Så enkelt svårt.

Varför är vi tjejer så duktiga på att klanka ner på oss själva? Vi ska ständigt se vår vikt, som om folk bryr sig? Det där med kläder är jätteviktigt, man måste passa in. Bekräftelse vill vi ha i massor. Helst lite till. Vi tar saker personligt så fort något händer. Om Olof inte får låna bilen så är det ju inte mitt fel, inte Olofs heller... Vivi skrev i sin blogg om hur dålig matte hon kände att hon var när hon missat kattens symptom på inflammerad tand, jag tror inte jag är ensam om att tänka att det inte är hennes fel. Ändå kände Vivi att det var hennes fel. Och nu är det blogginlägget bara ett exempel och inget jag vill klanka ner på. Men det fick mig att öppna ögonen. För visst är vi beroende av att folk...säger att vi är en bra matte? flickvän? matlagerska? Klär oss fint?

Jag vill ha massor av bekräftelse. Jag känner mig död utan bekräftelse. Jag kan alltså inte leva en vecka med bara mig själv, för jag skulle avlida utan bekräftelsen. Men jag tillhör också kategorin som inte vill ha för mycket. Det kan alltså bli för mycket. Speciellt bland tjejer. Jag vill inte höra att allt jag gör är bra. Jag gör fel också. Jag har mina brister. Jag behöver inte veta att "alla gör fel" eller att något annat jag gjort är rätt eller så... Jag behöver lära mig att leva med mina fel och brister. Acceptera läget och gå vidare i livet. Sluta älta, börja leva helt enkelt. Men ändå är det så svårt..?

 

Vivi

30 juni 2011 10:01

Vilket bra inlägg Maddo och du fick gärna använda mig som exempel :)
Det är ju så sant det där med att man så ofta vill ha bekräftelse, sedan är det tyvärr ofta så att det itne räcker med att höra samma saker hela tiden. Samma komplimang blir fort gammal, vi vill gärna höra att vi är bra på nya saker. :P

http://www.missvivis.se

Dream Maddo

9 juli 2011 09:41

Tyvärr anser jag att vi söker för mycket bekräftelse. Vi tror inte på oss själva och det är ingen bekräftelse i världen som kan få oss att tro på oss själva. :(

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    2:a april 2012 Vi åkte in kvällen den 5:e april för minskade fosterrörelser. Jag hade knappt känt bebisen alls under dagen och det jag känt var lamt. Kände mig orolig och för första gången under hela graviditeten var jag verkligen orolig. Väl...

Imorse kom samtalet. 10.08 dödförklarades min morfar. Han låg i koma sen i torsdags och vi visste att det inte var långt kvar. Ändå gör det ont i hjärtat. Klart jag älskar min morfar men han har det bättre nu, han hade så ont i slutet. Det är inte vä...

Bloggar inte här för närvarande.

En människa är så mycket mer än hon visar. I bloggvärlden är det väldigt tydligt. Man tror att folk skriver allt om ämnet de tar upp men visar inte allt. Allt passar sig inte offentligt, speciellt inte om man går ut med bild och namn. Därför blev jag...

Det är saker som händer nu men jag orkar inte skriva sakerna i bloggen för jag orkar inte behöva stå till svars för vad jag gör, inte gör, hur jag reagerar osv... Tack till alla stöttande kommentarer som jag inte svarat på. Jag orkar inte just nu. ...