Direktlänk till inlägg 21 juni 2011
Jag beundrar de som är hemmafruar eller hemmamän. De som arbetar i hushåll där de är ansvariga för att det är rent. Visst hade vi ett sådant ansvar när jag jobbade på gruppboendet och inom alla funktionshinderenheter. Men inte alls på samma sätt. Att diska sin egen disk är ju skitjobbigt. Det går knappt att gå på golvet för att det är så mycket skit där. Då ska det dammsugas. Sen ska man hålla ordning hela tiden för annars blir det skitigt. Men man vill gärna ha ett par dagar som man njuter av tillvaron. Det räcker med att laga mat så är idyllen över. Oftast står kvinnan för detta görat. Jag kom på mig själv med att tänka att Olof faktiskt jobbat natt så jag får ansvara för disken. Men jag jobbade igår. På dagen. När Olof var ledig! Vad gjorde han då? Såg på film och gick ut med Tessan. Jag tycker inte att vi har ett ojämställt förhållande. Men vissa inlärda mönster sitter ganska djupt rotade. Får jag lön för mödan? Ytterst sällan får man ens så mycket som beröm för att man har städat. Det är den enda lön man får i ett hushåll. Beröm, alltså att man får uppmärksamhet för det man gjort. Alla människor behöver det. Men kvinnor är tydligen, enligt undersökningar, bättre på att ge beröm. Jag är stolt över att vara kvinna. Det innebär att jag automatiskt har möjlighet att visa sympati och engagemang. Jag har kapaciteten att se helheten, alltså; jag ser att det behöver städas innan det gått "för långt". Men det innebär tyvärr inte att jag kan kräva det från männen, de är födda med att inte kunna se, inte kunna förstå, inte kunna agera i förväg.
Ni som hängt med ett tag vet att jag kämpar för genus. Jämställdhet. Jag anser inte att jag behöver en chefspost - bara för att jag är kvinna. Jag är nöjd med att arbeta inom vården. Men jag anser att mina prestationer ska bli uppmärksammade på samma sätt som om en man hade utfört mina sysslor. Jag vill också höra att det ser fint ut när jag har städat. Jag vill också ha en bra lön. Jag vill också bli lyssnad på i diskussioner, inte avbruten. För jag har försökt att fortsätta prata, men män hör inte när de själva vill säga något. De är inprogrammerade på att alla vill lyssna på dem när de väl har något att säga. Det har visat sig i studier att männen är de som styr samtalet - genom tystnad. Kvinnorna är de som startat samtalen (samma studie). Rätt intressant va?
Så kommer alltid någon och säger att deras man då lyssnar på dem! Har jag sagt att män inte lyssnar?! Nej. Det jag vill ha sagt är att män i regel får sista ordet, utan att bli ifrågasatta. Om en kvinna faktiskt får igenom detsamma får denne ofta kommentaren att "du ska då alltid ha sista ordet!" följt av en tung suck. Och innan du blir arg eller irriterad eller ens försöker säga emot så vill jag att du sätter dig på bussen, spårvagnen, tåget, tunnelbanan eller på något torg, går in i mataffären och lyssnar på konversationer mellan män och kvinnor. Observerar hur matsituationerna ser ut. Kontrollerar hur löneklyftorna mellan kvinnor och män ser ut samt läser några artiklar om könsroller (en bok som visar flera olika aspekter är "Språk och kön" skriven av Eva Erson, Ann-Catrine Edlund och Karin Milles. Boken tar upp olika aspekter och har flera forskningsbaser. Läs och observera, dra en slutsats och sen kan du argumentera. Innan dess är det bara tomma åsikter.
Min räddning i det mansdominerade är argumentation. Jag har alltid en grund och exempel när jag vill få fram något. Men det slutar oftast med att jag får höra att det inte går att säga emot. Neej, svarar jag glatt i de lägena. För jag har använt mig av min kapacitet som tränad kvinna; Se händelserna i förväg och agera därefter. Men även lagt till den lite "kallare" aspekten att inte ta någon skit utan basera det jag säger på en vettig grund. Ibland har jag fel och då kan jag använda mig av mitt kvinnligt tränade beteende; jag kan erkänna mina fel och brister. Men jag tänker inte be om ursäkt i all oändlighet.
Så länge jag inte får lön för mödan tänkter jag diskutera, argumentera och visa upp det jag gör. För det ska tamitusan synas, jag gör inget sånt gratis! Det ultimata vore ju att hitta en bra lösning där båda tog ansvar, men tills dess....ja, läs vad jag skrev ovanför i samma stycke. Jag kanske inte får lön, men jag tar den ändå!
2:a april 2012
Vi åkte in kvällen den 5:e april för minskade fosterrörelser. Jag hade knappt känt bebisen alls under dagen och det jag känt var lamt. Kände mig orolig och för första gången under hela graviditeten var jag verkligen orolig. Väl...
Imorse kom samtalet. 10.08 dödförklarades min morfar. Han låg i koma sen i torsdags och vi visste att det inte var långt kvar. Ändå gör det ont i hjärtat. Klart jag älskar min morfar men han har det bättre nu, han hade så ont i slutet. Det är inte vä...
Bloggar inte här för närvarande.
En människa är så mycket mer än hon visar. I bloggvärlden är det väldigt tydligt. Man tror att folk skriver allt om ämnet de tar upp men visar inte allt. Allt passar sig inte offentligt, speciellt inte om man går ut med bild och namn. Därför blev jag...
Det är saker som händer nu men jag orkar inte skriva sakerna i bloggen för jag orkar inte behöva stå till svars för vad jag gör, inte gör, hur jag reagerar osv... Tack till alla stöttande kommentarer som jag inte svarat på. Jag orkar inte just nu. ...
Tänk på vad som gör dina vänner till just vänner, istället för att se vad de gör som irriterar dig eller vad de saknar.
Maddo
Skaffa en gratis blogg på www.bloggplatsen.se
