Jag helt enkelt.

Inlägg publicerade under kategorin ► Deep thoughts

Av Dream Maddo - 4 augusti 2010 22:27

Vad ska man prioritera i livet? Förr har jag alltid prioriterat vänner. Vänner och arbete. Sen minskade prioriteringen av arbete för att på något sätt prioritera mig själv. Tufft, mycket tufft. I vissa ögon är jag egoistisk när jag gör det. Ibland behöver man en längre period då man rår om sig själv. Bara tänker på vad som är bäst för en själv. Dumpar vänner som suger energi och högst troligt själv blir dumpad för att man suger energi av vännerna.


Jag mår inte bra nu och mina prioriteringar har varit att träna. Och att jobba. Vänner är inte högprioriterade även om de självklart finns med i beräkningen. Däremot har jag inte högprioriterat vänner. Varför ska väl inte spela någon roll? Jag finns för mina vänner, ställer självklart upp för dem - i den mån jag orkar och kan.


Förr tog jag alltid reda på kunskap för att kunna hjälpa vänner. Jag ställde frågor, läste runt och drog slutsatser. Jag har hjälpt många vänner till ett drägligare liv. Vissa vänner har gått vidare och finns inte i min vännerkrets. Och så är det ibland. Man träffar människor under en kortare period och sen dumpar man varann. Visst kan man fortsätta kämpa, det gör man med vissa vänner. Andra är inte värda att kämpa för. Självklart har de ett kämparvärde i andras ögon men inte i ens egna. En relation handlar om att ge och ta. Ibland ger man mer och ibland tar man mer. Jag känner mig kass på båda två. Visserligen har jag lärt mig att man ska tacka för komplimanger och inte skryta allt för mycket. På så sätt tar man inte för mycket. Sen har jag lärt mig att man inte ska prata om sina problem direkt för då tar man för mycket energi. Därför ska man lyssna och tacka för komplimanger. Svårare än så är det inte.  Men man dör tillslut. Inombords.


Dit känner jag att jag är på väg. Jag har redan börjat tystna. Visserligen kommer tårarna numera men jag har svårt att komma över hinder 2. Att börja prata är första hindret och det överkommer jag på något sätt. Men om någon säger att den inte har tid är vi tillbaka på ruta ett igen. Idag fick jag veta att jag lät idiotisk när jag började prata.


Hjälper du någonsin en människa som har problem att prata eller mår så dåligt att den blir stum är mitt största tips att inte kritisera när denne börjar prata. Hur dumt, oväsentligt eller löjligt det än låter i dina öron så är det inte värt att nämna för en person med den problematiken!


Lyckligtvis har jag varit med förr och kunde kravla mig upp till steg 1 igen. Jag började prata igen. Så nu har jag kommit så pass långt att jag kunnat gråta, kunnat prata, tystats och börjat prata igen. Samt att jag har gråtit inför folk. Det kanske blir folk av mig tillslut. Vem vet, en vacker dag kanske jag även blir älskad och omtyckt för den jag är - så att jag känner det och inte behöver tvivla!




Av Dream Maddo - 3 augusti 2010 10:49

Jag vill inte påstå att jag tappat lusten att leva för jag vill leva ett härligt och fint liv med mycket kärlek. Men jag har stängt av. Det har hänt lite grejjor på sistonde och strax efter Ölands-resan gick det överstyr och jag blev kalasdålig. Psykiskt. Jag tystnade totalt, liksom jag brukade göra förr. Sen dess mår jag inte helt bra. Jag mår rent utsagt skit. Jag ler, skrattar, går ut med Tessan, jobbar och utför handarbete och emellanåt mår jag riktigt bra. Däremot har jag en konstant klump i magen. I slutet av varje dag vill jag bara gråta men jag vill gråta så mycket att jag inte kan gråta. Något som i sin tur gör att jag mår ännu sämre och spänner mig och sen ska Tessan löpa och för er som inte vet hur en löptik är så finns bara ett ord: Förjävlig! Jag försöker verkligen se ljusglimtarna och att se dem är inga problem. Jag har bara ingen kontakt med mina känslor så jag känner inte glädjen. Jag känner mig handikappad utan känslor.


Positivt i livet

  • Tessans tandfraktur gick på försäkringen (ett tag trodde jag knappt att jag  skulle få med mig Tessan hem från vet. men det gick bra)
  • Jag har börjat handarbeta igen
  • Jag har haft en vecka på världens bästa jobb
  • Jag fick ha Tessan med på jobbet
  • Det finns mat hemma
  • Mitt rum är fint och relativt välstädat
  • Om vi täcker för ingången till gamla arbetsrummet och det som en gång i tiden skulle bli Jennys rum men som just nu får agera förråd så är hela lägenheten ändå rätt okej och städad.
  • Jag har underbara vänner som hjälper mig med allt möjligt - Ni är bäst, jag önskar att jag kunde ge tillbaka lika mycket kärlek som ni ger!!!
  • Hunddagis har öppnat igen, det är enda stället som anser att Tessan är välbalanserad och det mår hon bra av.

Nu ska jag se om jag kan ordna lite i kaoset. Laga mat kanske är en bra idé? Denna vecka äter jag och Katarina rätt många mål ihop och det känns roligt! Inte allt för ofta det händer, tyvärr.


En till positiv sak: Under bloggskrivandet har jag fått gråta. I regel är tårarna något som behövs för att släppa på trycket i kroppen och komma tillbaka till känslorna.

Av Dream Maddo - 17 juli 2010 23:50

Det gör ont i hjärtat. Jag har allt jag kan få, ändå känner jag mig inte komplett. Jag har allt jag vill ha, ändå är jag inte nöjd. Jag saknar det vi hade. Jag saknar värmen, kärleken och omtanken. Att veta att du vaknade upp vid min sida. Dina armar runt omkring mig. Varför är det så svårt att släppa dig? Jag hade ju gått vidare? Jag är trött på att sträva efter att ha någon som mina föredetta pojkvänner. Varför jämföra med dem? Jag vill bli älskad, omtyckt och vårdad. Jag vill ha någon att dela glädje och sorg med, att skälla på och diskutera med. Spela kort på kvällarna eller äta frukost med på morgonen. Desto fler ex jag har, desto svårare blir det att bli ett ex för mina krav höjs. Eller krav och krav...jag jämför en del numera. Jag är trött på det. Plus alla som gifter sig i år... Måste folk? Jaa, jag är avundsjuk för jag förstörde min största kärlek genom att inte lita på honom. Förbannat arg på mig själv är jag. Ledsen och känner mig ensam.


Denna dag har varit lite för mycket.

Av Dream Maddo - 18 juni 2010 13:18

Jämför dig med de som är sämre än dig och sträva efter att vara som de bättre.

Ingenting får dig att må så dåligt som att jämföra dig med de som är bättre än dig. Att gå omkring och känna sig värdelös hela tiden. Det är inte lätt att leva enligt ovanstående motto men det är något jag strävar efter att göra.


Det är så otroligt lätt att jämföra sig. Hon har snyggare kropp än mig, hon har finare hår än mig, hon har bättre frisyr än mig och den där personen där  borta har bättre betyg än mig. Varför jämför man sig alltid med såna saker som inte spelar så himla stor roll? För om jag hade en snyggare kropp, hade jag då inte strävat efter att ha en ännu snyggare kropp? Alla människor är vackra på sitt sätt, varför ska det då vara så svårt att se sig själv som vacker? Ibland brukar jag titta på fula människor för att känna mig vacker. Men dessa personer är vackra i någon annans ögon och så länge jag inte säger till dem att jag anser att de är fula så är ingen skada gjord!


Jag tycker det är svårast att inte jämföra när någon har ork och energi och en helt otrolig personlighet. Det är så lätt att känna att jag inte räcker till. Mina vänner tycker att jag räcker som jag är, att jag duger som jag är... Det är därför de är vän med mig. Varför kan jag inte känna så hela tiden utan tveka ibland? Visst finns det alltid något som är bättre, men då måste du tappa på något annat. Ingen är perfekt, även om det ibland kan verka som om det finns folk som är det.


Vart vill jag komma i dessa spekulationer? Jag var bland de sista som lämnade in min uppgift idag. Folk lämnade in den redan förra veckan. Gör det mig till en sämre student? Nej, men varför känner jag då att det stör mig? Jag gör mitt arbete noga och minns i regel väldigt mycket av det jag  läser - det är det jag ska fokusera på. Sen kanske den som lämnat in sitt arbete förra veckan minns bra och/eller är lika effektiv men den har inte samma liv som mig. Jag vill inte klanka ner på andras liv men mina prioriteringar är inte att skolan går först.


Sen testade jag Zumba och jag såg milt ut sagt som en idiot. Jag testade åtminstonde och får nog ge det fler chanser. Försöka släppa tanken på att se sådär fin ut som de på TV.


Därefter däckade jag på soffan (min sovplats numera) och vaknade ungefär en timme senare, precis innan det ringde på min telefon. Men påminn mig nästa torsdag så ska jag avslöja min hemlighet. Vågar inte säga något förrän det är klart men håll tummarna för mig!


  

Jag duger väl egentligen som jag är?

Ps. Till vänster är selen som Tessan har nu.

Katarina har sytt om den till rosa. Superfin!

Av Dream Maddo - 13 juni 2010 13:31

Det är nu man börjar märka att man är i Stockholm igen. Och förstå varför man inte åker hit så ofta. Men även varför jag inte sover hos min mamma!


Jag och min mamma är väldigt olika. Hon vill prata om allt och gärna ofta. Jag pratar mycket jag också, men min mamma och jag delar inga direkta intressen att prata om utan det slutar oftast med att min mamma pratar och jag lyssnar eller att hon meddelar mig hur otroligt lite hon tycker att vi pratar med varandra och att jag är arg. Då blir jag irriterad. För måste jag prata nonstop för att upplevas som glad och trevlig?


Nej, får jag välja umgås jag kanske inte med min mamma varje dag. Jag pratar nog helst inte ens med henne varje dag. Det räcker med mail för då har jag distans till henne. Det tär på mig att höra hennes räknande, suckande och stönande som hör tvångstankarna till. Hur mycket hon än säger att hon är fri från dem så upplever jag att hon då inte är det. Det irriterar mig.


Många gånger funderar jag på om det är så att hennes behov av att alltid ha så bra kontakt med mig (så pass bra att hon näst intill klänger på mig) är en del av hennes tvångstankar också?


Jag önskar att jag hade fler vänner att fly till för att ha en ursäkt att inte prata med henne hela tiden. Men det känns inte snällt mot mina vänner. Jag vill ju att de ska umgås med mig för att de vill umgås med mig, inte för att de vill undvika någon annan. På samma sätt vill jag visa att jag umgås med dem på samma premisser.


Håller jag tyst är jag arg. Pratar jag låter jag irriterad. Är jag inte hemma undviker jag min mamma. Är jag hemma stänger jag bara inne... När gör jag rätt egentligen? För det känns som om det aldrig blir rätt...

Av Dream Maddo - 12 juni 2010 12:20

Idag ska jag till mormor för att fira hennes 75-årsdag. Otroligt hur snabbt tiden går. Jag bad min mamma hålla tyst om att jag kommer eftersom det i regel genererar i att folket kommer för att jag kommer. När moster sa att hon inte skulle komma lyckades min mamma öppna käften. Min släkt är en riktig skvallersläkt så nu vet nog de flesta om det... Suck. Och nu ska moster komma ändå. Ja, helt plötsligt... bara sådär. Undrar om det är mormor hon vill fira eller om hon promt vill träffa sin systerdotter?


Jag är lite speciell i min familj. Först och främst är jag mammas och pappas första barn. Därefter kan ju tilläggas att jag var farmors första barnbarn. Morfars också (min moster har en annan pappa). Min moster fick en dotter som dog efter några veckor (innan min tid) så jag är den första överlevande flickan för mormor (nu pratar vi barnbarn!). Mina kusiners (två pojkar) första kusin... Behöver jag säga mycket mer? Men jag tycker inte om att vara i sådant fokus. Visst tycker jag om att vara i lite fokus, vem gör inte det? Men alla andra då?


Min familj bodde under många år på samma gård. Min mamma var den första som bröt trenden, hon flyttade inom samma område (Tensta kan jag ju avslöja). När jag gick i mellanstadiet flyttade vi till en annan förort. Mamma var en banbrytare. Jag däreot ville flytta någon annanstans. Jag drog till Göteborg och skaffade mig ett liv där. Nu har familjen flyttat ifrån gården. De bor lite spritt på samma sida av Stockholm med undantag från min moster och mina kusiner som bor på Åland (min moster är född i Finland, mormor är finsk),


Släkten är trasig på många sätt. Vi har alkoholism, droger, psykiska sjukdommar, alzeimers och ADHD/damp. Så kommer jag där, jag pluggar på universitet och visst lider jag av depression. Men det är inget hinder för mig. Jag har lärt mig att hantera motgångar. Jag är inte bättre än min släkt, jag är en del av den. Min släkt har alltid tyckt så bra om mig, jag har varit så duktig och det har funnits mycket gott att säga om mig. Men jag kan inte undkomma känslan av att jag är annorlunda. Det är så jag alltid blivit behandlad. Även om det mestadels var på gott så har det emellanåt kännts som om jag lämnats utanför.


Dags att göra sig iordning för kalaset. Idag blir det vintage, mormor till ära. Eller ja, klänningen är vintage. Jag är fortfarande jag. Hihi.


  

Bara för att jag är så lik farmor här.

Av Dream Maddo - 11 juni 2010 22:25

Jag har ett problem. Jag tror visseligen att många känner igen sig i detta problem och det är anledningen till att jag valt att skriva om det. Elaka eller ironiska kommentarer undanbedes eftersom det är känsligt.


När jag sitter på spårvagnen brukar jag titta ut genom fönstret. Inte för att se hur det ser ut utanför fönstret utan för att spegla mig. På gymmet kör jag ofta maskiner och vikter nära en spegel. På pass står jag närmast spegeln. Allt för att se mig själv, minsta rörelse och minsta detalj. Det låter kanske inte så illa. Jag granskar mig från topp till tå och ett träningspass blir mer ett pass där jag tittar hur jag ser ut och hur jag kan göra rörelsen snyggare istället för att bli mer effektiv. Ni som läst min blogg ett tag vet att jag älskar att träna. Det är skönt efteråt. Jag går gärna på pass där jag slipper ha en spegel. Pilater, afro (beroende på tidpunkt dock) eller vattengympa är favoriterna. Speglar i omklädningsrummet får man stå ut med.


Jag klär mig ofta i tighta kläder för att se minsta lilla skravank och jag kan finna många! Mitt minspel känns påverkat eftersom jag speglat fram mina rörelser. Det käns konstgjort. Om någon skrattar åt en min eller ett sätt så påverkar det mig inte allt för mycket eftersom det inte är mitt rörelsemönster. Det är intränat för att se bra ut.


Egentligen är jag rätt van vid att det är så det är. Jag borde vara så pass van att det blivit en del av mig eftersom jag gjort det så länge jag kan minnas. Ändå känns det inte äkta. Jag skrattar och jag är glad, men det jag visar utåt är inte äkta. Förstår ni hur jag menar? Jag kan le inombords och skratta åt ett skämt, utåt sett skrattar jag och ler som teater, fastän jag känner samma sak som jag visar. Men rörelsemönstret är inte Maddo. Det är någon teater jag spelar. Jag visar hur någon annan tolkar mina känslor.


Det är svårt att beskriva och jag ljuger inte när jag ler, det är bara inte mitt leende...


  

Kanske är jag en teaterapa?



Av Dream Maddo - 4 juni 2010 09:10

Man måste satsa för att vinna. Man måste våga för att satsa. Man måste ibland göra emot det man känner för att få det man vill. Men när man inte vet vad man vill är det svårt att veta vad man ska satsa på.


Jag har inga problem att satsa allt - om det är något jag vill göra i livet. Problemen uppstår när jag inte vet vad jag vill. Då står jag gärna och stampar. Varken hissar eller dissar. Rädd för att göra fel. Ändå blir det ju fel av att inte göra något.


Gårdagens möte gjorde mig uppmärksam på att jag sårar omedvetet ibland. Alla gör vi det. Men när det är en person som man själv känner har gjort något som sårat och säger att jag gjort detsamma, genom att inte bestämma mig. Ja, då är det svårt. Jag vet fortfarande inte vart jag står i frågan men denna gång  tog jag  mig tid att prata. Den andra parten också. Förr har det slutat med att jag stått och stampat medan den andra lämnat allt. Ingen konversation.


Vart går vi från här? Jag vet inte. Vad vill jag? Jag vet inte. Jo, jag vill inte att det ska gå som förr utan att konversationerna ska fortsätta fungera. Vårt samtal gjorde åtminstonde att jag kunde sova inatt, även om vi inte kom fram till något. Det var en del att prata igenom och timmarna fick gå åt det.


Kanske är jag ständigt på språng, stannar inte upp och funderar på vart jag är på väg. Tessan har gett mig tid till mig själv. Hon har tvingat mig att stanna upp. Fundera på vad jag vill få ut av livet. Vad är det som är värdefullt i livet? Vad vill jag få ut av livet? Frågorna ändras ständigt och jag har kanske inte riktigt full koll på svaren just nu heller, men jag tar mig tid att fundera på det emellanåt. Inatt sov hon med mig hela natten. När jag vaknade imorse hade hon lagt sig raklång längst med kortsidan, det är tur att man har en 160-säng så man får plats! Haha.


Ny  kategori: Deep thoughts

Om mig och min blogg:


Maddo heter jag och bor med min sambo, hund och dotter.Vi lever med dammråttor, diskberg och renovering.

Dags-Arkiv

Maddo förespråkar:


Jag förespråkar ett liv utan onödiga tillsatser i maten framför fettsnål och sockerfattig kost.

Tänkvärt:

Tänk på vad som gör dina vänner till just vänner, istället för att se vad de gör som irriterar dig eller vad de saknar.


Maddo

Sök bland inlägg:

Like old times!

Följ med Bloglovin'

Besöksstatistik:


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se