Det blir som det blir med antalet inlägg. Hur ofta osv. Nu börjar vi komma i julstämmning. Sambon och jag har som vanligt olika syn på hur julkänslan ska utryckas. Jag är uppvuxen med fördelning av uppgifter, hög musik och smådansa och sjunga med. Det är mys tycker jag. Musiken ska vara så man måste prata högre med varandra. Sambon tycker inte om julmusik. Tycker att man ska slopa julklapparna och att det viktiga är hans mammas hemmagjorda kalvsylta. Jag är nog mer för traditionell jul. Inte galet traditionell men... Jag vill att alla ska vara delaktiga. Vi ska dela upp sysslorna. Vi ska fira jul hos oss i år. Det känns. Vi kanske ska prata känslor först.

Jag har börjat känna att jag får en positivare känsla nu än innan. Jag har min medicin för ångest och sömn. Ibland glömmer jag den dock. Är värdelös på det där med mediciner... Komma ihåg liksom. Gah. Jag ser iallafall fram emot julen och det var ett tag sen sist. Jag önskar nästan lite att jag skulle få någon "riktig" diagnos. Jo, depression är riktig men luddig. En diagnos där det finns mer...gör såhär! Man ska inte önska sig såna sjukdomar men är det värt att bli 100 år om man inte kan njuta av de åren? Eller är det bättre att leva kort och njuta? Det låter kanske löjligt och dumt. Det är inte alls meningen att ta bort det jobbiga från sjukdomar. Nä, jag avslutar där.

Julen. Vi ska vara hos oss. Tända brasan. Ha massor av hemmagjord mat och bakningen...ja, ni vet. Det är mysigt att se dottern bli glad över julstjärnan varje morgon. Se hur glad man kan bli över en sån sak. Det påminner mig om hur jag brukade känna varje gång min julstjärna sattes upp. Den där mjuka härliga känslan i magen. Den är svag nu. Igen. Jag har satsat på pyntet och klapparna. Vi gjorde så förra gången att vi köpte korgar till de där som har allt... Svärmor var en av dem. Hon sa i oktober att vi kunde ta den gamla korgen och fylla på. Uppskattad? Jag tror det :) Vi kör hårt på att inte ge onödigheter. Det är svårt att inte bli för snål eller så... men tänka behov. Ja, vi får se.

Sambon fyller år snart också och jag är dom i huvudet på vad jag ska köpa. Vi har kollat lite på något gemensamt. Men vi kan inte komma överrens riktigt. Dammsugaren är död också.

Nu blev jag distraherad...  to be continued!

Jag tackade nej till jobbet. Det känns för riskabelt. Chefen sträckte sig till att hon kunde ge mig en tjänst som vikarierande barnskötare. Jag är nog för orolig för att tappa mitt fasta nu. Chansade ju en gång förut men sen blev det tufft. Känner främst att ett fast jobb när man har familj är av stor vikt. Att kunna köpa hus. Ta lån.. etc. Men vill jag plugga så har jag en tjänst där. Och jag är sugen på att plugga. bli förskollärare. Skulle vara bra. Men förutsatt att jag kan återuppta studierna. Vet inte. Är lite rädd.

Var på en ny intervju idag. Verkade bra men vet inte alls vad de tyckte. Känner det som om jag har en blåsa i halsen. Gör ont om jag tycker på utsidan också. Men jag hoppas det försvinner med en god natts sömn. Ibland gör det faktiskt det. Försvinner över natten alltså.

Det är mycket diskussioner om genus i världen nu. Ett par tänkvärda länkar;

• http://oxhen.wordpress.com/2013/11/24/pojkar/
• http://www.underbaraclaras.com/clara-ryter-ifran/en-son-med-handikapp/

Jag kommer säkerligen skriva mer om detta ämne men nu orkar jag inte. Imorgon är det städning och fixning.

Nu står jag här och funderar på hur det kommer se ut kring julen. Men jag funderar också på jobbet. Vi börjar med jobbet.

Fördelar med nya jobbet;

HÖGRE LÖN!

Förskolan till dottern ligger "på vägen" istället för att åka fram och tillbaka (spara disel, kan åka kollektivt samt cykla)

Härliga lokaler

Arbetar med inkludering av funktionshindrade barn

Fördelar med gamla jobbet;

Fast tjänst

Nu har jag fått en fråga om att jobba med ett resursbarn på den förskolan jag är på (gamla jobbet) och jag försökte ringa min chef utan framgång förra veckan men mailade och fick svar att vi skulle höras i veckan. Jag fick nej till tjänstledigt pga jobb. Nu har jag ställt frågor så in i norden. Om jag blir erbjuden att jobba som resurs vill jag veta; Hur? När? men främst; Det innebär att jag använder mig av min yrkeskompetens som undersköterska och....borde jag inte få löneökning säg?? Sen tänker jag också att jag skulle fortsätta mina studier och på så sätt ha större möjlighet att utvecklas och utveckla (bli lyssnad på?) inom mitt arbete. Så jag har även kontaktat skolan men inte fått svar ännu (to be continued...) om vilka chanser det finns att fortsätta mina studier till lärare. Jag känner att något måste hända. Nu. Och vissa saker vet jag inte hur jag ska ta upp då jag upplever att det saknas bakgrund för att tas upp eller... man går inte till chefen och säger att det är en känslomässig sak...komplext!

Nu till julen...

Varje advent kör vi mys. 1:a advent blir grötmys med pyssel (apelsiner och nejlikor). Sen får vi se vad som blir kommande advent =)

Julbakningen som står på schemat är;

• Lussebullar
• Lussekatter
• Vita pepparkakor
• Vanliga pepparkakor
• Ischoklad i olika färger (vit, mjölk- och mörk choklad)
• Rocky Roadtårta
• Pepparkaksmuffins med glöggmarinerade russin
• Saffransskorpor
• Rostade mandlar, saltrostade mandlar sötsaltade kanelmandlar

Sen ska det fixas fönster och gardiner, stjärnor och julmys. Brasan ska gå varm. Kalle anka ska spelas. Julbord ska ätas (rekommenderar starkt att ha knytkalas!) och julmusiken ska vara smått i bakgrunden. Julklappar (man mår bra av att ge!) och paketleken. Yes, vi kör en jul hos oss. Det kommer bli bra, ellerhur?

Parrådgivning idag. Jag grät. Grät. Grät. Så kom frågan. Vill du vara ihop med (min sambo)? Jag vet inte.. jag vet helt ärligt inte. Vad säger man när sambon svarat att han vill när frågan ställdes till honom men att jag inte vet för jag är osäker på vad sambon vill, tycker och känner?

Jag är jättetrött idag. Det har verkligen varit en omtumlande dag. Avslutats bra hittills. Eller... Dottern vägrade sova. Panikskrik. Otröstlig. Har du ont? "mmm, ont" nickandes... Visa vart det gör ont. "Däär" och pekar på örat...avslutade vi inte en pencillinkur i onsdags? Var inte den för just öroninflammationen???

Nu ska det bli skönt att sova, får se hur långvarit det blir. Hoppas på en hel natt.

Rörmokaren vill inte dra rören så som de talat om att göra idag. Alltså, om sambon gör det; Ok. Men han vill inte. Nu blir det till att ringa annan röris och kolla alternativ (sånt ska man väl eg. alltid göra?)

Rörisen var här idag och skulle kolla på hur rören skulle dras för att varmvattensberedaren ska kunna "flyttas" på... flytta... vi ska byta ut beredaren och byta plats på den. Sambon pratar om  vad han kan göra för att minska kostnaderna. För mig finns inte det alternativet, det är inget vi pratat om. Jag känner mig chockad över att han ens tar upp det. Men som vanligt förstår han inte det. Vi satt ändå och pratade om detta innan han ringde, men så hux flux ska han få ner priserna. Vissa saker får kosta tycker jag.

Jag sa åt honom att använda den tiden åt att färdigställa köket. Men då säger han att han inte får tid till det. Han som alltid sagt att man tar sig tid när jag sagt att jag behöver att han ger mig tid. Jag har väl aldrig trott att han inte kan ta sig den tiden med all promote om  att ta sig tid?! Vi veckoplanerar varje vecka (försöker) och då frågar vi vad som behövs göras och vad vi vill få tid till. Han har ALDRIG sagt att han vill fixa köket? Däremot säger han åt mig när jag poängterar ofta om att han ex. sagt att han ska stå för gräsklippningen att ju mer jag tjatar ju längre tid tar det. Så jag tjatar inte om köket. Han har sagt att han tycker om hantverk och han har alltid tyckt om att klippa gräset säger han.. Jag är mycket för att ta mig an projekt som faktiskt går att avsluta.. Jag kan däremot tappa lusten. Det måste jag erkänna.

I juli flyttade vi. Första veckan i juli kom köksgrejerna. När jag började jobba första veckan i augusti hade vi inget fungerande kök. Efter ett tag hade vi ugn. Sen fick vi vatten och slutligen kopplades gasen på och vi hade spis. Minns inte när det var men..jag kollade upp det... 2september... Så två månader innan vi kunde använda vårt kök. Jag har sagt att jag ångrar att vi inte anlitade folk att göra köket. Men sambon vill göra själv. Litar inte på andra.

Till saken hör att min sambo blir lättirriterad när han gör själv. Och jag tar åt mig av hans otrevliga attityd. Han kan få för sig att göra där och då och jag kanske inte kan komma iväg så jag slipper höra hans attityd. Skönt vore det om vi kunde planera men min sambo tycker inte om att planera. Jag fortsätter försöka. Försöker tänka att han inte kan få tid om han inte önskar tid. Nu känns det bättre. Fått ur mig skiten och ser en lösning. Jag kör på det. Mitt race. Sjuk eller inte, jag kör på.

Klockan ringde och liksom de flesta morgnar kände jag att jag ville sova liiiite till. Tillslut kom jag upp. Och fy vad jag frös! Sa jag att jag frös? Sjuk feberfrossa. Jag hade ju så i fredags också och tänkte att nu jäklar är det toppar och nu kan det bara bli bättre. Har haft en långdragen förkylning och var minst sagt less. Idag vade vi medarbetarsamtal på jobbet. Kan ju inte missa, ellerhur? Så jag fixade mig och dottern, lämnade henne på förskolan och åkte till jobbet. Helt slut. Sa att jag nog inte kommer klara hela dagen men jag vet ju hur mycket man behövs på tisdagar då vi hjälper varandras avdelningar för att de ska ha möte. Idag var det utbytt till medarbetarsamtal. Jag tog snabbt rollen som bänkpedagog. Jag tog emot barn som ville ha en famn. Där passade jag bra. Eller jag vet inte. Just idag kände jag mig värdelös men något borde det ha gjort. Tog ett par jobbiga lämningar och ledsna barn. Jag tycker det är viktigt att ta sig tid till barnen men får ofta höra att jag sitter för länge med barnen, tyvärr. Men men, en annan femma.

Sambon flexade och tog sig till apoteket där han köpte bamyl kofferin, den bästa värk- och febernedsättande medicinen ever! Tog en sån och blev okay. Sa att jag stannar över lunchen och sen drar jag. Satt på lunchen och kände frossan återkomma. "Vi har ett önskemål att du stannar tills jag och *den andra kollegan* varit på rast". Lämna en febrig, frossig tjej själv med en högskolestudent och ett tjugotal barn. Jo, jag tackar. Så sa jag bara att "då får det gå jäkligt fort för nu har frossan börjat komma tillbaka" "är det så illa?" "Jaa" "Ja, det är ju så att *andra kollegans namn* ska på möte...." där slutade jag lyssna. Jag blev lite irriterad över att jag faktiskt gjort tydligt att jag stannar för att jag vet hur tuffa dessa timmar är, jag har varit tydlig med att jag mår dåligt och jag är trött på att känna mig som "bara barnskötare".

Jag har en fast tjänst nu men har blivit erbjuden en annan tjänst en visstidsanställning i två år (ett år i taget) med 2000kr mer i månaden och mer på vägen från dotterns förskola... What to do? Frågade om tjänsteledigt pga. jobb men fick ett nej. Fick veta att det kan bli ändringar till hösten så jag  kan byta avdelning osv... men jag vet inte. Tvekar. Tänker. Funderar.

Åkte till vårdcentralen och fick en tid och de misstänkte influensa. Man tackar. Nu ligger jag i sängen under täcket och känner stress. Jag hör hur irriterad sambon är mot dottern men jag är ju sjuk...ska jag tillåta mig att vara sjuk eller gå upp och avlasta? Jag ogillar att han ska klara allt själv. Utan att fråga om hjälp. Bara en sån sak som första blöjbytet på bb. Han ber liksom inte om hjälp. Och visst, han är sån. Och jag är sån som ser och hör hur han blir irriterad. Men han vägrar erkänna det själv och då står jag där. I valet och kvalet om vi verkligen har en relation.

Så roligt att det dimper ner positiva kommentarer. Det gör mig glad. Hoppas få mer tid över till datorn och bloggande för jag känner redan efter två dagar att det ger mig mer avlastning. Jag får ur känslor som ligger vid ytan så jag mår lite bättre. Skönt!