Älskade farmor.

Jag fick en sådan otrolig och plötslig saknad. Min farmor. Min bästa vän. Vi pratade om det vid maten idag. Inte farmor på så sätt utan död och begravning. Är det värre när en ung dör än om en äldre dör? Vart går gränsen för gammal? Personligen vill jag gärna ta in aspekten huruvida det gör ondare om man är nära personen eller ej. Om det är släkt, vän eller bekant. Min farmor var min bästa kompis. Henne kunde jag prata med om allt. Jag saknar henne något otroligt. Hon var den som fick mig att må bra när mobbning och föräldrarnas tjafs fanns där. När mammas tvång började bli sjukdom. Hon var den som hörde av sig mest till mig på kollo och... hon var en sådan otroligt viktig människa och hon gick bort mitt i allt mitt kaos. Plötsligt. Helt oväntat. Jag visste att hon hade ont, men inte så ont att hon skulle dö? Jag saknar att vara hos henne, sova i hennes bäddsoffa, mata fåglarna i köksfönstret, gå till globen, pyssla och skratta. Att bada hos farmor innebar alltid en himla massa skum, mer än någon annan stans. Hon hade en liten odlingsplats utanför porten... jag minns än idag hur hennes lägenhet såg ut. Hon dog när jag gick i fyran eller femman. Det är många år sen.  1996 eller 1997 var det... fast frågar du mig så var det igår. Få människor är värda så många tårar som min farmor är.

   Bara för att jag tycker jag är så lik farmor här...

 

Vivi

28 mars 2011 08:52

Vissa personer kommer alltid lämna efter sig ett större tomrum än andra... :(

Kram!

http://www.missvivis.se

Dream Maddo

28 mars 2011 11:12

Ja, och tårarna verkar aldrig ta slut för vissa personer. :(

KRamar

 

sara

28 mars 2011 10:52

Ja, vissa gör djupare avtryck i våra hjärtan än andra... :-(
kramar

http://smuppra.wordpress.com

Dream Maddo

28 mars 2011 11:12

Ja, och ibland måste man få gråta igen.

KRamar

 

Sofia

29 mars 2011 20:19

Ja gråter nästan över min morfar varje dag, även om det inte är nåt hysteriskt gråt utan mest t'nker på han tårar så först¨år man hur mkt man kan sakna en person. Min morfar blev 84 år, utan cancer hade han nog blivit 104, för han var som en stålmorfar..

http://dixxonsblogg.bloggplatsen.se

Dream Maddo

2 april 2011 08:44

Ja, det är hemskt hur mycket död kan påverka en.. :(

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    2:a april 2012 Vi åkte in kvällen den 5:e april för minskade fosterrörelser. Jag hade knappt känt bebisen alls under dagen och det jag känt var lamt. Kände mig orolig och för första gången under hela graviditeten var jag verkligen orolig. Väl...

Imorse kom samtalet. 10.08 dödförklarades min morfar. Han låg i koma sen i torsdags och vi visste att det inte var långt kvar. Ändå gör det ont i hjärtat. Klart jag älskar min morfar men han har det bättre nu, han hade så ont i slutet. Det är inte vä...

Bloggar inte här för närvarande.

En människa är så mycket mer än hon visar. I bloggvärlden är det väldigt tydligt. Man tror att folk skriver allt om ämnet de tar upp men visar inte allt. Allt passar sig inte offentligt, speciellt inte om man går ut med bild och namn. Därför blev jag...

Det är saker som händer nu men jag orkar inte skriva sakerna i bloggen för jag orkar inte behöva stå till svars för vad jag gör, inte gör, hur jag reagerar osv... Tack till alla stöttande kommentarer som jag inte svarat på. Jag orkar inte just nu. ...