Jag helt enkelt.

Direktlänk till inlägg 26 mars 2011

"Men hon hälsade på mig!"

Av Dream Maddo - 26 mars 2011 22:36

Jag har reflekterat lite så detta inlägg kan verka rentutsagt aggressivt men är egentligen tänkt som ett argumenterande inlägg. Jag ber därför om ursäkt i förväg för alla som kan tänka sig känna sig träffade i inlägget. Inlägget är däremot inte menat för någon speciell människa utan en reflektion över det jag sett under min tid som hundägare, nära vän med hundägare och föräldrar.


Idag var vi och grillade. Tessan skällde två gånger. En gång mot förbipasserande hund och en gång för att vi inte lekte med henne. Hon har lite svårt för "leka uttråkad", det är ingen rolig lek inte. Oftast räcker det dock att ta bort leksakerna för då finns inget att fokusera på. Anyway, man jämför ofta hundägarskap med föräldraskap; ansvar, uppfostran och kärlek. Och i just den ordningen ser jag på mitt hundägarskap. Tessan är min bebis, men i första hand är hon mitt ansvar och med ansvaret kommer uppfostran och genom ansvaret och uppfostran kommer kärleken. Kärleken är inget för givet taget, det är något både jag och Tessan förtjänar.


Vad menar jag med uppfostran? Jag menar motion, gränser, träning av olika slag (mentalt i första hand) och lekar inom gränser. Och med gränser menar jag inte ett staket. Här kommer de andra erfarenheterna in, erfarenheterna av vänner som är hundrädda, har barn eller egna hundar (här finns två kategorier; stora och medelstora hundar samt små hundar. Men det är ett kapitel i sig). Hur ska jag exempelvis träna Tessan i relationen med barn, om hon aldrig får träffa barn? Hur ska Tessan veta hur hon ska bete sig om det kommer en hundrädd människa? Naturligt för en hund behöver inte vara naturligt för en människa. Det finns de som skriker och springer/hoppar undan när de ser en hund, naturligtvis vänder inte hunden i det läget och springer någon annan stans, nej... enda gången de springer åt andra hållet är när du ska kalla in dem och en hare (eller annat roligt) springer åt andra hållet! Du är rätt ointressant i det läget. Testat att ropa in ett barn som leker med sin bästa kompis och absolut inte vill avsluta?


En dag för bara någon vecka sen hade jag Tessan lös. Hon var ute på ängen och var helt inne i vad som gömde sig i buskarna (säkert massor av spår efter harar, harbajs funkar fint det också!) så kom en medelålders kvinna gåendes. Lugna puckar tänkte jag eftersom Tessan aldrig brukar komma närmare än några meter mot människor. Den sidan hos Tessan är jag, för i övrigt, väldigt stolt över att aldrig riktigt behövt träna på för den har bara funkat. Men just denna dag bestämde hon sig för att springa hela vägen fram och hoppa upp på kvinnan. Inte med tänderna synliga men hon skällde och det såg ut som om hon "puttade" på kvinnan.Klart skrämmande för kvinnan. En putt och sen kom hon på inkallning. Men jag skämdes så in i norden. Jag försöker släppa incidenten men det är svårt för jag tycker det var så otroligt pinsamt. Nu vet jag att många av mina bloggläsare än hundmänniskor och säkert vill säga "det är sånt man får ta ibland" samt att de förstår hur pinsamt det är. Och; Jaa, det är sånt jag måste ta som hundägare, ibland. Men det gör inte situationen mindre pinsamt!


En jämförelse; Hur är det med barn? Gör de alltid som man säger? Eller gör de alltid som man gör ens en gång? Blir de egna individer? Finns det en rätt uppfostran? Är det så att det finns en perfekt uppfostran? Jag har väldigt svårt för föräldrar som köper en rosa vagn - för det är en flicka. Folk som aldrig kan tänka sig ett rosa plagg till sin pojke - för det är en pojke och han ska inte bli bög! Sen tycker jag att man endast bör prioritera det man har tid för. I en klassdiskussion i gymnasiet sa en klasskamrat att man, när man blir vuxen, tamisutan får stå för sina egna beslut och agerande. Hon menade alltså att man inte kan skylla på sin uppväxt för att man blir som man blir. Har man kommit så långt att man kan se sin uppväxt som del i problemet så har man kommit till insikt och då kan man förändra sitt beteende. Då, när jag gick i gymnasiet, höll jag inte med henne. Idag förstår jag henne. Jag håller kanske inte med till hundra procent, men jag förstår. Om jag vill ha rent hos mig så måste jag  prioritera städningen, vill jag ha lugnt på nätterna så måste jag prioritera Tessans motionsbehov. "Allting som jag vill kan jag göra" sjunger Magnus Uggla, och visst är det sant. Så länge jag känner till konsekvenserna av mitt agerande.


Nu är det dags för att knyta ihop säcken. Och jag skriver att man kan allt om man är medveten om konsekvenserna. Jag var medveten om att risken visst finns att Tessan hoppar på någon främmande människa, för hundar agerar ofta så (i valpstadiet är det ju gulligt) men jag tänker inte på den risken för jag är lika medveten om att Tessan inte hoppat upp så många fler gånger (vi träffar ju mer än en människa om dagen). Men det finns olika hundägartyper, det finns de som släpper lös hunden, trots att någon säger sig vara hundrädd men det finns också de som aldrig vågar ha sin hund lös i rädsla för att den hundrädda aldrig kommer säga ifrån. Jag vet att Tessan beter sig bra i näst intill alla lägen MEN samhället är också en del i min uppfostran av Tessan.


Och då återkommer vi till ansvarsbiten. Det är mitt ansvar som hundägare att min hund inte hoppar upp på eller springer mot människor, oavsett rädsla eller annat. Men det är omgivningens ansvar att säga ifrån. Därför sa jag ifrån häromdan när jag och Tessan åkte spårvagn och en man hälsade på Tessan utan att fråga mig. "Ett litet tips, hälsa inte på hundar som du inte känner" sa jag till honom. Som svar fick jag "men hon hälsade på mig" Hur fan (ursäkta ordvalet) ska min hund lära sig att inte springa fram till människor? Eller, gäller det bara vissa människor? Hur ska hunduppfostan fungera om inte alla i samhället kan hjälpas åt? Jag behöver hjälp utifrån, för mig som hundägare gäller också uttrycket "det krävs en by för att uppfostra ett barn". Tessan är mitt barn och ni där ute i omgivningen, ni är är med mig och uppfostrar Tessan, även om jag har ansvaret - huvudansvaret.



  

Hur ska Tessan lära sig umgås med barn, utan barn?


   

...det är lite som att lära sig leka med boll - utan boll! 


       

Självklart är jag ansvarig för konsekvenserna,

därför ska det alltid ske på mina premisser.

 

 
ANNONS
 
sara

sara

27 mars 2011 00:45

Tycker du har helt rätt, och då är jag ju inte hundägare :-)
Känner lite likadant med katten. De är svåra att uppfostra ibland och ibland attackerar han våra händer/fötter. Självklart vill jag att han ska fatta att det inte är okej (och han får skäll och blir bättre för varje dag). Men fick en kommentar av en som har barn att den var lite orolig för hur katten skulle bete sig mot barnet. Tja... det vet vi ju inte förrän han träffat barn, men om jag blir arg när han ger sig på händerna våra så är det ingenting mot vad jag skulle bli vid minsta tecken på attack mot ett barn. Även om han inte gör illa oss så är det absolut inte okej och jag kommer vara stenhård. Men hur ska han lära sig utan barn? Eller ska vi vänta tills jag och J fått barn och han övat på dem innan barn kommer hem till oss..? :-/
kram

http://smuppra.wordpress.com

Dream Maddo

27 mars 2011 09:31

Ja, och samtidigt har man full respekt och överseende för vännens rädsla och man måste självklart ta hänsyn till det. Därför blir det ett extra ansvar för mig som ägare till djuret att se till att situationen blir bra. Med barn brukar det i regel fungera men samtidigt kan man inte ta det för givet.

Det är självklart inte enkelt. Men föräldrar säger alltid "man är inte mer än människa" och vad är skillnaden mellan föräldrar och djurägare? Ett djur kan inte vara perfekt i alla lägen...

 
Sara

Sara

27 mars 2011 16:12

Håller med. De är inte mer än hund/katt. Ingen har perfekta dagar, människa eller djur. Själv skulle jag aldrig få för mig att hälsa på en hund utan att ägaren okejat. En del hundar biter ifrån på riktigt! Sedan vet jag vilken tragedi det kan vara för em hundägare om en människa beter sig fel och hunden säger ifrån. Iom det strikta ansvaret. Min brors hund blev anfallen av en mellanstor hund som var okopplad (där koppel krävdes). Istället för att se på när hunden blev biten släppte bror kopplet så han kunde försvara sig. Hunden bet attackhunden en gång och gi k ifrån. Men attackhunden blev svårt skadad av bettet. Det hela slutade med att bror fick avliva sin hund. Tänk om den andra ägaren hade haft koll på sin hund istället!

http://Smuppra.wordpress.com

Dream Maddo

27 mars 2011 18:06

Sånt är så jävla synd.. :(

 
marica

marica

27 mars 2011 18:25

Alla tycker olika så är det men jag kan inte riktigt förstå varför man ska ha hunden okopplad men kanske är för att jag inte tycker att man ska det! I skogen är det okej eller i kommuner som faktiskt har hundinhängnader tycker jag det är fantastiskt bra. Då kan personen som går in där vara medveten och förberedd på att här finns det lösa hundar men att gå lös med hunden i stan tycker jag faktiskt inte, men det är så jag tycker! Är jag ute och går så vill inte jag vara rädd att hunden jag möter ska komma och hoppa på mig! Jag är övertygad om att du uppfostrar din hund jättebra men alla är ju tyvärr inte lika duktiga som du - vilket jag läste om här ovan t ex. Sorgligt när någon ska behöva avliva sin hund fast det inte var dens fel från början!
Jag tycker heller inte att man kan jämnföra barn och djur men det är oxå min åsikt ;)

http://maricaaberg.blogg.se

Dream Maddo

28 mars 2011 11:02

Fast det är inte så att jag menar att hundar ska få vara lösa hur som helst. Jag är inte för öppen uppfostran av vare sig hundar eller barn. Det jag däremot menar är att det med ett hundägarskap och föräldraskap kommer ett ansvar, detta ansvar går i första hand.

Liksom du säger är det jättetråkigt att hunden behövde avlivas i Saras systers fall, tyvärr var nog det största "felet" i den specifika situationen (en situation, inte alla!) att brodern kopplade lös sin hund. Hade hans hund fortfarande varit kopplad hade ju enda felet varit att den andra hundägaren uppenbarligen inte tog sitt ansvar. Avslutningsvis, i detta specifika fall, vill jag också poängtera att Sara, trots hennes dåliga erfarenhet med hennes brors hund, faktiskt håller med i argumentet "hur ska de annars lära sig?".

Ansvar är för mig väldigt viktigt och därför menar jag att ANSVAR ska stå först. Ansvar är viktigt. Jag är för hundförarkörkort exempelvis.

Jag har full respekt för din hundrädsla men jag kan samtidigt känna att det är synd om alla vi hundägare som har en lös hund som INTE springer fram hur som helst och vi hundägare som TAR ansvar, att aldrig få möjlighet att träna våra hundar lösa.

Långt ifrån alla hundar är aggressiva och många gånger handlar det om bristande ansvar. En hund är ett enormt ansvar, de ska ha mental och fysisk träning och stimulans, annars KAN de bli aggressivva eftersom de inte vet vad de ska göra av energin. Tränar man aktivt med sin hund så lär man dess gränser och det kan vara att inte ha dem kopplade. En hundägare som inte tar ansvar ska inte ha hund i min mening.

Sen tycker vi olika om att jmf barn och hundar för jag anser att de är väldigt lika, kan jag inte lita på att ett barn kan bete sig så får det sitta i vagnen medan en hund får vara kopplad. I vissa lägen har jag barnet i vagnen för att undvika situationer, liksom vissa gånger har jag hunden kopplad... Det är många aspekter. Men, som jag skrev tidigare, jag är för hundkörkort. Anledningen till att jag är för hundkörkort är för att jag menar att ansvaret är stort som hundägare, liksom jag anser att man borde ha föräldrarkörkort ibland...

Långt svar här men jag har som sagt full respekt och förståelse för din hundskräck, det enda jag vill ha är en förståelse för mig som ansvarstagande hundägare samt minska fördommarna om att det är hundens fel.

 
Vivi

Vivi

28 mars 2011 08:52

Nu har jag hunnit läsa ikapp lite efter helgen :)

Bra ämne du tar upp, även om det var ett väldigt långt inlägg ;) hade jag inga problem med att läsa hela, intressant hela tiden !! Bra skrivet !

Jag tror på huvudansvar och delat ansvar. Jag tycker du har helt rätt i att omgivningen har ett ansvar, tyvärr är det många många männsikro som itne kan se sitt eget ansvar och inte vill ta det, saker som sker är aldrig deras fel. Man får nog vara beredd som hundägare att man alltid komemr träffa folk som beter sig "fel". :(
Samma sak när du har barn.
Det bästa du kan göra är att försöka göra ditt bästa med din egen uppfostran så att djuret/barnet är någorlunda rustad för de personer i samhället som inte föregår med gott exempel :)
Hänger du med på vad jag menar ? :)

Kram

http://www.missvivis.se

Dream Maddo

28 mars 2011 11:11

Jag kan inte säga annat än; Det är jättebra argument! Att rusta djuren/barnen för vad de kan möta. Mycket bra uttryckt!

Kramar

 
marica

marica

28 mars 2011 13:25

Ha Ha jaa både hundförarkort och barnkörkort både införas tycker jag :) Jag köper absolut det det du skriver o tycker - är ju som sagt inte de som sköter sig och gör ett jättebra jobb som det är fel på!

http://maricaaberg.blogg.se

Dream Maddo

28 mars 2011 14:29

Jag gillar när man kan argumentera och diskutera med folk utan att det blir tråkig stämning :) Så har man sett olika aspekter och lärt sig något också...livet är bra! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Dream Maddo - 12 april 2015 14:01

Var barnfria och åkte vattenrutschkana. I sista åket svängde det så att jag fick världens nackspärr. Ont ont ont. ...

Av Dream Maddo - 2 april 2015 05:44

..som barn kanske bör ha det? Vi har ett barn som fyller tre snart. Fortfarande sockerfri. Det finns en önskan om en tårta som är blå med blåbär inför kalaset. Jag håller på att kämpa mig till ett recept på tårtbotten utan socker. Jag återkommer m...

Av Dream Maddo - 13 mars 2015 22:52

http://made.shapemeup.se/2012/03/28/fridas-halsobrod/ Inspiration från detta recept så bakade jag ett bröd på kvarg som höll på att passera datum. Mitt i min detox. Grannen godkände brödet! Imorgon blir det städning och fixa. Sista dagen på det...

Av Dream Maddo - 8 mars 2015 03:49

Ikväll var det utgång. Urringning och alkohol. Så är mammorna till mina jobb-barn ute! Gah. Har iaf haft kul. ...

Av Dream Maddo - 6 mars 2015 07:47

Vi har fått en förskoleplats till stora i augusti. Jag blir alltså hemma med båda barnen tills dess. Snart kommer värmen och alla barnfamiljer börjar ta sig ut. Mycket trevligt ska det bli. Tills dess umgås jag med mammor och promenerar och försöker ...

Om mig och min blogg:


Maddo heter jag och bor med min sambo, hund och dotter.Vi lever med dammråttor, diskberg och renovering.

Dags-Arkiv

Maddo förespråkar:


Jag förespråkar ett liv utan onödiga tillsatser i maten framför fettsnål och sockerfattig kost.

Tänkvärt:

Tänk på vad som gör dina vänner till just vänner, istället för att se vad de gör som irriterar dig eller vad de saknar.


Maddo

Sök bland inlägg:

Like old times!

Följ med Bloglovin'

Besöksstatistik:


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se