Jag helt enkelt.

Direktlänk till inlägg 8 december 2013

Som alla andra.

Av Dream Maddo - 8 december 2013 21:52

Jag är så töntigt sökande. Jag borde finna lycka i mig själv. Men eftersom jag finner det så svårt försöker  jag allt och allt och allt...för att duga för andra. Och det blir bara fel! För tids nog blir jag irriterad för att jag försöker tassa medans andra bara kör på. Problemen började med depressionen som började under min graviditet. Jag blev bitter. Surfitta. Kände irritation över massor. Fick folk som stoppade näsan i vagnen runt omkring mig osv. Sen blev det en ond cirkel. Jag kan inte skylla på andra. Men jag såg inte själv. Så plötsligt stod jag där själv. På toppen av berget. Ensam kvar. Livet kom ikapp och jag kände inte för att leva. Det är så brutalt ärligt. Men jag känner än idag inte riktigt för att leva även om jag inte känner för att dö. Jag har en tyngd och en stor känsla av skuld och skam. Varför mådde jag så dåligt? Varför såg jag inte det själv? Varför försökte jag intala mig att allt var bra när det inte var bra? Nu har jag förstört relationer. Jag har förstört 1,5 år av mitt liv. Min dotters första år. Halva min relation till min sambo. Jag har förstört allt jag byggt upp med hunden. Mitt liv käns värdelöst och varje gång jag känner att jag är på vägen så raseras det igen. Sambons vänner tycker inte om mig. Jag hatar det. Avskyr när folk inte tycker om mig. Men det är många som inte gillar mig. Vad spelar det för roll egentligen? Så länge jag mår bra? Men jag mår inte bra. Jag  mår skit. Hur gör jag för att inte lägga över skulden på andra? För jag menar aldrig att göra det trots att folk uppfattar det så. Bloggläsare ser min inre kamp. Kanske kämpar jag för mycket. Glömmer bort att leva. Kanske har jag glömt mina ångestdämpande i två dagar och har nu ett skov av ångest. Kanske är det så att jag måste leva med att känna mig sämre än alla andra. Jag vill bara vara som alla andra. Är det samhället som är fel eller är det jag? Jag kan ju välja. Ellerhur? Så om jag kan välja hur jag ser världen får jag gott inse att det är mitt fel att kroppen  inte orkar. Att ångesten kommer. GAD säger läkaren. Generaliserat ångestsyndrom. Sen får vi se. Kritiskt läge då jag inte mår bra just nu. Perioden av flow finns i huvudet. Kanske är jag inte ämnad att leva i tvåsamhet? Kanske är jag inte ämnad att leva? Jag vill ändå tro att jag skulle kunna vara världens bästa morsa och den största drömmen jag har kvar är att få fler barn. Jag drömmer fortfarande om det där  perfekta livet med städade ytor, vilda men väluppfostrade ungar och perfekt kropp. Snälla, säg att alla har en sån dröm? Att bara få passa in. Jag är väl som alla andra?


Sambons kompis har uttryckt att hon inte vill umgås med mig för att jag förminskat hennes problem. Jag vet inte ens om det förrän jag frågar om han hört något mer från henne. Den senaste tiden har upplevts som en kamp för att få försöka vara med. Vara en av dem som får vara med. Men jag sa ifrån när jag kände att mina problem inte var tillräckliga för att hon uttryckte att hon skulle ge vadsomhelst för mitt liv. Men jag har förminskat hennes problem och vet inte ens vad jag gjorde. Läste mailet jag skrev för sambon och svaret var typ "okej?" som typ "var det inget mer?" han hade skrivit att han inte trodde min avsikt var av ondo. Men hur ska hon någonsin få veta? Hon frågade mig aldrig. Jag känner mig så förd bakom ljuset. Så ledsen. Sårad. Kunde jag inte ens få en ärlig chans? Varför skrev hon till mig att det var ett missförstånd när jag tog upp det? Varför sa hon inte sanningen? För finns det något som sårar mer än sanningen är det väl ändå lögnen? Men det är en del i att vara som alla andra. Vi tar inte upp problem. Kanske är det så jag gör också?


Jag tror jag börjar med att sätta mig utanför. Rädd för att vara med. Ändå sitter jag där och vill vara med. Jag tänker mycket. Drömmer. Verklighet och dröm har ingen gräns. Jag vet inte riktigt vem jag är. Vad gör jag för att uppnå mina mål? Är målen realistiska? Vem är jag egentligen? Jag vet inte. Detta är ett inlägg, svårt att hänga med i. Svårt att förstå. Många frågor avlöser varandra. Tungt. Många livsfrågor. Svåra frågor. Tunga frågor. Jag skulle behöva en vecka bort från allt. En vecka att andas och sätta känslorna i fack. Jag hinner inte riktigt sortera känslorna. Hur ska jag göra för att må bra? Hur ska jag göra för att släppa känslan? Vem kan hjälpa mig att förstå när alla potentiella hjälparelämnar mig ordlöst. Varje gång känner jag tomhet. Varje gång borde jag veta själv. Varje gång står jag där och fattar ingenting. Trög. Dum. Korkad.


Egentligen borde jag väl glädjas åt att vi fick en gäst idag? Men tyngden från sambons väns ord (inte ens menade för mig utan till sambon) sårar för djupt. Ångesten blev för stark. Jag vill bara slippa den här jävla ångesten. Vad är det som utlöser? Människan handlar utifrån sin rädsla sa de i "så mycket bättre". Kanske är det så. Jag är så rädd för att bli lämnad att jag tar avstånd och kommer aldrig riktigt nära. Jag vet inte. Jag känner mig tveksam till alla ord. Allt som heter "såhär är det" tvekar jag på. För jag vet inte. Jag spekulerar. Önskar att jag visste. Är livet såhär för alla? Eller är det något fel på mig? Jag kräver inga svar. Inga tolkningar på hur/vad/varför. Jag vill bara ha möjligheten att skriva ur mig all (lite) frustration. För mitt liv är inte guld och gröna ängar. Mitt liv är ångest, sömnproblem och stress. Sen finns lite ljuspunkter men de har blivit få. Ångesten domderar. Ångesten har blivit mitt liv. Jag ville ju bara ta bort ångesten.  Så tog den bort mig...


Förlåt att jag tynger er mina kära läsare. Det blir bra. Jag vet. Men det känns långt borta. Tiden går så långsamt fort.

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Dream Maddo - 12 april 2015 14:01

Var barnfria och åkte vattenrutschkana. I sista åket svängde det så att jag fick världens nackspärr. Ont ont ont. ...

Av Dream Maddo - 2 april 2015 05:44

..som barn kanske bör ha det? Vi har ett barn som fyller tre snart. Fortfarande sockerfri. Det finns en önskan om en tårta som är blå med blåbär inför kalaset. Jag håller på att kämpa mig till ett recept på tårtbotten utan socker. Jag återkommer m...

Av Dream Maddo - 13 mars 2015 22:52

http://made.shapemeup.se/2012/03/28/fridas-halsobrod/ Inspiration från detta recept så bakade jag ett bröd på kvarg som höll på att passera datum. Mitt i min detox. Grannen godkände brödet! Imorgon blir det städning och fixa. Sista dagen på det...

Av Dream Maddo - 8 mars 2015 03:49

Ikväll var det utgång. Urringning och alkohol. Så är mammorna till mina jobb-barn ute! Gah. Har iaf haft kul. ...

Av Dream Maddo - 6 mars 2015 07:47

Vi har fått en förskoleplats till stora i augusti. Jag blir alltså hemma med båda barnen tills dess. Snart kommer värmen och alla barnfamiljer börjar ta sig ut. Mycket trevligt ska det bli. Tills dess umgås jag med mammor och promenerar och försöker ...

Om mig och min blogg:


Maddo heter jag och bor med min sambo, hund och dotter.Vi lever med dammråttor, diskberg och renovering.

Dags-Arkiv

Maddo förespråkar:


Jag förespråkar ett liv utan onödiga tillsatser i maten framför fettsnål och sockerfattig kost.

Tänkvärt:

Tänk på vad som gör dina vänner till just vänner, istället för att se vad de gör som irriterar dig eller vad de saknar.


Maddo

Sök bland inlägg:

Like old times!

Följ med Bloglovin'

Besöksstatistik:


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se