Hur vjag et man om det är värt att satsa på? Vi har haft upp och vi har haft ner. Men ska jag vara ärlig så gnager kommunikationsbristen sönder mig. Jag tror att det är kombinationen av kommunikationsbrist och GAD. De funkar inte ihop liksom. Jag är ständigt på spänn, slappnar aldrig riktigt av.Mår dåligt att iinte kunna få raka svar. Känner mig oälskad om jag inte får kvalitetstid. Sambon tycker att viuumgås genom att vara i samma hus. Det är kvantitet för mig. Pratat om särbo men samtidigt... Bostadsbrist och allt meck... Är det värt det?

Snart kommer vardagen igen. Sambon jobbar 7-16 plus resetid vilket gör att jag måste lämna eftersom vi inte har koll på restiden... Jag måste göra om mitt schema eftersom jag ska kunna hämta och lämna... Så jag jobbar 7:30-16 (30 min rast)... Måndagar ska sambon träna. Onsdagar skassambon åka mc och sen tillkommer i regel träning på lördagar (dum tid... 11)... Vilket medför att jag tar hand om barnet. Jag har ingen sådan tid... Vi vänder på det. Jag hämtar och lämnar barn fem dagar i veckan. Jag har barn själv (inkl nattning) två kvällar i veckan samt att jag inte kan planera min lördag eftersom jag mitt på dagen står ensam med barnet. Ingenstans talas det om familjetid. Aldrig talas det om egentid för mig... Jag vet inte vad jag vill göra själv. Jag är för fet för att träna direkt... Jag kan inte göra något efter jobbet för då ska det skyddas till hunden... Jag känner mig lite utnyttjad. Jag slutade träna för att jag upplevde att barnet påverkades negativt av att vi aldrig hade familjetid. Så tisdagar och torsdagar ville jag ha familjetid. Kvalitetstid. Det blev bara vardag istället. Jag är bitter eftersom jag nu ligger i sängen. Söndergråten. För att vi inte kunde föra en normal konversation om vad vi skulle göra idag. Det urartade och blev bråk. Ditt fel. Mitt fel. Barnsligt. Allt för att kommunicera inte gick. Jag är arg, ledsen, sårad, besviken, frustrerad... Jag känner mig oälskad i dessa lägen... Jag kan inte ändra min sambo. Han ändrade sig själv. Åt ett eget håll än jag trodde vi var på väg. Jag känner mig oälskad eftersom jag inte känner mig prioriterad. När är tiden för mig?För oss? Tiden för kärlek? Tid till jobb, träning och mc finns ju fast varje vecka...

Nu är fem veckor av mina sju veckor avklarade. Den stora semestern är gjord. 3,5 veckors resande är till ända. Jag börjar känna vardagsångesten smyga sig på. Regn sen vi åkte hem. Men vädret säger att det ska bli soliga fina dagar. Jag litar inte på det! Skulle blivit lite bad och sol med andra blivande mammor men strandvalet blev lite dumt eftersom jag har barn och hund. Känner mig lite besviken över det faktiskt. Det finns dagar då jag känner att jag önskar bort hund och barn för att kunna umgås med folk...vara social. Fylla upp sociala kontot lite. Det flöt så bra på semestern så att komma hem kändes som ett slag i magen tyvärr.

Jag avskyr detta. Var och handlade. häromdagen, sambon säger att han la mitt minneskort i ena påsen. Det är inte där när jag kollar. Kände mig lite ledsen redan på vägen hem då jag ville sätta in det i mobilen. Men skitsamma. Glömde bort det sen men när jag kollat nu. Två gånger. Så är inget minneskort där. På det är jag så jävla trött på att känna kärleksbrist. Min sambo är ingen romantisk människa. Det vet jag. Men det betyder ju inte att jag inte behöver kärlek. Vår relation kantas av fel och brister och kommunikationsbrist. Jag har övervägt separation men vet inte...

Trodde väl aldrig att jag skulle ta åt mig så men efter två veckor med trots är jag helt slut. Över en vecka utan avlastning dessutom!!