Jag har ju alltid varit väldigt öppen med tankar och känslor och mitt liv och det har varit på gott och ont. Vanligtvis mot det goda hållet men senare blev det en ond spiral. Det var fruktansvärt svårt att se ljus och min blogg blev destruktiv. Något som skulle bli den bästa tiden i mitt liv blev fruktansvärd. Utöver det kände jag tabun. Tabun att tala om hur jobbigt det kan vara att vara gravid, föda och få barn. Hur fruktansvärt vanligt det är med depressioner kring förlossningen vet jag om. Jag känner mig påläst. Men ändå såg jag inte signalerna. Jag levde, försökte överleva. Och kämpade. Det där man inte ska göra. Kämpa. Sluta kämpa - börja leva. Jag slutade leva och började kämpa. Livet blev som en kamp. Och allt började med ett plus på stickan.

Jag plussade. Sen blev jag uppsagd, utan anledning då det var en provanställning men troligtvis listade de ut att jag var gravid. Sen träffade jag en barnmorska som tyckte att jag var i behov av hjälp omgående och krävde att jag skulle söka hjälp. Hon lyssnade inte på mig enligt min sambo. Själv var jag osäker. Har svårt att lita på mina känslor när jag blir osäker. Jag bytte barnmorska men motstånden fortsatte. CSN bråkade. Skolan bråkade. Allt blev komplicerat och kämpigt. Sen började det bli lite bättre men känslorna slutade inte finnas, kampen fortsatte. Jag sökte hjälp. Av överläkaren fick jag höra att jag var det värsta hon hade träffat. Mitt i en depression. Det fick mig att må sämre. Många gånger satt jag i bilen och bara önskade få köra in i en bergsvägg. Det var min  verklighet. Hur många som än försöker säga att det inte är lösningen och att jag inte skulle känna så. Alltid fick jag förklara mig. Jag säger inte att det är någon lösning eller att jag vill känna så. Jag kände så. Det var HEMSKT!

Förlossningen gick snabbt. Jag fattade aldrig att den började. Allt såg väl jättebra ut egentligen, jag var typ gjord för att föda barn, det gick snabbt och förhållandevis smärtfritt (Det gjorde ont som fan men inga direkta smärtor och jag kunde kissa ganska omgående). Men jag kunde inte älska den där saken som kom. Känslorna jag hade var supertunga. Jag hade ANSVAR FÖR ETT LIV! Jag som knappt klarade av att hålla mig själv vid liv?! Och kolik på det. Vi flyttade och sambon veckopendlade.

Jag kände att stödet från vännerna inte räckte men förstod aldrig hur dåligt jag mådde. Jag hade behövt en vän som sa till mig att denne följer med till en psykolog. En vän som ringde samtal åt mig. Avlastade mig i det som var svårt. Jag gick upp 20 kg efter förlossningen. Jag skämdes över min kropp och slutade värna om andra. Det viktiga var att mitt barn levde och följde den normala utvecklingen. Allt annat fick vänta. Jag blev less. Less på kampen. Att ständigt söka nya kontakter, aldrig få ett ja. Ständigt få nej. Jag började älta skiten. Och vem fan vill umgås med någon som bara ser alla nej? Jag grät floder över alla nej. Ingen kunde ses. Bästa vännen var upptagen med sigg. Hon hade också svårigheter och perioderna krockade. Hon önskade sig barn. Just då önskade jag att jag inte hade barn. Det där som varit min högsta önskan i livet, att få barn, den drömmen var bortblåst. Ingen ville trösta mitt barn, hon var otröstlig. Hon märkte mammas behov av närhet, somnade bara hos mig, lugnade sig bara hos mig. Vännerna gav upp. Sa upp kontakten. Säkert förståeligt. Vi började nu närma oss året med depression. Det hade blivit bättre men långt ifrån bra.

Jag fortsatte gå upp. Fortsatte må bra. Fortsatte känna känslan av att försvara allt. Mitt barn äter inte socker. Måste jag förklara mig?! Mitt barn ska ha kläder från flick- och pojkavdelningen. Det är ett barn! Alltid behövde jag förklara mig. Kändes det som. Jag hade nog inte behövt det. Men jag kände det som om jag behövde det. Jag blev gravid under hösten igen och kände att jag inte pallade denna karusell en gång till. Gjorde en abort. Det var det värsta jag gjort och jag önskar ingen det lidandet. Jag var vaken under ingreppet och de sög ut fostret. Som en tandläkarsug. Jag fick en spiral som senare ramlade ner lite och roterade en kvarts varv. Ambulans.

Bästa vännen fick en drömjulklapp den julen. Hon verkade knappt bli glad. Jag insåg att vi nog inte var på samma våglängd längre... Det var skitjobbigt. Vi hade delat så många stunder. Gjort så mycket roligt. Men samtidigt var hon en del i att jag upplevde att vännerna svek. Sättet hon sa nej på sårade mer än något annat nej. Jag kände att jag fick jaga henne. På dotterns ettårsdag bjöd jag ändå alla som varit med under detta året. Hon kom inte, hon skulle på teaterövning. Jag fick veta att övriga familjen inte kom då hon inte kom eller blev erbjuden att komma senare. Jag hade bestämt mig för att sluta jaga. Sluta känna att jag behövde kämpa för att få ihop träffar. Så hon var besviken på mig för att jag inte frågade om hon kunde komma efteråt, jag blev besviken över att hon inte erbjöd sig att komma efteråt. Shit happen. Vi blev som tonåringar igen. Hon började umgås med en annan tjej som jag pluggat med men glidit isär från. Tjejen kom att uttrycka sig på min sambos facebook senare.

Jag ledsnade tillslut och tog tag i de där kilona. Ville inte vara med på kort, ville inte se mig själv naken ens när jag duschade. Jag var så fruktansvärt äcklad av mig själv. Mådde så dåligt över min kropp och den negativa människa jag hade blivit i all denna kamp. Jag kontaktade Itrim och gick ner i vikt, jättefort. För fort. Tappade muskler och hamnade på sjukhus pga smärtorna som uppstod. Kämpade mig upp lite, började äta mat och träna. Började jobba och dottern började på förskola. Det började vända så smått.

Jag började ett tema med barnen på mitt jobb och det kändes positivt. Vi pratade om framtid och syskon. Sen kom en dipp. Parrådgivning och ett jäkla pusslande och sen brytet då jag kontaktade psyk. Då jag har barn blev jag högre prioriterad. Efter att ha berättat om mitt mående "råkade" jag säga att det gick ut över mitt barn och då svarade de "varför sa du inte att du hade barn från början?" och sen gjordes en självremiss. Blev sjukskriven 25% och kände att detta inte togs emot med öppna armar direkt på jobbet. Min dotter har haft nio öroninflammationer på elva månader. Tio antibiotikakurer (en förebyggande) och två operationer senare har hon rör i öronen (förhoppningsvis båda, senast såg läkaren enbart ett rör).

När ljuset i livet kom blev där plötsligt ett plus på stickan igen. Inte helt oväntat då jag hade koll på mensen (någorlunda) och ville ha ett höstbarn. Men ändå otippat snabbt och just i cykeln otippat. I höst ska jag få barn igen. Min magkänsla säger att det är en pojke denna gång, vi får väl se.

Jag hoppas att vi ska få en bättre graviditet denna gång. Att förlossnignen ska vara så att jag hinner med. Men också att vi slipper kolik och att ungen är mer nöjd av sig. Men jag ville främst skriva av mig detta från hjärtat. Jag har sårat många på vägen. Jag har mått skitdåligt. Det är ingen ursäkt för att såra andra. Det finns ingen ursäkt. Mer än förlåt, det var verkligen inte meningen. Men jag kan inte få det ogjort. Jag känner dock att jag inte är den enda som ska behöva ursäkta mig. Men jag ursäktar mig från hjärtat. Verkligen. Jag såg det inte själv.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Var barnfria och åkte vattenrutschkana. I sista åket svängde det så att jag fick världens nackspärr. Ont ont ont. ...

..som barn kanske bör ha det? Vi har ett barn som fyller tre snart. Fortfarande sockerfri. Det finns en önskan om en tårta som är blå med blåbär inför kalaset. Jag håller på att kämpa mig till ett recept på tårtbotten utan socker. Jag återkommer m...

http://made.shapemeup.se/2012/03/28/fridas-halsobrod/ Inspiration från detta recept så bakade jag ett bröd på kvarg som höll på att passera datum. Mitt i min detox. Grannen godkände brödet! Imorgon blir det städning och fixa. Sista dagen på det...

Ikväll var det utgång. Urringning och alkohol. Så är mammorna till mina jobb-barn ute! Gah. Har iaf haft kul. ...

Vi har fått en förskoleplats till stora i augusti. Jag blir alltså hemma med båda barnen tills dess. Snart kommer värmen och alla barnfamiljer börjar ta sig ut. Mycket trevligt ska det bli. Tills dess umgås jag med mammor och promenerar och försöker ...