Vad ska man prioritera i livet? Förr har jag alltid prioriterat vänner. Vänner och arbete. Sen minskade prioriteringen av arbete för att på något sätt prioritera mig själv. Tufft, mycket tufft. I vissa ögon är jag egoistisk när jag gör det. Ibland behöver man en längre period då man rår om sig själv. Bara tänker på vad som är bäst för en själv. Dumpar vänner som suger energi och högst troligt själv blir dumpad för att man suger energi av vännerna.

Jag mår inte bra nu och mina prioriteringar har varit att träna. Och att jobba. Vänner är inte högprioriterade även om de självklart finns med i beräkningen. Däremot har jag inte högprioriterat vänner. Varför ska väl inte spela någon roll? Jag finns för mina vänner, ställer självklart upp för dem - i den mån jag orkar och kan.

Förr tog jag alltid reda på kunskap för att kunna hjälpa vänner. Jag ställde frågor, läste runt och drog slutsatser. Jag har hjälpt många vänner till ett drägligare liv. Vissa vänner har gått vidare och finns inte i min vännerkrets. Och så är det ibland. Man träffar människor under en kortare period och sen dumpar man varann. Visst kan man fortsätta kämpa, det gör man med vissa vänner. Andra är inte värda att kämpa för. Självklart har de ett kämparvärde i andras ögon men inte i ens egna. En relation handlar om att ge och ta. Ibland ger man mer och ibland tar man mer. Jag känner mig kass på båda två. Visserligen har jag lärt mig att man ska tacka för komplimanger och inte skryta allt för mycket. På så sätt tar man inte för mycket. Sen har jag lärt mig att man inte ska prata om sina problem direkt för då tar man för mycket energi. Därför ska man lyssna och tacka för komplimanger. Svårare än så är det inte.  Men man dör tillslut. Inombords.

Dit känner jag att jag är på väg. Jag har redan börjat tystna. Visserligen kommer tårarna numera men jag har svårt att komma över hinder 2. Att börja prata är första hindret och det överkommer jag på något sätt. Men om någon säger att den inte har tid är vi tillbaka på ruta ett igen. Idag fick jag veta att jag lät idiotisk när jag började prata.

Hjälper du någonsin en människa som har problem att prata eller mår så dåligt att den blir stum är mitt största tips att inte kritisera när denne börjar prata. Hur dumt, oväsentligt eller löjligt det än låter i dina öron så är det inte värt att nämna för en person med den problematiken!

Lyckligtvis har jag varit med förr och kunde kravla mig upp till steg 1 igen. Jag började prata igen. Så nu har jag kommit så pass långt att jag kunnat gråta, kunnat prata, tystats och börjat prata igen. Samt att jag har gråtit inför folk. Det kanske blir folk av mig tillslut. Vem vet, en vacker dag kanske jag även blir älskad och omtyckt för den jag är - så att jag känner det och inte behöver tvivla!

Idag lämnar jag Stockholm, det är med dubbla känslor jag gör det. Eftersom det varit lite tufft sista tiden och jag längtat hem otroligt mycket. Nu ska jag inte hem direkt utan till Mr. D. Hem kommer jag först imorgon. Nu ska jag försöka få ihop mina väskor. Ska åka ett "mitt-på-dagen-tåg"... Gah, jag hatar att åka tåg mitt på dagen. Åker gärna tåg som går kl. 6:00 för att vara framme innan lunch. Det är min åsikt! Sådeså.

Jag älskar att fotografera men jag är inte något större fan av att fotografera saker jag köpt. Jag kan tycka det är rätt roligt att se vad de bloggisar man följer har köpt men jag ser ingen nytta och har inget nöje av att göra det själv. Kanske är det tråkigt för er bloggisar att inte se såna saker. Igår gjorde jag stan osäker. Jag tänkte att det är i Stockholm om något man kan hitta strumpbyxor i olika färger. En stad som denna har ju lite mer att välja på. Jo, tjena... Det enda som finns är en jävla massa H&M-butiker ju!

Okej, nu ska jag inte vara sån. Men är det konstigt att det upplevs som om alla har samma stil i Stockholm när det finns fyra H&M på 200 meter av Kungsgatan? Det är ju som bäddat för H&M. Jag klagar inte för himlarns vilka reor de hade! Jag hittade... två färger på strumpbyxor: Lila och gråa vilka hade kostat 39,50 men var nedsatta med 50%. Då köper man två par av varje, det är liksom värt det. På nästa H&M hittade jag ett par jeansleggins för 100kr som jag hemskt gärna hade köpt i båda färgvarianterna (de fanns i två färgtoner) för de var otroligt sköna och kändes robusta. Varför jag inte köpte båda? Det var den där ångesten för att spendera pengar...

Nu över till något som förvånade mig. Ja, det har fortfarande med shopping att göra: Jag hittade en scarf på Lindex; en grå med fransar och pärlor för endast 19 kr. Rea såklart. Jag gick in på H&M efteråt och hittade liknande scarfs i tre andra färger (röd, svart och någon mer färg?) för 50kr! Jag trodde att H&M skulle vara billigast på allt? Det var rea i båda affärerna!

På Lindex hittade jag även en vit bh i min storlek för 99kr. Ja, det är helt otroligt. Jag är glad att Lindex finns för oss med smal midja och stor byst. Ingen annan "vanlig" BH-affär har bh:s i min storlek, speciellt inte till humana priser. Jag kanske har klagat när jag fått betala runt 200kr eftersom jag är lite avundsjuk på de som kan köpa bh för 99kr men nu har alltså Lindex fått in bh:s i smal-midja-stor-byst-varianten för 99kr. Den var skön också! Skönare än de andra jag provade. En bh var i samma nivå när det kommer till skön: En rosa. Men den kostade 179kr och jag var i behov av en vit. Typiskt eftersom jag alltid önskat mig en rosa bh (kanske för att jag aldrig kunnat ha en?).

Sen köpte jag ett par löpskor - till Kickans stora glädje. Nu är det ett faktum att jag ska börja jogga. Vad har jag gett mig in på egentligen? Skorna testade jag ut på Inter Sport eftersom jag där får 30 dagars öppet köp om jag testar ut skorna med filmning och sånt. Plus att det var 20% på hela sortimentet.. Hihi. När jag kollade på skorna hade jag lite krav. Dessa krav kan man nämna på två sätt, jag väljer att kalla dem kategorier.

Ja, ni märker hur lite jag bryr mig om utseendet. Det viktiga är ju att skon sitter rätt!

Det är nu man börjar märka att man är i Stockholm igen. Och förstå varför man inte åker hit så ofta. Men även varför jag inte sover hos min mamma!

Jag och min mamma är väldigt olika. Hon vill prata om allt och gärna ofta. Jag pratar mycket jag också, men min mamma och jag delar inga direkta intressen att prata om utan det slutar oftast med att min mamma pratar och jag lyssnar eller att hon meddelar mig hur otroligt lite hon tycker att vi pratar med varandra och att jag är arg. Då blir jag irriterad. För måste jag prata nonstop för att upplevas som glad och trevlig?

Nej, får jag välja umgås jag kanske inte med min mamma varje dag. Jag pratar nog helst inte ens med henne varje dag. Det räcker med mail för då har jag distans till henne. Det tär på mig att höra hennes räknande, suckande och stönande som hör tvångstankarna till. Hur mycket hon än säger att hon är fri från dem så upplever jag att hon då inte är det. Det irriterar mig.

Många gånger funderar jag på om det är så att hennes behov av att alltid ha så bra kontakt med mig (så pass bra att hon näst intill klänger på mig) är en del av hennes tvångstankar också?

Jag önskar att jag hade fler vänner att fly till för att ha en ursäkt att inte prata med henne hela tiden. Men det känns inte snällt mot mina vänner. Jag vill ju att de ska umgås med mig för att de vill umgås med mig, inte för att de vill undvika någon annan. På samma sätt vill jag visa att jag umgås med dem på samma premisser.

Håller jag tyst är jag arg. Pratar jag låter jag irriterad. Är jag inte hemma undviker jag min mamma. Är jag hemma stänger jag bara inne... När gör jag rätt egentligen? För det känns som om det aldrig blir rätt...

Idag ska jag till mormor för att fira hennes 75-årsdag. Otroligt hur snabbt tiden går. Jag bad min mamma hålla tyst om att jag kommer eftersom det i regel genererar i att folket kommer för att jag kommer. När moster sa att hon inte skulle komma lyckades min mamma öppna käften. Min släkt är en riktig skvallersläkt så nu vet nog de flesta om det... Suck. Och nu ska moster komma ändå. Ja, helt plötsligt... bara sådär. Undrar om det är mormor hon vill fira eller om hon promt vill träffa sin systerdotter?

Jag är lite speciell i min familj. Först och främst är jag mammas och pappas första barn. Därefter kan ju tilläggas att jag var farmors första barnbarn. Morfars också (min moster har en annan pappa). Min moster fick en dotter som dog efter några veckor (innan min tid) så jag är den första överlevande flickan för mormor (nu pratar vi barnbarn!). Mina kusiners (två pojkar) första kusin... Behöver jag säga mycket mer? Men jag tycker inte om att vara i sådant fokus. Visst tycker jag om att vara i lite fokus, vem gör inte det? Men alla andra då?

Min familj bodde under många år på samma gård. Min mamma var den första som bröt trenden, hon flyttade inom samma område (Tensta kan jag ju avslöja). När jag gick i mellanstadiet flyttade vi till en annan förort. Mamma var en banbrytare. Jag däreot ville flytta någon annanstans. Jag drog till Göteborg och skaffade mig ett liv där. Nu har familjen flyttat ifrån gården. De bor lite spritt på samma sida av Stockholm med undantag från min moster och mina kusiner som bor på Åland (min moster är född i Finland, mormor är finsk),

Släkten är trasig på många sätt. Vi har alkoholism, droger, psykiska sjukdommar, alzeimers och ADHD/damp. Så kommer jag där, jag pluggar på universitet och visst lider jag av depression. Men det är inget hinder för mig. Jag har lärt mig att hantera motgångar. Jag är inte bättre än min släkt, jag är en del av den. Min släkt har alltid tyckt så bra om mig, jag har varit så duktig och det har funnits mycket gott att säga om mig. Men jag kan inte undkomma känslan av att jag är annorlunda. Det är så jag alltid blivit behandlad. Även om det mestadels var på gott så har det emellanåt kännts som om jag lämnats utanför.

Dags att göra sig iordning för kalaset. Idag blir det vintage, mormor till ära. Eller ja, klänningen är vintage. Jag är fortfarande jag. Hihi.

Bara för att jag är så lik farmor här.

Oj oj, tiden går himla fort och dagarna bara flyger fram. Här sitter jag nu och det är fredag - igen! Vart har veckan försvunnit? Jag har inte mått allt för bra men har kämpat på ändå. Det jag kunnat dra ner på har jag dragit ner på. Att träffa vänner varje dag är inte nödvändigt. En sann vän finns kvar ändå. Samma sak gäller telefonen, ett samtal kan i regel vänta. Sandra sa att hon ändå skulle fortsätta ringa som vanligt och det kändes bra. Mina vänner hör fortfarande av sig till mig och jag är inte helt utan socialt umgänge.

Fick ett samtal igår från en som var orolig för att jag låste in mig och inte kom ut och jag tror att det är fler som verkar tro att jag gör så. För er som tror det vill jag bara berätta en sak: Jag är kombo och har hund!!!

Vad vill jag få fram med detta? Jo, även om jag vaknar på morgonen och känner att jag vill skita i allt så kan jag inte det för att Tessan ska ut. Katarina och jag hade en deal när jag kom med förslaget hund: Katarina tar inga morgonpromenader (det har hänt en gång sen januari att hon gjort det, då var jag sjuk). Jag kommer alltså både upp från sängen och ut från lägenheten. Vad har kombolivet med detta att göra då? Jo, jag träffar någon varje dag!! Det går alltså inte en dag utan att jag träffar en vän. Jag bor med en!

Så för er som är oroliga för att jag sitter hemma hela dagarna: Hur mycket jag än vill detta när jag mår dåligt så kan jag det inte. Jag har flera vänner som hör av sig om dagarna men jag orkar inte svara på alla samtal. Jag är glad att ni hör av er men kräv inte att jag ska orka hela tiden.

Jag hade en annan konversation då jag berättade att jag insett att jag har himla massa vänner, men att jag är rädd för att jag inte räcker till så mycket som de vill att jag ska räcka till. Jag får då svaret att man inte får ha för många vänner. What?! Man kan inte ha för många vänner har jag  lärt mig!!! Jodå, det kunde man tyckte personen jag pratade med. För denne person är vänner de man umgås med. För mig däremot är vänner de jag kan vara ifrån i två år men de finns fortfarande kvar när man väl ses. De man kan ringa en gång i veckan, i månaden, eller bara skicka ett sms, utan att nödvändigtvis träffas. Ibland ses man ofta och ibland ses man sällan. Vissa finns där men man umgås inte pga. avstånd och dyligt, men de är fortfarande vänner - för mig. Tänk så svårt det kan bli när man lägger olika värderingar i ord...

Mina dagar har denna veckan ägnats åt att fixa till mitt rum, plugga och gå ut med Tessan (att gå med Jenny och Eddie på kvällen är mer vardag än undantag) samt jobba. Jag sköter mina jobb och enda undantaget var en presentation i skolan som jag kände att jag inte ville göra själv när jag var oförberedd och omotiverad. I onsdags såg jag på Big Comedy och det var skönt att få skratta igen. Komiker är underskattade!

Jag har bytt schampoo. Det luktar otroligt gott! Det är det där omtalade schampoot som jag tänkt dissa.. Någon frisör... röd förpackning. Tror det börjar på B? Orkar inte kolla upp det. Men hur som hellst så luktar det otroligt gott (jag kan inte sluta sniffa) OCH är fantastiskt drygt! Me like. Det är sällan man känner att ett schampoo är bra från början. Det brukar oftast ta två-tre schampooneringar innan det känns bra. Men detta känns bra. Tummen upp!

På tal om tumme så tänker jag på fingrar och fingret som jag har infektion i känns bättre. Tömmer det fortfarande på var emellanåt för att det är skönt efteråt men det dunkar mindre nu och jag kan använda det mer. Gött.

Att jag är kittlig är ingen nyhet men varför känns det alltid så jobbigt när det kittlas i halsen? Inte för att det är skönt när man blir kittlad, men ändå!

Jag lovade er bilder från gårdagen och idag har jag orkat mig på att hämta sladden till datorn. Fört över bilderna OCH blogg-fixat dem. Känner mig effektiv idag. Skolan står still och likaså är mitt humör inte riktigt på topp. Kryddan är på besök och jag hade hoppats på att vara frisk och träffa dem lite. Men nej. Kryddan tog Tessan i morse vilket uppskattades. Då kunde jag fokusera på att äta frukost i lugn och ro samt plugga lite. Med betoning på lite för det står stilla i min verkstad. Jag har verkligen ingen lust och jag känner att jag kämpar häcken av mig för tillfället. Tur man har stöd och hjälp. Jag skiljer på dem för stöd är de vänner jag har som puchar mig och hjälpen står dietisten för. Jag har fått otroligt mycket hjälp av honom. Härligt med en som kan området. Tråkigt bara att jag har jobb och aktiviteter på kvällarna när han har tid eftersom han jobbar på dagarna! Men det löser sig, lite sömnbrist har ingen dött av..! Eller något i den stilen.

Ja, sömnbrist var det. Jag drömmer om skolan, kilokalorier och dieter. För att inte tala om redovisningar och inlämningar. Och när jag drömmer får Söt för sig att ringa. Full också. Det är oftast roligt att prata med honom när han är full men inte när man precis somnat och behöver ta igen sömn. Blä! Nu känner jag att jag blir negativ här men det är en sån dag tror jag. Inte så att jag känner mig klagig utan mest bara... är.

Igår kände jag mig rätt bra!

Eddie var på besök.

Han gillar den rosa nalle-hunden.

Jag misstänker att vi har olika definitioner av ord emellanåt. Katarina brukar säga att det ser ut som om Tessan ligger obekvämt när hon viker framtassen under sig eller ligger "konstigt" på golvet. Vanligtvis ligger Tessan såhär när hon ligger i sängen:

Tessan sover/vilar.

Något man inte ser på bilden är detta avslappnade utseende:

Ser det inte mysigt ut så säg! Hihi.

Men när jag kom ut från rummet bara en kort stund senare för att bege mig till Fysiken låg hon såhär:

Tessan sover.

Nu kan vi börja prata obekvämt! Jag vill inte påstå att detta ser skönt ut! Men kanske har vi olika definitioner av obekvämt? För Tessan såg ut att njuta utav bara den... Haha, hon är bra söt ibland.

Är det verkligen skönt?