Idag ville jag inget annat än gömma mig under täcket. Jag hade ingen lust till något. Under hela uppsatsskrivandet har vädret varit underbart. Nu är första dagen efter inlämningen och det har regnat hela dagen... Men det är inte vad som tyngt mig. Det som lyft mig är däremot mina underbara vänner. Hur gjorde jag innan Pernilla tex? Hon har stått ut med mig under hela tentaperioden trots att jag mått skit efter allt som hänt. Dessutom lyssnar hon på mig när jag anser att dagen är skit redan vid halv elva idag. Sen Sandra, mitt hjärta som ställt upp massor för mig den sista tiden. Kärlek. Björn, numera Björne som finns på telefon och som stöd. Som bor nära och ställer upp med Tessan, även om det bara är för att jag mår dåligt. Kärlek. Nina som ringer när man som mest behöver. Ja, idag är de värda att uppmärksammas för de har verkligen funnits för mig idag.

Bara tre timmar tills nästa personal kommer... 3,5 timmar till jouren kommer tillbaka... fyra timmar tills jag slutar. Då ska jag hämta Tessis och sova i fem timmar, sen bär det av till skolan för handledning och plugg... Därefter jobbar jag en vaken natt till. Tror ni jag kommer vara trött på fredag? Jo, men då är det dygna som står på schemat och ingen sömn förrän natten till lördag. NÅGON kommer somna klockan åtta är ju säkert... eller inte (om jag känner mig rätt)

Jag är med på en dejtingsite.  Jag vill inte påstå att jag har svårt att hitta killar som vill ha kontakt med mig. Ärligt talat så behöver jag inte göra mycket för att de ska höra av sig. Men så fort de frågar om att ses så får jag en klump i magen. Är jag redo? Jag sväljer en gång extra och inser att jag måste förklara situationen för de jag pratar med, kanske inte direkt men såsmåning om... Vi tar det lugnt nu va? Ingen relation börjar över en natt.

Annars händer det massor i livet. Jag försöker spara pengar men det finns massor av utgifter denna månad som jag inte trodde på förra månaden. Kostnader jag trodde man var två om men som jag plötsligt blivit kvar med själv. Jag försöker hålla humöret uppe men nu har det kommit lite för många saker för att jag ska känna av ljuspunkterna. Dags att ta kontakt med läkaren igen tror jag. Men bara medicinering tror jag inte på, det är nämligen så att det gått så långt att jag valt att prata med någon om allt som hänt. Kanske är det därför jag inte skriver om det och en annan anledning  är att jag anser att det inte är offentligt och de som ska veta vet om det.

Det är en tung period just nu men jag vet att jag tar mig ur det. Jag tar en sak i taget. Skolan går först. Rummet ser ut som ett kaos och det får göra det ett tag. I sängen finns matrester sen den senaste veckan eftersom det är i sängen jag sitter och pluggar och äter och... gör allt. Jag känner mig som en sjukling fastän jag är fysiskt frisk.

I skolan har vi uppsats nu och den ska in den 26:e, det låter kanske som om det är långt kvar tills dess men tro mig: Det är det inte! Vi har bara hunnit läsa litteratur, intervjuat och transkiberat. Nu måste vi börja skriva också. Plus att jag jobbar nästa vecka. Känns hemskt att jobba och vara utan Tessan men jag vet att hon får desto mer tid med mig de andra dagarna. Jag har börjat prioritera henne mer.

På tal om prioritera så har jag funderat på vad jag vill med livet. Jag har pratat med mamma och pappa och jag hoppas nu att allt ska gå åt rätt håll, hoppet finns kvar åtminstonde.

En bild från i somras.

Det är mycket som är definitivt slut  nu. Det viktigaste har jag insett är att livet inte är slut för att annat tar slut. Mitt liv går ju faktiskt vidare. Med glädje, tårar, sorg och lyckoämnen. Ja, allt som hör till livet.

Någon vet hur man njuter av livet i mattes säng!

Idag funderade jag på hur länge man ska sörja. Egentligen började allt två veckor innan detta hände. Av olika skäl kan vi nog säga att det blir ett gemensamt slut men det avgörande var en skillnad i framtidstankar. Tråkigt men sant.

Hur länge ska man sörja? Är det okej att jag känner att jag kan gå vidare nu? Jag har gråtit som en tok. Vridit, vänt och vrängt på allt känns det som. Det kommer nog bli jobbigt en tid framöver men jag tror ändå att jag bör bege mig ut på marknaden igen. Så här är jag, vem du nu är! Kanske borde jag skriva en kontaktannons? Hihi.

Jag har ju min kärlek här hemma.  <3

Jag har alltid trott att starka känslor övervinner allt. Så länge man vill vara med varandra så ser man till att lösa det som kommer ivägen. Antingen så vill inte alla eller så spricker min teori. Jobbigt känns det ändå. Jag vet att tårarna tar slut inom en framtid men just nu bara öser de ner. Som gyllene tider sjunger "Det hjärta som brinner":

Det spelar ingen roll att jag älskar dig (ahaha),

jag klarar mig nog, jag klarar mig nog ändå.

Det spelar ingen roll att du lämnat mig (ahaha),

ska det va så svårt, ska det va så svårt att förstå?

Att det hjärta som brinner, det brinner ändå.

De tårar som rinner, de rinner en å

Det är ingen idé att du skrattar och ler (ahaha),

och lägger din hand, och lägger förband om mitt sår.

Jag vet det är över, så slut och passé (ahaha),

så gå snälla d u, gå bara gå bara gå.

Det hjärta som brinner, det flammar och gnistrar och slår,

de tårar som rinner, jag får några spår.

Du, visst fanns det ett hjärta som låg och viska:

Här är det värme, kom och sätt dig,

men bränn dig  inte för här är varmare än du tror

Det hjärta som brinner, det flammar och gnistrar och slår.

De tårar som rinner, jag får några spår...

Det händer så mtk nu att jag knappt hinner med. Hemtentan är inne, håll tummarna för godkänt. Nu drar projektarbetet, även kallat B-uppsatsen, igång. Fullt ös. Jag längtar till november också. Då händer det grejjor. Nu hoppas jag bara att allt går bra på vägen dit. 30 dagar kvar till november.... Nedräkning!

Hade en välbehövd chatt med exet idag. Pratade mycket gammalt. Vi var tillsammans i gymnasiet och han är en av de bästa killar jag vet. Min Mr. R är underbar på många sätt och jag tycker verkligen om honom. Honom känner jag att jag vill vara med, spendera tid med och i framtiden även bo med. Men mitt ex, han får mig alltid på bra humör. Vi har kommit förbi stadiet då man bara är sur och grinig och svartsjuk. Nu pratar vi om allt mellan himmel och jord och lättar våra hjärtan för varandra. Han får mig att le och jag får honom att le. Genom att finnas och veta att vi en gång delade mycket mer. Jag är glad att det är slut, för vi har en super relation just nu. Jag är nöjd med den som det är. Och nu borde jag sova! Hihi.

Nästa vecka sover Mr. R troligtvis här några nätter. Jag är glad att han finns i  mitt liv. Kärlek.

Snart november också! hihi