Det gör mig så jädra lycklig och glad att jobba. Att umgås med min kompis Nina. Att äta god mat. Att avsluta en bra bok (läst klart Mia Törnblom nu) men just nu gör det mig lycklig att jag satte på tv:n och Mia Törnblom var där! Samma dag som jag avslutade hennes bok. Det gör mig glad. Och lycka är väl ändå baserat på glädje?

2009-12-15 - Jag och Mia Törnblom

Jag har sovit i tolv timmar. Vaknat 2-3 gånger och då är det nog en bra natt ändå. Somnade med en sjuhelvetes huvudvärk igår. Länge sen jag hade så ont. De senaste dagarnas sjukdom har tagit på krafterna. Att inte få prata är påfrestande. Att inte göra något är ingenting som passar mig. Därför har jag gjort saker på dagarna. Jag har dragit ner på tempot dock. Nu har jag träningsförbud och tycker det är rätt jobbigt men jag får uthärda.

Det är mycket som händer i livet nu. Jag har inte riktigt koll på läget men idag ska jag jobba och det tycker jag om. Nu väntar 26 timmars jobb 13:00 - Natt - 15:00. Jag gillar de passen. Inte bara för att de genererar i pengar - vilket är positivt, utan även för att man får vara med i verksamheten och verkligen se vad man gör för brukarna. Ibland känns det som om passen är så korta att man bara kommer, lagar mat, skriver i en bok, slutar. Det gör man inte på dessa pass. Man hinner träffa och se brukarna. Det är bra. Plus att man inte behöver jobba lika många dagar när man jobbar såhär. Goood! Jag gillar mitt jobb.

De säger att det är de små sakerna i livet som gör en glad. Därför tänkte jag försöka mig på Mia Törnbloms varjedag-lista av bra saker varje dag. Vi får se om jag känner för att skriva det i bloggen framöver eller om boken är den som gäller hela tiden.

Nu är det slut på talförbudet. Jag får prata igen! Tjoho! Glädjen var inte långvarig för läkaren gav mig träningsförbud i ett par veckor. ETT PAR VECKOR?! Det får mig att fundera rätt mycket över vad jag vill få ut av livet. Kanske är det bra. Det kanske kommer något bra ur detta tillslut?

Jag vet att jag har kommentarer att svara på. Jag vet. Jag vet att jag har annat att göra än sitta vid datorn. Jag vet. Jag vet också att man fokuserar på vad man vill här i livet. Jag vet. Jag vet att jag har makten att bestämma över hur jag uppfattar och upplever mina dagar. Jag vet. Men om jag nu känner att uppdraget är för stort? Att jag inte hanterar mina dagar. Mina känslor. Att jag känner kaos, även om jag vill reda ut det. Om jag känner att det blir kaos så snabbt igen när jag försöker reda ut mitt kaos? Om jag inser att självförtroende har jag, jag kan ta för mig, jag flyttar om jag vill och allt vad självförtroende tillhör...men självkänslan är i botten? Om jag inser det...har jag då insett grunden till mitt kaos? Vart börjar jag? För jag kan inte göra allt samtidigt? Och hur får jag förändringen att bli långsiktig? Hur lär jag mig att må bra? Att se det som är bra? Jag lever på gamla meriter. På den tiden jag både vågade och ville ha det enkelt i livet. Någonstans blev livet kompicerat. Men att bli sjuk, inte kunna prata och få en jobbig uppstart i skolan har knäckt mig. Det hade aldrig knäckt mig innan. Aldrig. Men nu gör det faktiskt det. Knäcker mig. Jag vill bara ligga ner och gråta. Men mest av allt vill jag finna tillbaka till det som gjorde mig glad.

Jag vill ha vänner över på besök igen, dricka te och snacka skit. Se en onödig film eller spela ett spel. Jag vill komma över till vännerna för att göra samma sak. Spela spel, prata skit, dricka te och bara vara.

Det är inte pengar och saker jag vill ha när jag önskar. Jag vill ha mina vänner. Inte det där planerade livet jag haft emellanåt när vännerna avlöser varandra. Nej, jag vill ha sådär som det var när jag bodde själv. Folk kom över och det gjorde ingenting att någon annan redan var där. Vi hade trevligt ändå. För mina vänner har alltid fungerat ihop. Även om de inte valt att umgås privat så har de alltid kunnat umgås hos mig. De har skrattat. Pratat. Och bjudit på sig själva.

Nu längtar jag efter att bli frisk, men tills dess önskar jag något som känns meningsfullt. Jag läser en bok "Mia Törnblom - Så dumt!" och det är verkligen skönt. Det är att släppa omgivningen. Jag borde läsa mer. Böcker har jag ju alltid tyckt om. Skolan förstörde det lite. Inte skolan i sig. Utan tvånget att läsa. Jag älskar att läsa. Fly in en stund i mina drömmar, tankar och allt som hör till. När blev jag så kräsen om vad jag läser? Bara jag läser är det väl bra egentligen? Dags att damma av bibliotekskortet?

Det blir mycket reaktioner på att jag skriver mycket igen. Tyvärr kan jag ju inte prata om saker längre och då måste jag skriva. Kroppen skriker efter träning. Och mentalt är jag helt slut som tvingas till allt annat än tal. Självklart har jag tvingats bryta tystnaden en del när det är första veckan i skolan. Men jag mår inte bra. Det enda jag vill göra är att lägga mig under täcket och sova. Sluta oroa mig för vad som händer om jag skippar livet en dag.

Jag har en klump i halsen men jag kan varken svälja ner den eller hosta upp den. Det stör mig. Jag har träningsvärk i magen av allt hostande. Det snurrar i huvudet mest hela tiden och jag är jäkligt lättirriterad.

Just nu har jag svårt att se glädjen i dagarna. Jag har ljuspunkter i livet. Idag läste jag en bok på vägen till och från skolan exempelvis. Det var skönt. Solen sken också, det var en väldigt fin dag idag. Väl hemma var jag helt slut och somnade på soffan. När jag vaknade igen hade jag ingen lust till något. Glädjen över dagen som varit var bara borta. Försvunnen.

Imorgon är det återbesök hos läkaren. Innan dess behöver jag skriva ut lite papper från skolan och sen köpa en bok. Varför kan CSN aldrig komma innan man ska köpa böckerna?

Idag gick jag till skolan. Hade fått information om att jag skulle kunna validera några kurser och därför kunde jag komma idag. Läraren som höll i detta var inte någon höjdare till lärare. Olyckligtvis var detta också en kvinna som är ansvarig för en himla massa. Minns inte titeln men hon var högt rankad.

Jag kritiserade informationen varpå hon skyllde på mig som inte kunde närvara i torsdags. Då sa jag att jag hade gjort allt i min makt för att få informationen men uppenbarligen var informationen inte hållbar eftersom hon ansåg att jag hade fel information. Men att skolan hade gjort något fel, det gick inte an! Så kom det.. den där vi alla avskyr "vi har gjort såhär i alla år och det är ALDRIG någon som har klagat, mer än du!". Där satt jag med två andra tjejer, som liksom jag, inte förstod ett skvatt vad vi skulle göra. Den ena tjejen valde att skippa valideringen med ursäkten "jag får läsa kursen istället, då kan jag få bättre betyg". Det är väldigt tråkigt när det blir så. Jag grät ut hos en av de som jobbade där för jag ansåg att jag fått ett otroligt otrevligt bemötande. Till saken hör att kursen enligt ansökningarna skulle starta den 25:e januari men istället startade kursen den 20:e. Umeå-resan var redan bokad och betald då jag fick beskedet. I måndags gick jag till skolan för att få den information jag behövde men då ansågs det att jag skulle komma idag för att validera. Nu ska jag åter till skolan imorgon för att få introduktionen med en annan grupp. Jag hoppas det går bättre. Sen vet jag inte om det är värt att validera om den där kvinnan är ansvarig för det.

Eftersom jag gått lärarutbildningen och har viss erfarenhet av yrket och  kunskaper om komplexiteten av yrket så måste jag ändå få påstå att hon inte var på rätt plats. En person som inte kan svara å skolans vägnar och som inte kan ta kritik ska inte vara lärare! Jag glömde visst hur det var att läsa på gymnasienivå. Eller...nej, visst ja! Vi hade en bra skola med bra lärare när jag gick på gymnasiet. Det kändes otroligt kränkande och hennes sätt var så otroligt nedvärderande så det kändes inte roligt alls!

Ändå ser jag fram emot utbildningen, att få betyg i det jag kan och vidare kunskaper om det som intresserar mig. Ja, tack!

Jag har brutit min röstvila idag. Dumt men sant. Men, det är jag som får lida för det...

Jag vaknade klockan tre inatt. Redan när jag la mig ner för att sova hade jag frossa. Klockan tre fanns frossan kvar, trots strumpor på fötterna och det tjocka täcket. Till och med fönstret va stängt! Klockan fyra gav jag upp att försöka somna om så jag la mig i ett bad. Vid fem hade jag hunnit bada och äta frukost. Då somnade jag gott igen. Två timmar senare ringde klockan och jag gick motvilligt upp. Det var ju så att vår toalett skulle bytas ut idag.

En otrevlig och tråkig hantverkare kom och fixade toaletten. Redan när han ringde igår insåg jag att jag inte skulle tycka om honom. Men man kan inte älska alla. Eftersom han inte insåg vad vi hade för toalett eller något så fick jag fixa hundvakt för inte kan jag gå med denna hals hur länge som helst! Inneboenden stannade hemma lite extra så hantverkaren (som va hundrädd) slapp vara själv med världens mest människolugna hund. Jag åkte till vårdcentralen och kollades i halsen, lyssnades på lungor och tog sänkan. Även en feber togs. Feber hade jag och blev ordinerad röstvila eftersom doktorn sa att det var stämbanden det lagt sig på. Host och slemlösande medicin skrevs ut och jag handlade även febernedsättande tabletter. Väl hemma satt vi vid bordet och "pratade" lite, snarare: jag skrev och de andra pratade. Tur man kan gestikulera en del så man kan få till en del snabba "vitsar". Haha.

Sen gick jag och la mig. Hundvakten tog Tessis trots att jag kommit hem. Tacka gudarna för det eftersom jag hade feberfrossa och var allmänt död. Vaknade runt fyra-snåret och kände inte alls för att göra något. Kroppen är febermör och jag är seg i huvudet. Mår inte alls bra. Tyvärr blir ingenting bättre av att klaga så jag ska inte klaga. Men tycka synd om mig själv anser jag ha full rätt till! Hihi.

Rösten? Jag får fram ord åtminstonde, det är inte lätt direkt. Ikväll börjar säsong 6 av Cesar Millans "dogwisper" på TV4+ så ni kan ju tänka er vem som ska kolla på det? Just ja! Maddo! Och när det är så är det bäst att man är tyst! Hahaha.

Imorgon kommer jag bryta röstvilan... Hoppas det går bra, vill ju inte förstöra mer än nödvändigt i kroppen. Nu ska jag chatta lite innan Cesar.