Okay, visste att barn som lär sig gå faller men att deras tänder går sönder. Mitt hjärta! Det är visserligen en flisa bara men ändå. Känna sig värdelös är bara förnamnet. Ångest delux! Åh, känner mig inte som den där bästa mamman som jag kände mig som tidigare. Imon åker sambo och barn iväg, jag kommer efter så lördag. Träffar inte dottern förrän söndag. Imon bör hon till tandläkaren. Jag vill vara med. Det gör så ont i mig att inte få vara med. Mitt hjärta värker.

Det händer saker i livet emellanåt. Ibland går det framåt men utan att man ser det. Idag slog det mig att det gått framåt på jobbet. Jag kom till jobbet och tänkte att det aldrig kommer funka. Borde tagit ett annat jobb...sluta och bli mammaledig igen. Samtidigt var det så skönt att slippa vara hemma hela tiden. Nu har jag haft fördelen att ha en ersättningsbebis så har ju kunnat unna mig dagar förut men inte sett någon mening med det.. Jobb blev en tyngd och lättnad. Men det blev jättetungt ett tag. Tills vi krävde Kick Off. Förra veckan ägde den rum och avslutades med en After Work. Herrejävlar vilka känslostormar och vad mycket som gicks igenom. Synpunker och irritation, ilska och motivation. Så kom jag tillbaka till jobbet med ny energi. ÄNTLIGEN hade vi fått vara oss själva. Inte begränsade av tider, brukare, måsten och allt sånt. Vi fick veta hur vi är, vad vi vill osv. Och idag hade vi APT som var det bästa hittills. I sedvanlig ordning hinner man inte med allt som är tänkt att pratas om men vi har kommit sjukt långt! Tänk bara en sån sak som att kräva längre APT. Och kräva en Kick Off. Ja, nu går vi som ett enat gäng. Tänk om det kunde fortsätta såhär hela året som jag har kvar på mitt vikariat?

Förresten har jag mina aningar om att vikariatet kommer brytas lite tidigare från min sida. Men det är bara aningar. Vi får se hur allt artar sig men lite drömmar, spekulationer kombinerat med... jaja, livet kan ändras! Om jag mår bra? Nej, det vill jag inte påstå men ibland ser jag ett ljus i tunneln.

Det finns en blogg jag följer med extra varmt hjärta. Det är Sussis blogg. Den innehåller mycket ironi och självdistans kombinerat med livet i korta drag. Precis som en blogg borde vara kanske. Hon tillåter sig godis, chips och god mat. Hon skrattar med vänner och ser på Melodifestivalen och allt sånt. Vi har följts åt bloggvägen ett tag och för några år sen (tiden går fort!) träffades vi i verkliga livet! Ett privilegium. Varför tar jag upp detta? Jo, för att hon har kommit att bli ett ideal för mig och jag tycker hela världen borde veta att man ska se henne som en grym förebild. Hon tar sig tid för vänner och prioriterar att leva livet. Det goda livet.

Jag känner mig arg. Går omkring med en irritation inom mig hela tiden. Allt är fel. Jag är arg på vänner. På bekanta. Sambo. Kollegor. Väder. Kropp. Men mest arg är jag nog på mig själv! Vad gör jag för fel hela jävla tiden? Och varför kan vänner, bekanta, sambo och kollegor inte fråga en gång till? Är det såhär att vara vuxen? Isåfall avskyr jag vuxenlivet. Jag är trött konstant. väckt konstant. känner mig stressad konstant. Känns som om vi aldrig kommer i fas. Vad vill vi med livet? Jag vill annat än bara vara varje jävla dag. Jag vill ha mål. Jag vill ha drömmar. Jag känner en sån saknad av en vänskaplig promenad. Jag frågar. Och frågar men aldrig någon som kan. Ofta ignoreras frågan. När jag väl träffar någon att umgås med är jag superglad. Jag lever på det hela dagen. Igår träffade jag en kollega, visserligen för att göra schema men vi pratade lite privat också, och jag kände mig så glad efteråt. Idag känner jag mig tom. Det behövdes så lite. Direkt efter vårt möte igår gick vi ut till en skinande sol (som försvann sen) och det kändes som om solen lös för att dagen fick ett ljus, en lättnad som infann sig.

Läser om alla människors konstanta fikande. Särskilt mammornas fikande. Det moderna mammalivet. Jag hade aldrig det. Gick ner massor i vikt under min ledighet. Åt inte. Fikade desto mindre. Umgicks ju inte med någon. Och folk ska veta att jag försökte! Men vissa har det i sig. De kommer vara missnöjda för annat. Annat som jag har. Jag vet. Men det hjälper inte. Jag mår fortfarande skit över att aldrig träffa folk. Hellre fet av kakor men bekräftad än smal och obekräftad. Livet blir vad man gör det till. Bestäm dig för att bli lycklig. Livet handlar inte om att inte falla utan ställa sig efter varje fall... alla jävla textrader som finns. Jag är olycklig. Jag mår skit. Jag ser inte ljuset just nu. Ser inte ett enda jälva telefonnummer annat än sambons på min mobil. Är ledsen. Sårad.

Mest av allt är jag arg över att folk inte kan säga vad jag gör för fel. För något fel gör jag ju... Men folk håller tyst, rädda för att såra. Inser inte att om de håller tyst så sårar de mer. Jag känner för att sälja lägenheten. Säga upp mig från jobbet. Flytta någonstans där jag inte känner en jävel. Börja om. Skita i alla andra. Men så inser jag att en av mina mammor är guld värd. Här. I denna stad. Har några i gamla staden också. Vad hjälper det? Jag är ledsen.

Ledsen över att inte förstå vad jag gör för fel. Ledsen över att inte kunna glädja mig. Ledsen över att inte kunna släppa taget. Ledsen över att jag låter mig bli en plåga för kommande möte. Jag avskyr att skriva det offentligt. Avskyr att det finns folk som kommer tänka "stackars henne" eller "hon får skylla sig själv" och folk som kommer diagnotisera mig. Ja! Jag har latenta depressioner. Men senaste mötet med psyk meddelade min läkare mig att jag var ett omöjligt fall. Jodå, utbildad person. Överläkare. Jajjemensan! Och jo, det var exakt de orden jag fick höra!

Så hör och häpna...jag ÄR ett omöjligt fall som bara vägrar acceptera läget. Inte värt att göra något..är man omöjlig så är man...Längtar tills jag åtminstone är fysiskt frisk så jag kan träna och ge blod. Mitt mål är att ha mer tid för mig själv. Tid då jag inte är mamma. För jag behöver annat att tänka på. Gå på stan och gråta över alla som håller handen eller fikar eller skrattar. Det är viktigt att inte hämma känslan tycker jag. Känn den tills det inte kan bli värre. Typ så... 

Jobbig period i livet nu. Så är det ibland...

Sjuk. Feber. Förkylning. Livet känns inte så bra. Men jag jobbar ändå. Måste ha pengarna nu. Livet har börjat bli dyrt...

Åh, gnälliga jag. Är sjuk. Känns som om jag dricker hela tiden men är törstig hela tiden ändå! Trött som få också. Så jobbar jag helg... Vaknade av dottern och inte riktigt kunnat somna om sen dess. Hon vaknade igen. Nu söver en trött och irriterad sambo henne. Det känns inte alls bra. Önskar jag kunde rädda henne från irriterade suckar nattetid. Han gör så tydligt att han inte vill. Ett förhållande med starka könsroller, inte alls vad jag tänkt mig. Men visst får man välja ibland och jag älskar honom för annat men klart jag ogillar en del...konstigt vore det annars!