Alla inlägg under januari 2013
Imorgon/idag börjar jobbet. Jag är inte jättemotiverad kan jag lugnt erkänna. Det har börjat hända saker nu. Köket är igång med mini-renovering och vi har en bra period. Vill bara njuta av det som är bra. Jobbar dessutom med en som jag hade en dust med innan min ledighet och känner love att jag har lust.. Men det blir nog skönt med rutiner igen. Jag vaknade en halvtimme innan barnet. Sov jättedåligt inatt. Fem timmar sammanhängande sömn. Segt när det inte ens är barnet man vaknar av.. Men nytt fokus nu. Jobba, träna igen och renovera. Blir nog bra. Tillslut.
Två timmar senare...knäckt mamma orkar inte. Ger med sig. Önskar ett sånt där barn som alla andra pratar om att deras barn är. Jag gör bara såhär. Mitt barn sover alltid i vagnen. Men vi gör bara såhär och sen sover... Vissa säger att det handlar om stimulans. Min unge stimuleras så det tror jag inte på. Vissa säger överstimulans. Då får de mardrömmar. Här pratar vi inte mardrömmar för då hade min unge inte haft protestskrik. Vissa säger att det är en fas. Efter snart nio månader har jag lärt mig. ALLT är "en fas" du kommer ALLTID undan med "det är en fas"...men att önska en hel natts sömn är inte okay, har man skaffat barn så har man...hur gjorde man förr??? Jo, förr bodde man hela släkten under samma tak och alla kunde hjälpas åt. Nu bor vi en familj under samma tak, hjälps åt så mycket vi kan men vad hjälper det?Imon tänkte vi åka iväg och promenera. Inte många dagar kvar på ledigheten. Hoppas på bra väder. Sen ska köket fixas. Vi skulle renoverat men det blev inte så. Därför blir det minirenovering. Kakelfärg och ny bänkskiva. Sen stundar målning av luckor och byte av handtag i omvänd ordning. Walk in i förrådet kombinerat med syhörna samt målning av sovrum. Därefter är grovjobbet klart. Vi planerar att vänta ut denna låneperioden och köpa nytt. Flytta till en ny stad. Nya jobb. Förskolor. Träffa folk. Nu sover barnet efter att pappan tog över. Dags att sova några timmar...
Många gånger funderar jag över hur folk ser på mig. Får ofta höra att jag är en bra vän men känner mig värdelös eftersom de många gånger försvinner. Jag har visserligen vänner i andra städer också men ibland känns det tungt eftersom man inte ses. Gråtit många tårar över detta eftersom det inte är särskilt lätt att träffa folk i sk vuxen ålder. För många år jag dessutom enbart mamma, vilket suger. Om du frågar mig. Sambo, arbetskollega...Maddo.
Tänk på vad som gör dina vänner till just vänner, istället för att se vad de gör som irriterar dig eller vad de saknar.
Maddo