Varför är vi tjejer så duktiga på att klanka ner på oss själva? Vi ska ständigt se vår vikt, som om folk bryr sig? Det där med kläder är jätteviktigt, man måste passa in. Bekräftelse vill vi ha i massor. Helst lite till. Vi tar saker personligt så fort något händer. Om Olof inte får låna bilen så är det ju inte mitt fel, inte Olofs heller... Vivi skrev i sin blogg om hur dålig matte hon kände att hon var när hon missat kattens symptom på inflammerad tand, jag tror inte jag är ensam om att tänka att det inte är hennes fel. Ändå kände Vivi att det var hennes fel. Och nu är det blogginlägget bara ett exempel och inget jag vill klanka ner på. Men det fick mig att öppna ögonen. För visst är vi beroende av att folk...säger att vi är en bra matte? flickvän? matlagerska? Klär oss fint?

Jag vill ha massor av bekräftelse. Jag känner mig död utan bekräftelse. Jag kan alltså inte leva en vecka med bara mig själv, för jag skulle avlida utan bekräftelsen. Men jag tillhör också kategorin som inte vill ha för mycket. Det kan alltså bli för mycket. Speciellt bland tjejer. Jag vill inte höra att allt jag gör är bra. Jag gör fel också. Jag har mina brister. Jag behöver inte veta att "alla gör fel" eller att något annat jag gjort är rätt eller så... Jag behöver lära mig att leva med mina fel och brister. Acceptera läget och gå vidare i livet. Sluta älta, börja leva helt enkelt. Men ändå är det så svårt..?

Jag vet att jag gnäller en del och särskilt på Olofs jobb just nu. För hans bil ska besiktigas och igår satt vi och sökte land och rike runt för att hitta en tid (jaa, varför i sista sekund??) och det fanns en på fredag, trettio mil härifrån. Chefen (som har sagt att det är okej att vi lånar bilen för resa till Göteborg inom närmaste tiden) ifrågasätter tiden och undrar om det inte finns någon tid längre fram i samma stad. Så får de ställa av bilen så länge. Arg. Riktigt förbannad. Irriterad. Stött... ja, allt vad jag kände just då... ja, med alla känslor i bakgrunden så pratade jag med underbara kollegan M och gnällde lite. Sen med söta J som hjälpte med flytten. Gnällde, grät och sånt som man behöver i de lägena. Så fick jag en idé! Jag såg ju Olof logga in igår. Borde jag inte minnas? Jodå! Jag  mindes allt hur man gjorde. Sökte första bästa station i Stockholm och idag hittade vi allt tider! Helt otroligt egentligen, för jag satt brevid Olof igår och såg att där inte fanns några tider! Men nu fanns massor... idag! Ringde Olof och sa detta. Väntade på lite skäll men det uteblev. Kanske för att jag visade så tydligt hur ledsen jag blev över beslutet tidigare. Jag hör till typen som betalar räkningen när den kommer och inte när den ska vara inbetald så för mig är det vansinne att vänta till sista sekunden med besiktning...inget jag kunde göra något åt idag men jag kunde göra det bästa av situationen, ellerhur? Och det tycker jag att jag gjorde. Så jag ska se besikningen nu. Håll tummarna för att den går igenom och utan körförbud!

Ibland...rätt ofta... funderar jag på vad jag gett mig in på. Det kan vara så underbart och sen helt plötsligt bara skiter det sig. Så kan det va helt förjävligt men så helt plötsligt så är det så jävla underbart. Livet alltså? Jag funderar över hur mycket jag och Olof hade träffats om vi inte sov ihop. Det kan inte vara mycket. Men utöver det så ser det ut som om jag har det bättre i höst än jag trodde. Det blir intressant att se hur det artar sig!

Om man är tillsammans med någon kan det vara skönt att göra något efter jobbet ibland. Eftersom det är underbart väder idag drog jag iväg ett sms till Olof och frågade när han slutade. Jag tänkte att jag kunde packat kylväskan med smörgåsar och dricka och dra till stranden så kan han åka dit efter jobbet. Men då är det bra och veta om han slutar fyra eller nio. Svaret jag fick var inte helt oväntat: "fyra-fem kanske /.../ så jag vet inte riktigt vad som händer". Detta betyder alltså att han kanske slutar två-tre. Men han kan också sluta sju-åtta... Finns det fler jobb som inte har koll på arbetstider? Är det fullt okej att ha det så? Att aldrig  veta hur många timmar man jobbar en månad fastän man är "fast timanställd"? Vad innebär fast timmanställning? Är det garantitimmar då? Inte på detta jobb, det är ju en sak som är säker. Jag försöker diskutera med Olof om att gå med i a-kassan och facket. Kanske få lite pejl på läget och information om hur saker får gå till. Med föga framgång, han har åtminstonde läst blanketterna. Börjar man sju anser jag att man jobbar åtta timmar. Lägg till en timmes obetald lunch så blir dagen alltså nio timmar. Sju plus nio är sexton. Ja, klockan fyra BORDE han sluta. Om du frågar mig. Jag har ofta funderat på hur mycket han jobbar varje månad. Ibland har han ju inget jobb. Som i torsdags blev han plötsligt ledig. Det fanns inget jobb.

Men nu kvarstår frågan...ska jag ta med fika till Olof också? För jag har ingen lust att bli drabbad mer av hans skitjobb. Jag anser att det är ett jävla skitjobb.

Ett litet gnäll till; Idag är chefen på dåligt humör och då kan inte Olof fråga om han får tillbaka bilen idag. En chef ska vara proffessionell anser jag! Självklart kan man ha en bad day oavsett befattning. Men som de säger på Gröna Lund; Säg till så försöker vi lösa det på bästa sätt. Om man inte orkar med folk så kanske man inte ska stå i kassan? Om man inte har tålamod kanske man inte ska...vara chef?

Helgen har varit lite upp och ner men mestadels bra. Fredagen spenderade jag och Olof på Gröna Lund där vi åkte lite karuseller och åt allt onyttigt vi klarade av att trycka i oss. På långisen med Tessan fick hon för sig att det var okej att jaga änder i vattnet? Tösen som aldrig (under min tid med Tessis) hoppat i vattnet om ingen leksak finns (jo, hon simmade försiktigt ut till mig en gång förra sommaren) fick för sig att hoppa i vattnet för en jäkla and! Det fick hon sota för; DUSCH! Nu är hon otroligt fin i pälsen! Hihi. Men duschen gick förvånanssvärt bra. Hon försökte streta emot innan vi kom in i badrummet (jag tror hundar är tankeläsare!) men väl inne var det som om hon gav upp motståndet, det ledde ändå ingen vart. När hon väl duschar står hon oftast bara och flåsar och ser allmänt nöjd ut. Man skulle nästan ta kort på det. Men nu gjorde vi inte det.

Gårdagen ägnades åt lite kundvagnsåkande. Rusta-besök och en tripp till blåbil.se för att hämta ut den otroligt fula bilen "Gurkan". En grön bil (gurk-grön) som mest bara är...plåt! Den bilen lastade vi in Olofs hoj i för att han skulle kunna åka iväg idag kl 5 på morgonen. Han ska till Linköping (är i Linköping) för att åka hoj.

På kvällarna har jag varit dödstrött. Men igår hade vi rätt skoj när vi skulle lägga oss. Båda ville sova på samma sida, eller inte sova på ena sidan...välj själv! Så det blev ordentliga tag! Liv eller död! Jag vann, såklart! Hihi.

Jag köpte ett par söta skor på rusta igår och dagens skoskav känns ordentligt. Blåsan är jämnstor med lilltån. AJ! Långpromenad i nya skor? Inte att rekommendera! Haha.

Idag tänkte jag få upp lite saker på väggarna så det inte bara är Olofs saker som hänger uppe (inget fel på Olofs Mjölk-skateboards och bil-tavlor men lite feminim touch får det gärna vara i lägenheten! Haha). Och diska kanske? Vädret går fram och tillbaka, det har inte riktigt bestämt sig men jag tog en långis i solen så jag känner mig nöjd med att göra vad jag vill. Måste träna på det!

Man får välja vad man prioriterar i livet. Ibland funderar jag över mina prioriteringar. Kan man få allt man vill? Vad är viktigast att satsa på? Är det "all or nothing" som gäller?

Önska mig lycka till imorgon! Om inte annat blir det bra ändå tror jag nog.

Jag beundrar de som är hemmafruar eller hemmamän. De som arbetar i hushåll där de är ansvariga för att det är rent. Visst hade vi ett sådant ansvar när jag jobbade på gruppboendet och inom alla funktionshinderenheter. Men inte alls på samma sätt. Att diska sin egen disk är ju skitjobbigt. Det går knappt att gå på golvet för att det är så mycket skit där. Då ska det dammsugas. Sen ska man hålla ordning hela tiden för annars blir det skitigt. Men man vill gärna ha ett par dagar som man njuter av tillvaron. Det räcker med att laga mat så är idyllen över. Oftast står kvinnan för detta görat. Jag kom på mig själv med att tänka att Olof faktiskt jobbat natt så jag får ansvara för disken. Men jag jobbade igår. På dagen. När Olof var ledig! Vad gjorde han då? Såg på film och gick ut med Tessan. Jag tycker inte att vi har ett ojämställt förhållande. Men vissa inlärda mönster sitter ganska djupt rotade. Får jag lön för mödan? Ytterst sällan får man ens så mycket som beröm för att man har städat. Det är den enda lön man får i ett hushåll. Beröm, alltså att man får uppmärksamhet för det man gjort. Alla människor behöver det. Men kvinnor är tydligen, enligt undersökningar, bättre på att ge beröm. Jag är stolt över att vara kvinna. Det innebär att jag automatiskt har möjlighet att visa sympati och engagemang. Jag har kapaciteten att se helheten, alltså; jag ser att det behöver städas innan det gått "för långt". Men det innebär tyvärr inte att jag kan kräva det från männen, de är födda med att inte kunna se, inte kunna förstå, inte kunna agera i förväg.

Ni som hängt med ett tag vet att jag  kämpar för genus. Jämställdhet. Jag anser inte att jag behöver en chefspost - bara för att jag är kvinna. Jag är nöjd med att arbeta inom vården. Men jag anser att mina prestationer ska bli uppmärksammade på samma sätt som om en man hade utfört mina sysslor. Jag vill också höra att det ser fint ut när jag har städat. Jag vill också ha en bra lön. Jag vill också bli lyssnad på i diskussioner, inte avbruten. För jag har försökt att fortsätta prata, men män hör inte när de själva vill säga något. De är inprogrammerade på att alla vill lyssna på dem när de väl har något att säga. Det har visat sig i studier att männen är de som styr samtalet - genom tystnad. Kvinnorna är de som startat samtalen (samma studie). Rätt intressant va?

Så kommer alltid någon och säger att deras man då lyssnar på dem! Har jag sagt att män inte lyssnar?! Nej. Det jag vill ha sagt är att män i regel får sista ordet, utan att bli ifrågasatta. Om en kvinna faktiskt får igenom detsamma får denne ofta kommentaren att "du ska då alltid ha sista ordet!" följt av en tung suck. Och innan du blir arg eller irriterad eller ens försöker säga emot så vill jag att du sätter dig på bussen, spårvagnen, tåget, tunnelbanan eller på något torg, går in i mataffären och lyssnar på konversationer mellan män och kvinnor. Observerar hur matsituationerna ser ut. Kontrollerar hur löneklyftorna mellan kvinnor och män ser ut samt läser några artiklar om könsroller (en bok som visar flera olika aspekter är "Språk och kön" skriven av Eva Erson, Ann-Catrine Edlund och Karin Milles. Boken tar upp olika aspekter och har flera forskningsbaser. Läs och observera, dra en slutsats och sen kan du argumentera. Innan dess är det bara tomma åsikter.

Min räddning i det mansdominerade är argumentation. Jag har alltid en grund och exempel när jag vill få fram något. Men det slutar oftast med att jag får höra att det inte går att säga emot. Neej, svarar jag glatt i de lägena. För jag har använt mig av min kapacitet som tränad kvinna; Se händelserna i förväg och agera därefter. Men även lagt till den lite "kallare" aspekten att inte ta någon skit utan basera det jag säger på en vettig grund. Ibland har jag fel och då kan jag använda mig av mitt kvinnligt tränade beteende; jag kan erkänna mina fel och brister. Men jag tänker inte be om ursäkt i all oändlighet.

Så länge jag inte får lön för mödan tänkter jag diskutera, argumentera och visa upp det jag gör. För det ska tamitusan synas, jag gör inget sånt gratis! Det ultimata vore ju att hitta en bra lösning där båda tog ansvar, men tills dess....ja, läs vad jag skrev ovanför i samma stycke. Jag kanske inte får lön, men jag tar den ändå!