Trodde väl aldrig att jag skulle ta åt mig så men efter två veckor med trots är jag helt slut. Över en vecka utan avlastning dessutom!!

Idag lekte mitt barn med en kompis. Vi är hos min vän med en jämnårig unge. Det är mycket kiv med två små. Men nu lekte dem följa John och hade superkul. Länge! Plötsligt halkar min dotter, stöter till en spegel som faller över henne och går i tusen bitar, över mitt barn! Att se det gjorde så jävla ont. Jag kan inte få ut bilden från huvudet. Det gick bra. Och tur var väl att den gick sönder när den slog på henne. På så sätt hinner inte splitter och glasskivor falla ner i kroppen. Blir nog blåmärken som följd samt små "rivsår" på armarna. Mamman däremot fick en chock.

Förut såg jag på trots som en kortare period. Idag har jag insett att varje enskild dag av trots är som en hel vecka och man behöver avlastas för att inte hamna på psyket. Vi har haft jobbiga dagar men denna tar priset! Imorgon åker vi på semester. Med min tur vaknar hon inatt. Inte helt konstigt efter alla våra bråk idag...

Vi köpte varsina pakethållare till cyklarna inför semestern. På min cykel funkar det inte eftersom jag har skivbromsar. Sambons cykel tar emot vid växlarna. Lämna tillbaka. Biltemas var det. Nu är vi på väg för att leta nya. Det skulle innebära att vi inte behöver ha cykelvagn med oss. Jag föredrar cykelvagn på många sätt men det är mer att packa under semestern och vagnen tar plats dessvärre. Vi har tippbar cykelsadel till dottern. Så kör vi cykelväskor. Förhoppningsvis. Håll tummarna! Jag åker på onsdag. Då drar jag till vänner neråt i landet, det är ändå neråt vi ska sedan. Sambon kommer efter när han jobbat klart.

En app som funkar för Android och iPhone. Jag tycker att den är bra. Den är väldigt basic. Man klickar i en siffra som beskriver stämningsläge och kan skriva om positivt och negativt om dagen. Den påminner mig varje dag. Det är svårt att komma in i att skriva tycker jag men.det är skönt med en överblick. Största anledningen till att jag bytte telefon till Android. Den påminner också om medicin varje dag. Innan glömde jag ibland.

Vi gick ner massor i vikt under förra året. Det medförde att min sambo började träna. Och träna. Och träna... I början tyckte jag att det var kul att vi kunde dela intresse, göra något ihop. Sen insåg jag att det enbart var för hans skull han gjorde det. Inte för att jag tycker att han inte får träna. Men ett av våra problem i vår relation handlar om brist på gemensamma aktiviteter. Vi har ingen direkt tid ihop. Han har många intressen och jag har lagt många på hyllan. Jag är hemma i tre veckor med dottern. Föräldraledig. När sambon kom hem ville jag ha egentid och handla men då tyckte han att vi kunde be hans mamma att handla, hon åker ändå förbi affären. Summan blir att jag står vid spisen, ser sambon ligga i soffan och halvt leka med dottern. När vi ätit upp behöver jag lägga mig, det trycker fint i magen efteråt nämligen. Då får jag dottern medan han gör matlådor. När kvällen närmar sig görs kvällsbestyr och dottern läggs. Efteråt ger han hunden mat, går ut och pissar och därefter lägger sig och tränar... Situps, armhävningar och allt vad det heter. Sen plockas det undan leksaker och nu sitter vi med varsin telefon. Jag känner mig så lämnad.

För ett tag sen gav jag förslag på att vi kunde göra överraskningsfredag. Varannan fredag är det jag och varannan fredag är det han som fixar en överraskning. Hittills har jag gjort alla fredagars överraskning. För jag vet att han inte gör det. Jag känner mig så tom. Jag bara längtar efter ömhet och kärlek.

Jag stänger av. Känner mig tjatig. Orkar inte ta upp problemet igen. Jag vet ju vad som kommer sägas. Men jag vill rå om min kropp...jag nekar inte till det. Men något annat får tas bort känner jag. Jag är trött på att komma så långt ner på prioriteringslistan. Jag bara längtar efter närhet och kärlek. Träningen görs när dottern är vaken, när dottern sover och när jag är vaken... Men jag då?? Jag finns...närdå? Jo, när det passar. Vi bor ju ändå ihop. Vi umgås ju ändå. Jag har funderat på särbo för jag tycker att vi funkade som bäst när vi bodde på distans men livet är inte så enkelt känner jag. Det ska till varsin bostad och allt praktiska fixande. Jag vet inte om jag är redo...

Blä, gnällig jag känner mig. Men hur ofta ska man umgås med sin partner? Hur ofta ska man ge kärlek? Jag har ett stort behov av kärlek. Jag upplever det som om jag dör inombords.

Eller..var det verkligen bättre förr? Jag vet inte riktigt. Vissa saker var väl bättre medan andra saker var rätt...värdelösa! En sak jag anser var bättre förr var barnprogrammen, samtidigt var de i regel inte så bra ur synpunkt genus. Genus är ju ett ämne som jag brinner för. Jag vet att jag tjatat om det förr men det tåls att tjata om igen och igen. De som inte vill och inte bryr sig (typ blondinbella) kan faktiskt skippa om så är fallet!

Sommarkläder.

Vi har barn och försöker köpa kläder på såväl flick- som pojkavdelningen och det är verkligen svårt ibland! På sommaren finns massor av bra tunna och svala byxor... om du vill ha rosa och pluttinuttigt. På pojkavdelningen kör de med shorts. Det finns en anledning till att barn rekommenderas heltäckande kläder under sommaren. UV-strålar. Men på flickavdelningen finns mest linnen och klänningar som är jättetunna och på pojkavdelningen finns kanske enstaka långarmade t-shirts. Inga kläder är anpassade för behov utan de finns för att vi hellre stylar våra barn än skyddar dem. UV-kläder är trekvarts. Inte tror jag att det handlar om att man inte behöver skydda underarmar och vader. Jag tror snarare att det handlar om att vi tycker det ser svalare och bättre ut med trekvarts än heltäckande. Ska vi köpa kläder finns där bamsekläder på pojkavdelningen när bamse är cowboy och andra "tuffa ting" medan flickorna gott får leva med Brumma och Brummelisa och sin höjd katten Jansson (djur är flickigt!) 

Leksaker.

Andra saker jag tänkt på är leksaker. Till och med pussel är uppdelat i flick- och pojk. Bamse är inte längre könsneutralt utan på pojkavdelningen finns pussel med de manliga figurerna och på flickavdelningen de kvinliga figurerna... Det finns olika typer av lego (en gång i tiden var det könsneutralt) för flickor och pojkar. Jag lekte alltid med en legoborg, byggde legobåtar och -tåg och jag överlevde. Idag finns Lego Friends för flickor och Lego för pojkar. Vi har alltså fått skapa en egen kategori för flickor. Jag minns att vi skapade egna pilbågar med snöre och en gren men numer köps det färdiga gröna/blåa för pojkar och lila/rosa för flickor. Ska barnen spela in musik? Ja, då gäller det att köpa rätt! Såhär såg inspelningsmaskinerna ut på 90-talet;

Numera har det ändrats från kassett till CD, självklart. Ljudkvalitén är bättre såklart. Men numera är det tydligt att maskinerna är för pojkar eller flickor;

Egen reflektion.

Det är lite sorgligt tycker jag. Vår dotter får ofta höra att hon är söt. Kommer hon i kläder hon valt som är "coola" (döskalletröja, rockbyxor, keps med döskalle etc. etc.) får hon i regel en kommentar om sina söta tofsar. Eller på sin höjd fina tofsar. "Jag är fin" kom efter en period med flätor på förskolan. What?! Vem har lärt henne detta? "Är det mamma som gjort flätorna?" är också standard..

Mitt barn är självklart det sötaste barn jag vet. MEN hennes identitet ska inte behöva bero på vad hon har på sig eller hur långt hår eller vilken frisyr hon har. När vår dotter fyllde år kom några vi har lite ytlig kontakt med, de frågade inte vad dottern gillade utan köpte leksaker utifrån flick- och pojk. Café-set bland annat är en leksak, förvisso väldigt uppskattad men vår dotter lever också sockerfritt och har inte den blekaste aning om makroner och cupcakes. Hon vet att mormor och farmor dricker kaffe och att mamma dricker te. När dottern gör kaffe häller hon upp med sockerskålen och mjölk, ja det är cupcakes. Det spelar ingen roll att jag försökt förklara. Hon har ingen riktig koppling till tingen. Numer accepterar jag att tekannan är pennskrin och sockerskålen kaffetermos samt att cupkakes är mjölk till kaffet. Fine.

Vår unge älskar brandbilar, ambulanser, helikoptrar, sin docka med bilbarnstol och dockvagn. Men hon tycker också om pussel. Oavsett  motiv. Det innebär att vi kan ge henne flick- och pojkmotiv! Vi försöker inte beröva henne möjligheten att vara barn. Tråkigt nog ville jag jobba med kroppen och var mer grabbig som barn. I mellanstadiet minns jag att jag funderade över om jag verkligen var tjej. Jag kände mig inte som en tjej. Jag hoppas att min dotter ska slippa känna att hon inte passar in i kategorin tjej bara för att hon gillar "grabbiga saker". Och ska hon välja...ja, då väljer hon oftast grönt! Vill hon jobba inom vård och omsorg är det okay och vill hon bli brandman, är det lika bra! Modell är också okay, sålänge hon inte tappar bort sin identitet är jag nöjd. Men möjligheten att få välja och att få känna att hon FÅR välja utan att bli tilldelad något p.g.a hennes kön, det är vitkigt för mig.

Vi (och jag) åker i småfällor ibland. Självklart. Ingen är perfekt. Men genom att vara medveten om sin intention och sina brister tror jag att vi bidrar till en värld där människor har mer lika värde än vi har idag. Jag kan också klättra i lönestegen - om jag skaffar ett mansdominerat yrke. Min sambo kan självklart höja medianlönen på s.k kvinnoyrken om han skulle börja arbeta med det.

Så frågan är om det var bättre förr? Pippi var banbrytande. Vem bryter banan nu? Vem vågar gå emot strömmen och göra "fel"? Om barnprogrammen innehöll värderingar om hur flickor och pojkar ska vara förr, så vill jag nog säga att vi idag har program enbart för flickor och enbart för pojkar. För inte vill vi väl ha en butch till tjej och en "gayig" pojke därhemma? Nej, moderiktiga, söta, tjejer och coola killar ska det vara!

Vab i två dagar nu och jag funderar på hur jag ska klara tre veckor själv med ongen...

Ikväll känner jag mig inte så ball. Ångesten är hög och jag vill helst bara bort från allt. Jag saknar känslan av att vara kär, att känna mig älskad och prioriterad men det är väl såhär det blir efter en tid tillsammans...