Stockholm. Sambo. Hund. Gravid. Mitt liv!

Jag lämnar min trygghet och ror ut i en värld jag inte vet något om. Jag har bott sambo förut. Med en kille som spelade bort mina sparpengar. Men jag har bott sambo. Vi bodde med en annan kille. Det var jäkligt skoj sålänge vi var tre. Jag är rädd nu. Jag är rädd och Olof är hjälplös. Inget han säger eller gör hjälper. Det snarare stjälper. Vad har jag gett mig in på? Är det verkligen en bra grej? Går det för fort? Jag har inte riktigt hunnit tänka efter. Idag känns livt inte sådär jävla skoj som det kändes för bara några dagar sedan. Min msn krånglar som bara den. Sopberget hemma bara växer och växer. Jag börjar fundera på om det verkligen är så att jag vill bo med någon, dela säng, dela liv. Tänk om det inte blir sådär bra? Tänk om det går åt helvete? De senaste dagarna har bara blivit irritation. Det är inget roligt. Jag inser att förhållanden inte är guld och gröna ängar varje dag. Men jag önskar att jag kunde få lägga mig i sängen och känna "detta löste vi bra" eller bara veta att det visst va lite tufft idag men det blev bra i slutändan. Allting handlar om min rädsla. Rädsla över att det återigen ska bli jobbiga, stora diskberg. Att soporna återigen hamnar på mig, trots att alla mina vänner säger att det är vad jag är sämst på; att kasta sopor.

Jag är fantastiskt duktig på att rensa. Slänga soporna är det jobbiga. Och aldrig har jag väl känt mig så ensam som de senaste dagarna när jag spenderar dagarna i min lägenhet, med packning och skräp upp över öronen och handlingskraften? Nej, den försvann!

Idag misslyckades jag, återigen, med en sockerkaka. Jag kan receptet i sömnen. Jag brukar aldrig ha problem med min sockerkaka... men idag! Imorgon kommer det folk och jag vill gärna ha det fint hemma (jo, jag vet att jag flyttar och att det är kaos) och nedpackat. Städat och packat. Diskat. Soporna slängs. Som om det inte vore nog med flyttsoporna? Hushållssoporna blev mitt ansvar idag också. Hela veckans sopor.

  Så less på soporna nu!

Nu kom mina tvivel. Vad har jag gett mig in på? Är det rätt? Hur har jag tänkt? Ingen säkerhetslina finns. Vinna eller försvinna. Allt går så bra så jag kanske borde bli orolig?

Aldrig har jag känt mig så ensam under packning som nu. Vännerna har jobb och studerar inte längre. De börjar bli vuxna, ta ansvar och göra saker av sina liv medan jag lallar omkring. Lite så känns det. Det tynger mig att inte ha jobb. Det tynger mig att inte ha ett strukturerat liv. Att inte kunna säga "nej, jag kan inte ses för jag jobbar" Jag älskar att jobba. Det är något jag brinner för. Även om det ibland är tungt att gå till jobbet så älskar jag strukturen i livet. Det ska bli skönt att jobba igen.

Tessans mage kurrar när hon ligger brevid mig i sängen. Min mage kurrar också, när hennes är tyst. Sådan matte - sådan hund?

På lördag går lasset från mig och söndag tar jag tåget till Stockholm för att lasta av. Tessan fick inte plats i lastbilen och då tar jag hellre tåget upp med tösen än att leta hundvakt och åka en t/r för att hämta Tessan. Imorgon måste jag se till att packa ner det sista. Det är bara så jäkla jobbigt med det sista. Hur packar man allt på ett bra sätt?

Imorgon ska kaoset försvinna. Det oroar mig lite. Men men. Fredag är en dag i goda vänners lag och jag hoppas få träffa många av vännerna för jag kommer sakna dem!

Imorgon ska jag träffa fina Linda och hämta en kamera, söta fina Linda lånar nämligen ut sin kompaktkamera när jag klumpigt nog lät min kamera ligga kvar i Olofs bil. Dumma mig.

Nej, det är dags att trotsa ensamheten och försöka se Tessan som mitt sällskap. Snarkande med kurrande mage. Dags att göra detsamma?

Usch, nu är det snart dags och småsakerna ligger i en enda röra. Imorgon måste jag till ICA för att;

• Handla inför fika
• Kylväska?
• Två flyttkartonger (en till torrvaror och en till övrigt)
• Tessan får en långpromenad på vägen dit

Det är min morgondag. I kombination med att baka och packa för på fredag kommer vännerna förbi. Förhoppningsvis är någon ledig och vill göra mig sällskap lördagen också. Jag längtar lite faktiskt samtidigt som det skrämmer mig så in åt helvete..!

Sånt här kan få mig jättenervös; Jag får inte tag i han som ska köra på lördag. Och även om det är en kompis. Som jag litar på. Så blir jag rädd att någonting hänt som gör att det blir förhindrat. Suck. Mina nerver klarar inte sånt här.

Jag vill så gärna berätta för er... Från början var det lite småsnack mellan mig och Olof om vad vi skulle göra i sommar (på semestern främst). Så ville vi gå på Gröna Lund och undrade när de öppnade. In på hemsidan gick jag för att se att de fortfarande sökte personal. Olof tyckte att jag skulle söka jobbet men jag funderade på det praktiska. Hyra pappas lägenhet? Bo med Olof? Det känns ju tidigt. Pratade lite löst om det och tänkte att jag ändå kan söka jobbet. Inte för att jag trodde att jag skulle få det utan för att... ja, chansa bör man?

   Ö-vik i sommar kanske?

Så kom jag på intervju. Och de hörde av sig igen för att berätta att de gärna ville anställa mig. Lite smått besviken över antalet timmar räknade jag ändå på att jag nog går runt ändå. Det blir deltid, ca 75%...

Nu började det snurra i huvudet. Hur gör jag? Vart ska jag bo? Pappa berättade att han skulle flytta tillbaka till sin lägenhet igen så den fanns inte att hyra. Kvar fanns Olof. Vi pratade om det och Olof var väl egentligen mer positiv till det än jag. Jag tvekade ett tag men gav med mig. Distans är inte så jäkla skoj. Speciellt inte när vi har den typen av studier/jobb som vi har. Så jag tänkte väl att jag chansar.

En chansning kan inte bli annat än rätt väl?  

Innan jag visste helt säkert om jobbet sökte jag lite spontana jobb inför hösten också. Med lite menar jag två-tre. Det låg lite på ytan. Men ett av jobben hörde av sig för att få en intervju. Hon var, som hon själv sa, väldigt intresserad av att träffa mig eftersom mitt CV tydligen lockat henne. På intervjun talade alla om för mig hur intressant mitt CV var och det kändes bra, mitt CV lär sparas på. Haha.

De ringde upp en vecka senare och sa att jag hade varit i topp tre av de intervjuade och tyvärr var det inte jag som fick tjänsten. Däremot ville de behålla mitt CV eftersom de trodde att det skulle tillkomma någon form av tjänst under hösten. Jag ryckte väl mest på axlarna och sa "javisst" samtidigt som jag trodde att det skulle rinna ut i sanden.

Jaja, det går fler tåg...

Döm av min förvåning när de ringde upp bara några dagar senare och erbjöd mig en tjänst. Ett grav-vik på ett år med eventuell förlängning. Tyvärr satt jag olägligt till när de ringde så jag bad dem återkomma dagen efter. På så sätt hann jag även ringa facket och fråga om löner. De ansåg att mitt löneanspråk var för lågt och när jag pratade med jobbet igen så meddelade jag dem om detta. De skulle kolla med ledningen och återkomma samt ringa mina referenser.

Idag ringde dem och sa att mina referenser var jättebra (vilket jag visserligen vet eftersom jag har kontakt med mina referenser) samt att de kunde gå upp till den sist begärda summan (ökning med 1500kr/månad beräknad på 100%). Tjänsten är inte heltid men det känner jag är en fördel. Då kanske jag får lite tid över till studier också. Jag vill ju så gärna avsluta mina studier.

En av mina referenser.

Så ett år framöver har jag lite koll på arbetssituation. Situationen med Olof tror jag löser sig. Vi kommer ha upp- och nedgångar. Stunder då vi ångrar oss och stunder då vi undrar varför vi inte flyttade ihop tidigare. Men jag har aldrig känt mig så säker på en partner som jag är med Olof. Jag är lugn och trygg med honom, i vår relation. Jag vågar vara mig själv. Stor del i detta tror jag har att göra med hösten som var, men det är en annan historia.

Nu ska jag sova för imorgon ska jag ta en långis med Tessan för att hämta en bakform för att sedan hoppas att jag hinner till cykelaffären och lämna in min cykel som jag tänkt lämna in idag vilket gick sådär. Sen är det till att besöka Madde på sjukhuset, fika lite. Hem igen och baka, packa och förhoppningsvis hämta min fina cykel. När jag flyttar till Stockholm har jag och Olof bestämt oss för att cykla ihop på helgerna, som träning. Jag är så glad över enkla träningsformer. Kanske att man kommer i form nu då? Synd att Tessan inte hänger på som förr bara. Men det är nog skönt för henne att vara själv ibland. Sova var det ja..!

  Min blivande sambo. <3

Idag står det packning på schemat. Toalettskåp är tömda och det som inte kommer användas denna vecka är nedpackat. Allt löst i sovrummet ligger i sängen. Så jag måste packa ner det idag om jag vill sova! Jag tror jag är så gott som klar i köket. Vardagsrummet tog jag och Olof i helgen och det lilla som var kvar är så gott som fixat. En del saker kommer finnas kvar i lägenheten eftersom vi kommer tillbaka lite i sommar. Måste dock kolla med sängen, hur vi gör. Ta med den och ha kvar madrasser som vi kan flytta själva kanske är ett bra alternativ? Min säng är en 160-säng och ska säljas. Hyllan i sovrummet är nedmonterad så det finns i princip inga ytor att lägga skit på. Bra va? Det är så man ska göra tror jag. Ytor att lägga saker på är farliga. Några köksmaskiner står kvar hemma men jag tänkte bjuda på fika till vännerna på fredag och då är elvispen en bra grej att ha kvar. När vi drar ner sista helgen i juli är det nog bra att ha kartonger med så man kan plocka ner förbrukningsvarorna som ska med. Det lär inte bli mycket eftersom kastruller, tallrikar och glas är tänkta att hivas. Men självklart finns det saker som ska finas kvar och det tar av någon anledning alltid mer plats än tänkt.. Gah! Nej, jag tror jag ligger rätt bra till inför lördagen.

Min systemkamera är tyvärr i Stockholm så ni får inga bilder. Jag saknar min älskling till kamera! Snyft.

Ikväll ska det av mot Madde som fyller år så jag måste nog lägga på ett kol. Jalla jalla!

Jag var på körskolan idag. Ställde in lite körlektioner. Skulle egentligen köra varje dag denna vecka men jag orkar inte. Det är så otroligt mycket med packningen. Jag trodde jag skulle få lite mer tid över när jag skulle flytta. Uppsägningstiden är ju trots allt tre månader. Men så långsamt tar vi det inte denna gång. Lite panik. Över till körskolan. Körskolan har varit min fristad lite när jag varit i Göteborg. Bort från allt som tyngt mig. Men idag och vid ett annat tillfälle har jag känt att jag inte vill tillbaka. Idag vet jag inte vad jag gjorde bra. Först började jag med att svänga för mycket i backningen, vilket jag upptäckte själv innan olyckan var framme men som också kommenterades. Jag slarvade med döda vinkeln i några tillfällen och jag körde för långsamt på vägar där jag kände att jag inte hade koll. Jag hade svårt med omställningen till bensindriven bil från Olofs dieselbil. I bensin gasar man mer annars får man kärringstopp. Omställningen gör att jag blir extra seg i starten och vid väjningsplikt. Jag har börjat bli bekväm och håller inte ratten rätt alla gånger.

Jag tycker det börjar bli jobbigt att köra med körskolan. Jag har aldrig koll på vart vi ska utan det är en, ibland två, korsningar/rondeller i taget. När jag kör med Olof vet jag i regel vart jag ska, annars blir det oftast tokigt. Körningen påverkas verkligen av hur jag ska köra. Jag måste inte ha kört vägen förut men jag vill ha mer än ett eller två steg framåt. När jag åker till ett nytt ställe (kollektivt) så kollar jag karta, tider, gångväg och allt runt omkring flera gånger på internet. Vad får folk att tro att jag inte skulle göra så när jag kör bil senare i livet? Jag blir frustrerad om jag inte har koll. GPS är inte min grej, kolla på karta är bättre. Annars blir jag osäker och då håller jag inte riktigt hastigheten.

På 30-50-vägar har jag svårt att hålla hastigheten. Jag kör inte för fort, jag kör för långsamt. Jag vet att det inte är bra det heller, detta gäller främst när jag är på nya vägar och inte har koll på vart jag ska.

Olof säger att jag är bättre än många som redan har körkort, tyvärr räcker inte det vid uppkörningen. Jag är så less på dragläge och att alltid ha någon brevid mig. Det bästa med halkan var att få sitta själv i bilen.

Sandra och Olof pratade i telefon när jag körde sist och var osäker. De diskuterade huruvida man accepterar misstag när man väl har körkortet. Jag reflekterar inte alls på samma sätt om jag sitter själv i bilen. Då tänker jag snarare "Ojsan hoppsan, gör om, gör rätt!" och gör om och gör rätt. När jag har någon brevid mig, alltså om jag övningskör, är jag medveten om att det kommer berättas för mig att jag gjorde fel. För fasiken vad duktiga vi är på att berätta vad andra gör fel!

Antingen gör jag fel i bilen. Sen tar jag det på fel sätt. Så borde jag ju egentligen bara köra vidare. Hur gör jag då sen när handledaren eller körläraren säger; "Feeeel!!!"? Jo, jag tar åt mig..

Jag kommer säkert också bli en såndär bilist som ser allting andra gör fel. När jag själv gör fel så släpper jag nog det ganska snart men gud nåde den som gör fel på vägen! Oj, så jag ska svära åt dem! För så är en sann bilist. Helst av allt ska jag svära tyst för mig själv, annars blir det väl fel... Eller, förresten! Fel blir det hur jag än gör. För idag vet jag inte om jag gjorde något bra. Jag borde vara bra eftersom jag fick köra stadstrafik men så mycket fel jag gjorde... Ett kärringstopp gjorde jag, förut hade det varit bra. Idag blev det ett fel för mycket.

Självkänslan är inte direkt på topp idag. Men nu kan det bara bli bättre, ellerhur?

   Nu slutar jag lyssna på alla fel!

Oj.. jag hänger nog inte riktigt med här. Olof kom natten till fredag. Dödstrött. På fredagen åkte vi till fina nyblivna mamman Sofie med sambo. Vilken underbar knodd! Ack så avundsjuk jag blir när jag ser alla dessa välskapta vackra underbara barn. Att deras lille dessutom verkade vara av den lugnare sorten gjorde att jag gärna ville stjäla honom. Haha.

Lördagen spenderade jag i 14km-sjukstugan vid Göteborgsvarvet. Masserade vader och gav plåster för skavsår. Det var roligt men man va mör efteråt. Stå så länge tar på krafterna. Innan varvet packades det och mat inhandlades. Olof kom ner denna helg för att packa. Tacka gudarna för att hans chef hade sagt att de skulle få ledigt om de hann klart den där jävulshelgen. Trötta lagade vi mat och la oss. Söndagen spenderades mest med att dra ut på tiden. Lite stressande faktiskt. Vi packade lite också.

Tessan är bättre nu, hoppas det håller i sig. Hon bör förbli frisk för annars går mattes hjärta sönder. Idag skulle Olof åka vid tre-tiden men det gick sådär så han åkte vid nio. Mer Olof-tid för mig! Tjohooo! Stackars Olof lär vara trött imorgon men han kan inte skylla på mig för jag tjatade på honom om att åka... tjatade redan på morgonen om att vi skulle gå upp. Hehe.

Men nu är första lasset skickat till Stockholm. Det fick plats en hel del i bilen. Men alla småsaker som är kvar har en tendens att ta plats också. Tänkte ta itu med det inom kort också. På fredag kommer mina goa vänner förbi och säger hejdå till mig. Skickade ut sms igår. Man kan ju hoppas att det kan komma förbi en del folk åtminstonde. Det känns tungt att lämna vännerna men jag vet att det inte är slutet på mina vännerrelationer. Snarare början! Nu får vi se vilka vänner som verkligen finns för en. Åh, jag längtar! Men först packa.

Skänken och soffan är sålda. Två av mina favoritmöbler. Men man får prioritera i livet. Gaaah! Tiden bara rusar framåt. Tror jag måste avboka några körningar. Kanske hitta en körskola i Stockholm. Glömde mina papper i Olofs bil. Typiskt!