Tessan håller sig nära mig och är lugn. Hon försökte fint trippa fram till ena hanhunden som varit med från början men han gav henne inte det kärlekssvaret hon ville ha så hon gick ifrån. Så underbar hund jag haft idag. Sen kom en hund vi träffat förut som hon tyckte hon kunde skälla på. Då sa ägaren till Tessan och jag kände mig otroligt nöjd med att hon sa ifrån. Sen gick det bra. Det är visserligen något med svarta hundar..? Men jag måste tänka nu... vi mötte en, två, tre, fyra, fem.... åtta hundar tror jag det var... nej, nio! Hon började skälla på en hund, lyssnade på första korrigeringen och utöver det har hon varit den hund jag vill ha. Jag älskar henne idag. Och igår. För att inte tala om i förrigår. Kärlek kallas det. Och träning, socialträning.

Jag har reflekterat lite så detta inlägg kan verka rentutsagt aggressivt men är egentligen tänkt som ett argumenterande inlägg. Jag ber därför om ursäkt i förväg för alla som kan tänka sig känna sig träffade i inlägget. Inlägget är däremot inte menat för någon speciell människa utan en reflektion över det jag sett under min tid som hundägare, nära vän med hundägare och föräldrar.

Idag var vi och grillade. Tessan skällde två gånger. En gång mot förbipasserande hund och en gång för att vi inte lekte med henne. Hon har lite svårt för "leka uttråkad", det är ingen rolig lek inte. Oftast räcker det dock att ta bort leksakerna för då finns inget att fokusera på. Anyway, man jämför ofta hundägarskap med föräldraskap; ansvar, uppfostran och kärlek. Och i just den ordningen ser jag på mitt hundägarskap. Tessan är min bebis, men i första hand är hon mitt ansvar och med ansvaret kommer uppfostran och genom ansvaret och uppfostran kommer kärleken. Kärleken är inget för givet taget, det är något både jag och Tessan förtjänar.

Vad menar jag med uppfostran? Jag menar motion, gränser, träning av olika slag (mentalt i första hand) och lekar inom gränser. Och med gränser menar jag inte ett staket. Här kommer de andra erfarenheterna in, erfarenheterna av vänner som är hundrädda, har barn eller egna hundar (här finns två kategorier; stora och medelstora hundar samt små hundar. Men det är ett kapitel i sig). Hur ska jag exempelvis träna Tessan i relationen med barn, om hon aldrig får träffa barn? Hur ska Tessan veta hur hon ska bete sig om det kommer en hundrädd människa? Naturligt för en hund behöver inte vara naturligt för en människa. Det finns de som skriker och springer/hoppar undan när de ser en hund, naturligtvis vänder inte hunden i det läget och springer någon annan stans, nej... enda gången de springer åt andra hållet är när du ska kalla in dem och en hare (eller annat roligt) springer åt andra hållet! Du är rätt ointressant i det läget. Testat att ropa in ett barn som leker med sin bästa kompis och absolut inte vill avsluta?

En dag för bara någon vecka sen hade jag Tessan lös. Hon var ute på ängen och var helt inne i vad som gömde sig i buskarna (säkert massor av spår efter harar, harbajs funkar fint det också!) så kom en medelålders kvinna gåendes. Lugna puckar tänkte jag eftersom Tessan aldrig brukar komma närmare än några meter mot människor. Den sidan hos Tessan är jag, för i övrigt, väldigt stolt över att aldrig riktigt behövt träna på för den har bara funkat. Men just denna dag bestämde hon sig för att springa hela vägen fram och hoppa upp på kvinnan. Inte med tänderna synliga men hon skällde och det såg ut som om hon "puttade" på kvinnan.Klart skrämmande för kvinnan. En putt och sen kom hon på inkallning. Men jag skämdes så in i norden. Jag försöker släppa incidenten men det är svårt för jag tycker det var så otroligt pinsamt. Nu vet jag att många av mina bloggläsare än hundmänniskor och säkert vill säga "det är sånt man får ta ibland" samt att de förstår hur pinsamt det är. Och; Jaa, det är sånt jag måste ta som hundägare, ibland. Men det gör inte situationen mindre pinsamt!

En jämförelse; Hur är det med barn? Gör de alltid som man säger? Eller gör de alltid som man gör ens en gång? Blir de egna individer? Finns det en rätt uppfostran? Är det så att det finns en perfekt uppfostran? Jag har väldigt svårt för föräldrar som köper en rosa vagn - för det är en flicka. Folk som aldrig kan tänka sig ett rosa plagg till sin pojke - för det är en pojke och han ska inte bli bög! Sen tycker jag att man endast bör prioritera det man har tid för. I en klassdiskussion i gymnasiet sa en klasskamrat att man, när man blir vuxen, tamisutan får stå för sina egna beslut och agerande. Hon menade alltså att man inte kan skylla på sin uppväxt för att man blir som man blir. Har man kommit så långt att man kan se sin uppväxt som del i problemet så har man kommit till insikt och då kan man förändra sitt beteende. Då, när jag gick i gymnasiet, höll jag inte med henne. Idag förstår jag henne. Jag håller kanske inte med till hundra procent, men jag förstår. Om jag vill ha rent hos mig så måste jag  prioritera städningen, vill jag ha lugnt på nätterna så måste jag prioritera Tessans motionsbehov. "Allting som jag vill kan jag göra" sjunger Magnus Uggla, och visst är det sant. Så länge jag känner till konsekvenserna av mitt agerande.

Nu är det dags för att knyta ihop säcken. Och jag skriver att man kan allt om man är medveten om konsekvenserna. Jag var medveten om att risken visst finns att Tessan hoppar på någon främmande människa, för hundar agerar ofta så (i valpstadiet är det ju gulligt) men jag tänker inte på den risken för jag är lika medveten om att Tessan inte hoppat upp så många fler gånger (vi träffar ju mer än en människa om dagen). Men det finns olika hundägartyper, det finns de som släpper lös hunden, trots att någon säger sig vara hundrädd men det finns också de som aldrig vågar ha sin hund lös i rädsla för att den hundrädda aldrig kommer säga ifrån. Jag vet att Tessan beter sig bra i näst intill alla lägen MEN samhället är också en del i min uppfostran av Tessan.

Och då återkommer vi till ansvarsbiten. Det är mitt ansvar som hundägare att min hund inte hoppar upp på eller springer mot människor, oavsett rädsla eller annat. Men det är omgivningens ansvar att säga ifrån. Därför sa jag ifrån häromdan när jag och Tessan åkte spårvagn och en man hälsade på Tessan utan att fråga mig. "Ett litet tips, hälsa inte på hundar som du inte känner" sa jag till honom. Som svar fick jag "men hon hälsade på mig" Hur fan (ursäkta ordvalet) ska min hund lära sig att inte springa fram till människor? Eller, gäller det bara vissa människor? Hur ska hunduppfostan fungera om inte alla i samhället kan hjälpas åt? Jag behöver hjälp utifrån, för mig som hundägare gäller också uttrycket "det krävs en by för att uppfostra ett barn". Tessan är mitt barn och ni där ute i omgivningen, ni är är med mig och uppfostrar Tessan, även om jag har ansvaret - huvudansvaret.

Hur ska Tessan lära sig umgås med barn, utan barn?

...det är lite som att lära sig leka med boll - utan boll! 

Självklart är jag ansvarig för konsekvenserna,

därför ska det alltid ske på mina premisser.