Jag helt enkelt.

Alla inlägg under maj 2014

Av Dream Maddo - 31 maj 2014 21:03

Idag beställde vi vagn. En BRIO Smile i carcoal grey samt en liggkorg och babyskydd i samma färg. Babyexperten har en kampanj med 20% på ett helt köp. Ångrar nästan att vi inte köpte Stokke new born set till vår barnstol. Men frågan är om vi kanske borde köpa en ny barnstol eller om vår blivande storasyster ska få en handysit eller typ någon form av kudde som höjer henne på vanlig stol. Åååh, så svårt!


   Bild lånad från brio.net


ANNONS
Av Dream Maddo - 29 maj 2014 20:05

Ja, det är ju så mode med babynest så jag tänkte försöka mig på att göra ett själv. Googlade lite och finns ju oändliga mönster men de är rätt lika varandra ändå! Jag valde ett med skumgummimadrass, känns mer stadigt.


Detta använde jag;

  • Mönstrat tyg (Jag köpte mycket så det kan finnas detaljer med annat i samma tyg så hade 1,5m. Räcker nog med 1m men beror på hur mönstret är också, mitt behövde jag ha på längden)
  • Enfärgat tyg (Samma där; jag hade 1,5m men det räcker nog gott och väl med 40-50 cm om bredden på tyget är 1,5 som standard är!)
  • Plattvadd (Jag behövde 2,5m)
  • 2st dragkedjor i matchande färg (Jag gjorde mitt nest ganska långt så jag tog 2*80cm)
  • Snedslå/kantband (1pkt var fem meter, räckte gott och väl!)
  • Snöre (Såldes också i pkt om 5m)
  • "Stopp" (för tråden, frivilligt)
  • Skumgummi
  • Tråd

Jag började med att kolla upp måtten i blivande liggvagnen, tänkte kunna ha nestet i den också! Standardmått räknade jag till; Madrass: 60*30, Korv: 105*30. Jag gjorde min korv 42 cm och fållade inte utan zickzackade bara kanten (hade nog gjort den smalare med facit i hand). Då mitt tyg hade mönstret på längden klippte jag av dem i rätt längd i slutet. Jag zickzackade alla kanter. Sydde ihop korvdelarna så att mönstret blev "rätt" på båda sidorna. Satte kantband för att jag tyckte det passade bättre.


  


Därefter klippte jag till madrassen.




Jag nålade nu fast dragkedjorna på det tyg som skulle vara till bottenplattan och sydde på den.


  


Sydde därefter ihop större delen av styckena och satte i madrassen. Ny sydde jag ihop den delen som var kvar.


 


Nu nålade och sydde jag på kanalen mitt på det som skulle bli korv, jag hade mönstrat tyg med rand som visade mig att jag låg rätt till hela tiden.


 


Dags att trä in snöret! Efter en del googlande insåg jag att detta var enklast innan fyllningen och ännu enklare om den ändå är rak!


 


Nu var det dags att sy ihop korven! Jag nålade fast andra änden av dragkedjan och sydde ihop sidorna, jag ögonmåttade vart slutet skulle vara så jag slapp sy "för långt".


 


Testade nu att sätta ihop dragkedjorna. Då såg nestet ut såhär;


 


Jag mätte vart jag ville att korvarna skulle sluta. Klippte, zickzackade och fållade därefter sydde jag ett kantband nära nära kanten. Jag rullade plattvadden och stoppade in den (enkelt som tusan när korven var rak!), satte tråd genom ändarna, knöt så kort jag kunde och brände slutligen kanterna.


 


Jag satte stoppet på snörerna till själva nestet och brände kanterna där också.


 


Nu är nestet klart och det tog inte alls lång tid. Nu syr jag en del själv så det kan ju bero på det. Och ni kunniga vet att jag inte använt bommulstyg på mönstertyget. Ajabaja! Men ibland får man chansa i livet. Dottern sov på mage så vi hoppas att lilla vem inte dör av detta! ;) Här är mitt färdiga nest;


 


Nestet blev snabbt stulet och min gamla nalle blev nedbäddad. Blir nog till att sy ett eget nest till dottern. Enligt BF har jag 140 dagar på mig. Det är nog lugnt!


   

ANNONS
Av Dream Maddo - 28 maj 2014 21:05

För en vecka sen lovades en mamma i vår aprilgrupp att bli igångsatt. En väldigt speciell graviditet med operation i magen gjorde att igångsättning var att föredra. Barnet behövde dock en plats på BIVA (barnintensinvårdsavdelning) vilket inte kunde ges den dagen. Eller ens på måndagen. Så det blev att skickas 50 mil till annat sjukhus. Så var där fullt på BIVA igår. Jävla skit! Idag gjordes snitt och han lät när han föddes! Fatta att gå en full graviditet och inte veta om barnet ens kommer överleva en förlossning?! Vilken jävla kämparglöd det paret har. Nu hoppas jag att barnets operation går bra och att hans lungor klarar sig. Att han överlever. Against all odds.


Av Dream Maddo - 21 maj 2014 21:13

...livet inte bara är skit! Inlägget innan var alltså en tillbakablick. En resumé kallas det väl? Det har varit tufft men jag tror vi är på väg upp. Vi har lite besked som vi väntar på och lilla vem ville inte riktigt visa sig från sin bästa sida idag (ligger långt inne och typ satt så att vi inte kunde se det som behövdes på RUL, rutinultraljudet). Men vilken gravid människa tackar nej till ett extra ultraljud? Inte jag! Det blir fjärde gången med denna lilla. Först ett tidigt pga. tidigare erfarenheter av MA i kombination med ångest och oro/depression, andra gjordes på akuten pga. smärtor, tredje är rutinultraljudet som gjordes idag men som behöver uppdateras. Nytt datum ser ut att bli 16 oktober. Jag hoppas på 6:e, tycker det är bra att fylla år då! :P Men jag har inte samma magkänsla som med dottern. Tror dock detta är en pojke!


     

Att jag bär barn långt inne är ingen nyhet. Detta fotot är från 5/5, dvs. 17+6 om jag räknat rätt... Men med nya datumet blir det 17+4, tror jag. Min huvudräkning suger verkligen och egentligen borde jag väl sova. Typ.

Av Dream Maddo - 21 maj 2014 20:07

Jag har ju alltid varit väldigt öppen med tankar och känslor och mitt liv och det har varit på gott och ont. Vanligtvis mot det goda hållet men senare blev det en ond spiral. Det var fruktansvärt svårt att se ljus och min blogg blev destruktiv. Något som skulle bli den bästa tiden i mitt liv blev fruktansvärd. Utöver det kände jag tabun. Tabun att tala om hur jobbigt det kan vara att vara gravid, föda och få barn. Hur fruktansvärt vanligt det är med depressioner kring förlossningen vet jag om. Jag känner mig påläst. Men ändå såg jag inte signalerna. Jag levde, försökte överleva. Och kämpade. Det där man inte ska göra. Kämpa. Sluta kämpa - börja leva. Jag slutade leva och började kämpa. Livet blev som en kamp. Och allt började med ett plus på stickan.


Jag plussade. Sen blev jag uppsagd, utan anledning då det var en provanställning men troligtvis listade de ut att jag var gravid. Sen träffade jag en barnmorska som tyckte att jag var i behov av hjälp omgående och krävde att jag skulle söka hjälp. Hon lyssnade inte på mig enligt min sambo. Själv var jag osäker. Har svårt att lita på mina känslor när jag blir osäker. Jag bytte barnmorska men motstånden fortsatte. CSN bråkade. Skolan bråkade. Allt blev komplicerat och kämpigt. Sen började det bli lite bättre men känslorna slutade inte finnas, kampen fortsatte. Jag sökte hjälp. Av överläkaren fick jag höra att jag var det värsta hon hade träffat. Mitt i en depression. Det fick mig att må sämre. Många gånger satt jag i bilen och bara önskade få köra in i en bergsvägg. Det var min  verklighet. Hur många som än försöker säga att det inte är lösningen och att jag inte skulle känna så. Alltid fick jag förklara mig. Jag säger inte att det är någon lösning eller att jag vill känna så. Jag kände så. Det var HEMSKT!


Förlossningen gick snabbt. Jag fattade aldrig att den började. Allt såg väl jättebra ut egentligen, jag var typ gjord för att föda barn, det gick snabbt och förhållandevis smärtfritt (Det gjorde ont som fan men inga direkta smärtor och jag kunde kissa ganska omgående). Men jag kunde inte älska den där saken som kom. Känslorna jag hade var supertunga. Jag hade ANSVAR FÖR ETT LIV! Jag som knappt klarade av att hålla mig själv vid liv?! Och kolik på det. Vi flyttade och sambon veckopendlade.


Jag kände att stödet från vännerna inte räckte men förstod aldrig hur dåligt jag mådde. Jag hade behövt en vän som sa till mig att denne följer med till en psykolog. En vän som ringde samtal åt mig. Avlastade mig i det som var svårt. Jag gick upp 20 kg efter förlossningen. Jag skämdes över min kropp och slutade värna om andra. Det viktiga var att mitt barn levde och följde den normala utvecklingen. Allt annat fick vänta. Jag blev less. Less på kampen. Att ständigt söka nya kontakter, aldrig få ett ja. Ständigt få nej. Jag började älta skiten. Och vem fan vill umgås med någon som bara ser alla nej? Jag grät floder över alla nej. Ingen kunde ses. Bästa vännen var upptagen med sigg. Hon hade också svårigheter och perioderna krockade. Hon önskade sig barn. Just då önskade jag att jag inte hade barn. Det där som varit min högsta önskan i livet, att få barn, den drömmen var bortblåst. Ingen ville trösta mitt barn, hon var otröstlig. Hon märkte mammas behov av närhet, somnade bara hos mig, lugnade sig bara hos mig. Vännerna gav upp. Sa upp kontakten. Säkert förståeligt. Vi började nu närma oss året med depression. Det hade blivit bättre men långt ifrån bra.


Jag fortsatte gå upp. Fortsatte må bra. Fortsatte känna känslan av att försvara allt. Mitt barn äter inte socker. Måste jag förklara mig?! Mitt barn ska ha kläder från flick- och pojkavdelningen. Det är ett barn! Alltid behövde jag förklara mig. Kändes det som. Jag hade nog inte behövt det. Men jag kände det som om jag behövde det. Jag blev gravid under hösten igen och kände att jag inte pallade denna karusell en gång till. Gjorde en abort. Det var det värsta jag gjort och jag önskar ingen det lidandet. Jag var vaken under ingreppet och de sög ut fostret. Som en tandläkarsug. Jag fick en spiral som senare ramlade ner lite och roterade en kvarts varv. Ambulans.


Bästa vännen fick en drömjulklapp den julen. Hon verkade knappt bli glad. Jag insåg att vi nog inte var på samma våglängd längre... Det var skitjobbigt. Vi hade delat så många stunder. Gjort så mycket roligt. Men samtidigt var hon en del i att jag upplevde att vännerna svek. Sättet hon sa nej på sårade mer än något annat nej. Jag kände att jag fick jaga henne. På dotterns ettårsdag bjöd jag ändå alla som varit med under detta året. Hon kom inte, hon skulle på teaterövning. Jag fick veta att övriga familjen inte kom då hon inte kom eller blev erbjuden att komma senare. Jag hade bestämt mig för att sluta jaga. Sluta känna att jag behövde kämpa för att få ihop träffar. Så hon var besviken på mig för att jag inte frågade om hon kunde komma efteråt, jag blev besviken över att hon inte erbjöd sig att komma efteråt. Shit happen. Vi blev som tonåringar igen. Hon började umgås med en annan tjej som jag pluggat med men glidit isär från. Tjejen kom att uttrycka sig på min sambos facebook senare.


Jag ledsnade tillslut och tog tag i de där kilona. Ville inte vara med på kort, ville inte se mig själv naken ens när jag duschade. Jag var så fruktansvärt äcklad av mig själv. Mådde så dåligt över min kropp och den negativa människa jag hade blivit i all denna kamp. Jag kontaktade Itrim och gick ner i vikt, jättefort. För fort. Tappade muskler och hamnade på sjukhus pga smärtorna som uppstod. Kämpade mig upp lite, började äta mat och träna. Började jobba och dottern började på förskola. Det började vända så smått.


Jag började ett tema med barnen på mitt jobb och det kändes positivt. Vi pratade om framtid och syskon. Sen kom en dipp. Parrådgivning och ett jäkla pusslande och sen brytet då jag kontaktade psyk. Då jag har barn blev jag högre prioriterad. Efter att ha berättat om mitt mående "råkade" jag säga att det gick ut över mitt barn och då svarade de "varför sa du inte att du hade barn från början?" och sen gjordes en självremiss. Blev sjukskriven 25% och kände att detta inte togs emot med öppna armar direkt på jobbet. Min dotter har haft nio öroninflammationer på elva månader. Tio antibiotikakurer (en förebyggande) och två operationer senare har hon rör i öronen (förhoppningsvis båda, senast såg läkaren enbart ett rör).


När ljuset i livet kom blev där plötsligt ett plus på stickan igen. Inte helt oväntat då jag hade koll på mensen (någorlunda) och ville ha ett höstbarn. Men ändå otippat snabbt och just i cykeln otippat. I höst ska jag få barn igen. Min magkänsla säger att det är en pojke denna gång, vi får väl se.


Jag hoppas att vi ska få en bättre graviditet denna gång. Att förlossnignen ska vara så att jag hinner med. Men också att vi slipper kolik och att ungen är mer nöjd av sig. Men jag ville främst skriva av mig detta från hjärtat. Jag har sårat många på vägen. Jag har mått skitdåligt. Det är ingen ursäkt för att såra andra. Det finns ingen ursäkt. Mer än förlåt, det var verkligen inte meningen. Men jag kan inte få det ogjort. Jag känner dock att jag inte är den enda som ska behöva ursäkta mig. Men jag ursäktar mig från hjärtat. Verkligen. Jag såg det inte själv.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se