Scilla har under en tid inte sovit som hon brukar. Sen kom farmor på besök och julen kom och det hände massor så det har inte riktigt blivit bra. Hon har alltså bestämmt sig för att sova tre gånger på dagen istället för två och vakna en gång på natten samt vakna tidigare och somna senare. Igår sov hon två gånger på dagen och somnade tidigt på kvällen (höll henne lugnt vaken under kvällen) och dra på trissor, ungen sov hela natten! Kanske är vi tillbaka till att sova hela nätter igen?!

Många påstår att man faktiskt får stå ut med att barnen vaknar nattetid. Men har man en unge som sovit hela nätter i ett halvår med några undantag (feber, tänder, förkylning) så ÄR det jobbigt att vakna nattetid. Tycker att folk har lite väl mycket åsikter ibland. Klart det är jobbigt att ha barn, även om man älskar dem så in i helvete mycket. För självklart älskar jag min dotter!

En sak jag upptäckt sen jag fick barn är att man får höra att "sånt får man räkna med när man har barn" och "...förstagångsföräldrar" och dyligt. Men även att man inte är värd att bjudas med. Plötsligt är man oattraktiv. Och får man väl ett samtal är det för att de vill träffa ens barn! En enda fest har jag blivit bjuden på. Inga middagar eller shoppingrundor. Inga promenader. Utan jag måste fråga. Alltid detta jag. Nu har jag slutat fråga. Jag känner mig ensam. Det gör jag. Men när jag aldrig träffade folk trots att jag kämpade då kände jag mig värdelös och ensam är bra mycket bättre än värdelös.

Jag har även sagt till Olof att jag inte har någon lust att åka till våra långväga vänner eftersom det sällan kommer långväga besök till oss. Lägger hellre de pengarna på en resa. Delvis är han väl med på noterna. Men jag förstår honom inte alltid. Hans svar kan vara spekulerande eller definitiva men de låter likadant? En kurs i parkommunikation skulle sitta bra, då slipper jag tappa humöret för att vi kanske kan hitta ett sätt som passar oss båda?

Men nu ska jag försöka njuta av lugnet. Lugnet som blir när bebisen sover. Bebis? Ungen bär ju tamitusan strl 80 i kläder och det är sista bebisstorleken så nu är det väl ändå gränsfall? För mig har hon varit barn länge iof.

Efter fl rasade vikten. Kände mig nöjd och glad över att inte ha mycket överflöd. Sommaren gick bra, hade inte möjlighet att äta massor så höll mig bra. Sen kom hösten och fettet. Nu är jag fet. Det är väl ändå hur jag känner mig som är avgörande? Skulle testa kläder igår men gick ifrån affären gråtandes. Jag är fet. Fet. Fet. Fet. Går inte i mina gamla storlekar. Inte ens de jag hade när jag var som störst...nu ska jag bli frisk sen jävlar. Jag hoppas jävlaranamman finns kvar då. Sjukt irriterande att ha motivation men inte vara frisk!

Jag har börjat jobba sen en tid. Ett av mina bättre beslut. Hemma ett år är inte min grej. Älskar jag min dotter ändå? JA! Men hon får nu möjligheten att träffa sin pappa oftare och han får möjlighet att lära sig hur det är att sköta familj och hushåll. Bara positivt helt enkelt.

Senaste tiden har varit tung. Sen plusset på stickan har motgångarna hopat sig. Under höstens gång har mormor också gått bort. Jag blev gravid igen men orkade inte och tvingades ta beslutet att göra en abort. Komplikationer slutade med en ambulansfärd till sjukhuset. Smärtsamt.

Jag saknar bloggandet men jag känner att det blivit destruktivt. Jag gör allt för att undvika vissa typer av kommentarer. Jag har alltid skrivit för min egen skull men känner att jag påverkas otroligt mycket av kommentarer. Om du skulle fråga mig vad jag vill ha så är det; Lyssna på mig. Bekräfta att du hör. I bloggen gäller samma sak. Läs det jag skriver. Bekräfta att du läst. Tack. Jag behöver inte höra tips och idéer och tankar eller värderingar kring vad du tycker. Jag läser om dina åsikter i din blogg.

Vi får se hur ofta bloggandet blir, eller om det uteblir. Tiden är ju inte det jag har mest av numer. Gick av 21:00 igår och började 7:00 imorse. Känner mig lagom pigg. Men sen är det julledigt. "Ledigt". För det ska fixas i köket och det ska göras om i sovrummet och allt som hör till i en bostadsrätt.