Kurs idag! Wie!!! Nu ska vi läsa oss att lägga schema!

Först tänkte jag berätta om en sak som gör mig lite ledsen och det är en situation. Familjen åker iväg till gamla hemstaden i veckan. Så jag kontaktade några personer som jag gärna träffar och som funnits för mig och som jag kännt att man haft utbud av åt båda håll. Dvs. ge och ta. En av dem har fått barn sen några månader vilket känns skoj. Jag försökte ringa för ett tag sen och har skickat enstaka sms. I början kommenterade man också på fb men sen bytte jag konto och på det kontot har jag valt att inte lägga till folk själv utan jag har kontot enbart för min mammagrupp och tänker att riktiga vänner har man kontakt med i verkliga livet. Men åter till saken. Skrev att vi skulle till staden om de ville ses och fick ett kort svar att de inte kan på hela veckan. Mitt sista svar är rättat så egentligen är det två sms, ett felstavat och ett med rättning av text.

- Vi ska till *staden* nästa vecka om du vill ses?

- Hej, jag har planer hela veckan.

- Måndagen veckan efter kan vi också men du måste inte om du inte vill. Känns som om du är rätt kort i svaren så blir tveksam om du vill? 

Det värsta i detta läge är att jag är otroligt rädd. Rädd för att mista vänner. Rädd för att inte förstå/missförstå situationen. Rädd att det blir sådär.... att man inte svarar! Jag blir också väldigt ledsen. Hela helgen har nu gått och jag har inte fått något svar. Min tolkning, baserat på ett väldigt kort samtal och denna konversation, är att det är något i luften. Ja...jag blir ledsen helt enkelt. Ledsen och rädd.

Över till något roligare. Idag är det återkontroll på kvinnokliniken och därefter ska troligtvis min kollega komma över (hon skulle hört av sig igår men kom på nu att jag inte hört något) och därefter ska jag träffa en av mina bästa kompisar som tyvärr bor för långt bort för att ses varje dag. Jag hoppas med dessa förändringar i livet att vi kommer kunna ses oftare däremot! Idag är en dag jag känner är min dag helt enkelt. Lite rädd att det inte blir bra eftersom förhoppningar är skrämmande, om du frågar mig!

Sen jag fick barn har jag börjat sakna bekräftelse. Innan var jag i stort behov av bekräftelse men hade vänner att umgås med, träning, jobb osv. Nu känner jag mig isolerad. Ändå jobbar jag. Men på jobbet finns inte den där "bekräftelse-grejen". Man säger inte att de andra gör något bra eftersom det inte finns tid. Men det finns alltid tid att kommentera fel. Det är konstigt. Jag får ont i magen av att tänka på mitt sociala liv. Låg i natt och funderade på lösningar. Jag har ju alltid sagt att det alltid finns lösningar. Men jag är med i en grupp för mammor som vill ses, startade en grupp för föräldrar som vill ses, startade en grupp för kollegor som vill ses, jag har frågat, frågat, frågat. Nu känner jag mig trött på nej. Jag orkar egentligen inte fråga mer. Undrar om det var såhär innan också? Att hela vänskapen gick ut på att jag kunde när andra kunde? Jag är väldigt ledsen över detta och har pratat om att flytta innan räntan ändras på lägenheten. Flytta till en ny stad där vi inte känner någon. Där förutsättningarna är samma för båda. Tanken på det ger mig hopp. Jag älskar att flytta. Men det känns dumt också...vi har ju renoverat lägenheten vilket nästan är klart. Köpt möbler för att passa i denna lägenhet... Ska man lämna det då? Ska jag söka fast tjänst i denna stad? Frågorna är många. Svaren desto färre.

Jag har haft fruktansvärt ont i höften sista tiden. Typ som foglossning. Och vid närmare eftertanke är det nog fogarna som bråkar. De kan tydligen göra det närmare röda tider. Ont. Trött. Lättirriterad. Barnet somnade om förhållandevis smärtfritt idag. Tog stora sängen i hennes rum, sen la vi oss tillsammans. Hon buffade omkring en stund, slog huvudet i kanten, stackars, gråta, försöka igen. Närhet verkar vara en stor bov i min unges sömnproblem. Enda gnället var just när huvudet slogs i. Hon somnade på rygg till och med?! Hon som sovit på mage sen tre veckors ålder... Hemska mamma att utsätta sitt barn för att sova på mage va? Plötslig spädbarnsdöd...men jag valde mellan en unge som sov eller en unge som vaknade så fort du la ner ungen. För att vara en bra mamma behöver man sömn. Risken är att barnet sover för djupt sägs det. 20barn/år dör i psd. Vanligast verkar vara rökande familjer om man ska tro på statistik. Jag vågade chansa.Sambon satte upp min sista hylla i syhörnan igår. Nu. Ska bara kanterna fixas på skrivbordet och sen ska det fixas och städas i rummet. Längtar tills det är klart! :-D

Ibland prioriterar man helt enkelt livet. Jag bloggar mer än jag kommenterar har ni säkert märkt. Men jag läser bloggarna som kommenterar. Sämre är det på kommentarsfronten, tyvärr. Förväntar mig ju inte att det kommer folk till mig om jag inte svarar.. Är ju så fruktansvärt tråkigt att följa bloggar som inte svarar.. MEN! Jag lever livet just nu. Jobbar och fixar samt är mamma. Vi renoverar hemma. Gjorde en snabbrenovering i köket med ny bänkskiva och målade kaklet (finns kakelfärg!) något som hjälpte köket något fruktansvärt! Väggarna var relativt nymålade innan. Nu går vi loss på förrådet i lägenheten. Har ju källare så detta förråd får agera annat än förråd. Förra ägaren hade lekrum (finns inget fönster) men vi gör en walk-in kombinerat sy-rum. Där ska jag sy kläder och vi ska ha våra kläder. Blir nice med måttbeställda skjutdörrar och förvaring vägg till vägg. Vårt sovrum är sista rummet ut och nu är det lite ångestladdat eftersom det börjar nå målet. Målet innebär ju att man måste göra något nytt! Men vad? Flytta? Hus? Vad? Är en allt för rastlös människa för att inte ha projekt. Och att ha bebis... det är inget projekt. Men BARN! Åååh, älskar min unge som ställer sig mot allt. Kryper i världens fart. Kastar mat (inte lika uppskattat) och äter med oss.

När skruttan var liten hade vi en bambu-bärsjal av märket aldoria baby. Guld värt! Det gav mig frihet och skruttan sov bara där. Hon avskydde vagnen! Tyvärr är det ingenting man har länge så jag sydde en långsjal. Sambon tyckte den var jobbig att knyta nu när hon blev lite mer rörlig så jag kollade runt. Mei Tai hittade jag. Guld! Som en sele fast sjal. Underbart. Det bästa med sjal är närheten och därefter ergonomin. Såg en mamma med sin bebis på magen i en sele och insåg snabbt att...fy så de hänger!? I sjalen tycker jag att de sitter/ligger mer ergonomiskt. Och kommentarer får man! Har skruttan på ryggen numera, över tio kilos unge...man blir framtung om man har henne framåt. Rätt skönt på ryggen. Men när vi började fick vi massor av kommentarer om att det var sött och praktiskt osv... Är fruktansvärt glad över att ha fått möjligheten att testa sjal på BB. Annars hade jag nog inte köpt någon.

Har som tanke att sy en ny  mei tai, en med spännen. Då blir den mer lik en sele men mest av bekvämlighetssjäl. Om ni undrar varför jag kom in på sjalar! Livets konstiga vändningar.

Vi har önskeschema på jobbet. Någon måste ju administrera. Jag fick ansvaret, älskar att ha ansvar! Tyvärr har jag inte fått utbildning och min del skulle varit klar redan i måndags men jag kom tillbaka efter julen i lördags och hade inte adminkonto. Men nu är allt löst! Så himla skönt! Fick en timme extra betalt också. Var ju tvungen liksom. Imon är det kurs och sen är det ledigt i fyra dagar. Då formas en kombinerad Walk-in och sy-hörna. Syr ju mycket kläder nu. Säljer även lite. Tycker om att skapa. Syr med overlocker och vanligt. Utan direkta mallar, på fri hand alltså :-D känner mig duktig, det tycker jag om. Vill gärna vara duktig! :-)

Gick förbi kappahl idag. De hade ett par skitsnygga leggins (träningsbyxor egentligen) som var "just de där" just de färgglada jag letat efter i höst. Köpte tre par! "köp 3 belata för 2" man får inte vara dum! Sen köpte jag linnen och tröjor och skärp så nu har jag spenderat 1200kr på kläder. Känns bra. Kanske kommer jag i form sen så kläderna sitter extra snyggt men nu har jag kläder att trivas i! På arbetet får det bli gamla kläder för där slits och dras det i mina kläder. Rivs och bits på mig och kastas saker samt spottas... Life is good. Sökte ett nytt jobb idag. Håll tummarna!

Ja, det låter galet men det är det bästa stöd jag har. All frustration och all ilska, rädsla, oro och sånt som hör livet till kan jag prata med dem om. De är gryma men självklart en jädrans plåga ibland. Skrev till dem och frågade hur man skaffar vänner och nu har vi massor av ev. besök att göra "on the road". Jag hoppas vi får besök också. Skulle vara så fantastiskt roligt att faktiskt skaffa nya vänner. Vissa i gruppen är fruktansvärt jobbiga mammor, nojjar över allt. Sover fortfarande inte för rädsla av psd (plötslig spädbarnsdöd) osv osv. men jag skiter i dem och fokuserar på de som delar mina värderingar. De jag kan diskutera med och som jag helt enkelt klickar med. Ja, ibland önskar jag att vi inte var utspridda i landet utan bodde i samma område.