Jag jobbar "sista passet" idag... Egentligen är det väl inte sista passet för som det ser ut just nu måste jag jobba en hel del i höst. Jag har redan blivit inbokad nästa lördag. Jag hade hoppats kunna minska jobbandet under hösten och satsa på studier samt Tessan. För att ha råd med Tessans hunddagis måste jag nu dra in extra pengar och jobba ca 20 timmar i månaden. Plus att jag ska kunna få tag i hundvakt när jag jobbar. Det löser sig alltid på något sätt men för mig är hunddagiset viktigt eftersom Tessan uppenbarligen mår bra av att vara där. Vem ska ge henne den sociala träningen med 14 andra hundar - varje dag - om inte dagiset?

Så just nu genomgår jag en ekonomisk kris. Vill du skänka pengar så är det bara höra av dig för kontonummer! Hihi. När jag fick min lön igår blev jag först glad. Närmare 12 300kr fick jag i lönekuvertet. Efter hyra, hunddagis och en skuld samt en räkning ligger mitt konto på några enstaka hundralappar. Hur jag ska ha råd med mat? Jo, CSN kommer ju snart, det är ju tur det. Jag har en skuld till att betala så nästa lön lär jag inte heller se skymten av. Livet är underbart, ellerhur?

Lite tungt är det just nu eftersom jag räknat lite på inkomster och utgifter och jag kommer ligga +66kr varje månad. Då har jag inte ens räknat med skulden jag ska betala tillbaka. Hur ska detta gå? Det blir en utmaning...

Sista natten är nu spenderad på SPA:t och jag måste säga att jag längtar hem. Hem till min säng. Min tuss och det som hända ska när jag kommer hem. Livet är underbart helt enkelt.

Jag har bestämt mig för att ge er en serie med bilder och beskrivning av min tripp hit men jag tänker inte stressa. Det kommer bli liknande den jag gjorde när jag var till Öland tidigare i somras.

Denna sommaren har jag verkligen satsat på mig själv. Jag har åkt till sthlm för att försöka ta tillvara på min familj. Även om det gick sådär så gjorde jag det åtminstonde. Sen har jag satsat på att göra en riktig semester med underbara vänner och för första gången i mitt liv har jag valt att inte planera en semester. Vi visste inte hur vi skulle åka eller vart utan bara att vi skulle åka. Det blev Öland. Nu har jag satsat på mig själv i tre dagar, att vara på SPA har på något sätt fått mig att inse olika saker. Men det är ju dumt om jag skriver om det innan ni får SPA-serien.

Nu ska jag äta den underbara frukostbuffén och sen spana lite i shopen. Packningen är redan gjord och jag funderar på att ta mig ut på en promenad innan jag åker hem.

Jag vill bara skrika. Och hoppa. Och skutta. Och jag vill känna såhär hela tiden. Håll tummarna för mig!!! Jag tycker mig vara värd detta trots att det känns helt osannolikt. Jag är glad åtminstonde!

Jag vet inte om bloggande är min grej längre. Jag tar ett avbrott och försöker leva livet. Det händer massa bra grejjer just nu och den största insikten jag har fått under perioden då jag inte bloggat särskilt mycket är att jag är lyckligare när jag inte analyserar så mycket. Och analyserar gör jag när jag bloggar.

På onsdag åker jag till Varberg för att unna mig lite SPA-miljö. Det händer saker på känslofronten också. Och jag tar mig tid för mig själv - träning. Härligt!

Ojoj, det händer massor i livet och jag hinner knappt sova men det mesta är bra! Och på jobbet träffar jag gamla skolkamrater och söta pojkar samt ytterst trevlig personal. Räknar ner arbetstillfällen nu. Fyra kvar. Jippie. Snart tre!

Idag fyller Nova 2 år, hurra!!!

Nästa vecka ska jag åka iväg på  hemligheter... hihi.

Igår träffade jag Nina. Wie!

Häromdan träffade jag min första fotograf - utan att fotograferas mer än varagsfoto (inte modellfoto). Chockerande va? Hihi.

Nu: Jobb!

Jag jobbar om nätterna. Sover på dagarna. Fullt ös. Räknar dagarna till den 18:e. Mer än så säger jag inte om mitt val av att prioritera mig själv.

To be continued...

Det är rätt komiskt hur livet kan förändras. Det kan ändras snabbt eller långsamt. Gå framåt eller bakåt. Ta min träning exempelvis, jag har inte alltid tränat. Det har inte varit en självklarhet. Jag avskydde gymnastik exempelvis. Sen försökte jag med Friskis & Svettis men det var i samband med ätstörningarna så det klassar jag som tvångsmässigt. Sen har jag försökt fram och tillbaka. Jag och C började träna på Fysiken och det gick bra till en början. Men sen blev det problem i relationen och träningen kom i skymundan. Jag hade ett uppehåll när jag mådde som sämst. Klarade mig knappt ut om dagarna så träning var uteslutet - även om det definitivt hade gjort mig bra.

Förra sommaren sökte jag jobb på Fysiken som värd (-inna?) och jag har inte ångrat mig en sekund. Underbara kollegor och trevliga tränande människor. Den största fördelen har ändå varit att jag kommer iväg och tränar två gånger i veckan, oavsett om jag mår bra eller dåligt (psykiskt).

När jag mått dåligt den sista tiden har det i regel varit i samband med att jag inte tränat. Jag ser sto skillnad i mitt välmående om jag tränar eller ej. Visst att man ska och bör ha uppehåll ibland men träning behöver inte vara ett gympass. Denna vecka har jag tränat tre dagar. Två yoga-pass och ett A-box. Det känns bra. Nu är det uppehåll  under helgen och vi får se om jag  kommer ut och springer lite. Det hade varit skoj att se framsteg när det kommer till joggningen också. Ett par rundor har det kommit att bli faktiskt.

Den 18:e ska jag unna mig något riktigt speciellt. Vad det blir får jag nog återkomma till men det kommer bli riktigt bra  har jag bestämmt!

Vad ska man prioritera i livet? Förr har jag alltid prioriterat vänner. Vänner och arbete. Sen minskade prioriteringen av arbete för att på något sätt prioritera mig själv. Tufft, mycket tufft. I vissa ögon är jag egoistisk när jag gör det. Ibland behöver man en längre period då man rår om sig själv. Bara tänker på vad som är bäst för en själv. Dumpar vänner som suger energi och högst troligt själv blir dumpad för att man suger energi av vännerna.

Jag mår inte bra nu och mina prioriteringar har varit att träna. Och att jobba. Vänner är inte högprioriterade även om de självklart finns med i beräkningen. Däremot har jag inte högprioriterat vänner. Varför ska väl inte spela någon roll? Jag finns för mina vänner, ställer självklart upp för dem - i den mån jag orkar och kan.

Förr tog jag alltid reda på kunskap för att kunna hjälpa vänner. Jag ställde frågor, läste runt och drog slutsatser. Jag har hjälpt många vänner till ett drägligare liv. Vissa vänner har gått vidare och finns inte i min vännerkrets. Och så är det ibland. Man träffar människor under en kortare period och sen dumpar man varann. Visst kan man fortsätta kämpa, det gör man med vissa vänner. Andra är inte värda att kämpa för. Självklart har de ett kämparvärde i andras ögon men inte i ens egna. En relation handlar om att ge och ta. Ibland ger man mer och ibland tar man mer. Jag känner mig kass på båda två. Visserligen har jag lärt mig att man ska tacka för komplimanger och inte skryta allt för mycket. På så sätt tar man inte för mycket. Sen har jag lärt mig att man inte ska prata om sina problem direkt för då tar man för mycket energi. Därför ska man lyssna och tacka för komplimanger. Svårare än så är det inte.  Men man dör tillslut. Inombords.

Dit känner jag att jag är på väg. Jag har redan börjat tystna. Visserligen kommer tårarna numera men jag har svårt att komma över hinder 2. Att börja prata är första hindret och det överkommer jag på något sätt. Men om någon säger att den inte har tid är vi tillbaka på ruta ett igen. Idag fick jag veta att jag lät idiotisk när jag började prata.

Hjälper du någonsin en människa som har problem att prata eller mår så dåligt att den blir stum är mitt största tips att inte kritisera när denne börjar prata. Hur dumt, oväsentligt eller löjligt det än låter i dina öron så är det inte värt att nämna för en person med den problematiken!

Lyckligtvis har jag varit med förr och kunde kravla mig upp till steg 1 igen. Jag började prata igen. Så nu har jag kommit så pass långt att jag kunnat gråta, kunnat prata, tystats och börjat prata igen. Samt att jag har gråtit inför folk. Det kanske blir folk av mig tillslut. Vem vet, en vacker dag kanske jag även blir älskad och omtyckt för den jag är - så att jag känner det och inte behöver tvivla!