Stockholm. Sambo. Hund. Gravid. Mitt liv!

Är det redan söndag? Vad hände med fredag och lördag? Jo, det ska jag berätta för er! Jag har varit med min pojkvän! Dra på trissor! Två dagar?! Japp! Torsdag kväll/natt kom hans kompis med två kompisar och sov över. Inte mycket sömn den natten inte. Upp tidigt för att gå på lillbrorsans skolavslutning. Trevligt trevligt. Sen mötte jag upp kompisarna i vällingby. De behövde hjälp med BH-butiker. Varför ska tre bönder från norrland ha hjälp med BH då?

Jo, de skulle till BugRun. Fråga inte. Och det är tillåtet att skratta! Sen åt vi lite. Grabbarna tog en pizza och jag en sallad (och stal pizza från killarna såklart!). Denna dag hade jag dessutom en förmiddag fri från hund. Det var rätt skönt. Kunde gå upp och göra mig iordning i lugn och ro och inte tänka på henne alls. Missförstå mig rätt nu. Jag älskar min hund och jag vill vara med henne ofta. Men åh, så skönt det är att slippa ansvaret i några timmar!

Utöver detta har vi badat en del. Och jag ska allt berätta för er att; Vi behöver inte ha sex för att få barn. Det räcker med hund för att få sex..! Eller... hur var det nu?

Och flängt runt. För Olof har behövt prylar till sin MC. Han lämnade mig idag för en vecka på Gotland, Lelleträffen. Om jag kommer sakna honom? Ohja! Här är en till som kommer sakna honom;

 Men vi har haft det bra åtminstonde. Och jag har njutit av dessa dagar, även om jag gärna hade spenderat mer tid vid stranden och mindre tid i bilen, flängande till uppsala och andra ställen. Kanske har det med mitt ointresse för MC att göra också? Men jag fick ju övningsköra!

Pernilla var på besök idag. Hon skulle på massa intervjuer eftersom pojkvännen hennes fick jobb i Stockholm och därför ska de flytta hit. Gissa om jag längtar? Och om jag längtat efter denna dag?! Åh, jo! Vi gjorde ingenting speciellt egentligen. Fika på balkongen är inte helt fy skam. Sen fick hon ett jobberbjudande av en förskola som HÖJDE hennes löneanspråk. Ofta det händer liksom..! Så hon tackade nej till de sista intervjuerna och ja till jobbet eftersom hon redan innan kände sig mest intresserad av den hon nu fick. Då tog jag och pernilla en promenad till sjön och där lekte Tessan med barnen (det är typ hundfri tid när man är där, alla barnen leker med Tessan och hämtar hennes boll när hon inte hoppar i! Gött gött). Sen tog vi en halvlång promenad tillbaka och väl hemma fick hon ett tuggben, det var uppskattat. Hon verkar rätt nöjd med livet faktiskt. Sen tog vi oss hem och åt varsina smörgåsar och fortsatte sitta på balkongen. Vi har alltså inte gjort något vettigt men åh så skönt det är att ha en kompis! Och oj så jag längtar efter augusti! Vi ska försöka lösa hundarna gemensamt. Nu måste jag ha körkort och bil, det underlättar en del. Oooh, peppad Maddo! Tänker skita i alla trafikidioter och ta körkortet! Jag vet att jag kör säkert men också att jag brister. Så nu gäller det att förbättra chanserna inför uppkörning samt träna på teori. Om det ändå fanns något roligare sätt att träna teorin på..!

Tack till alla som kommenterar ändå. Överväger att godkänna kommentarer utan att riktigt svara på dem. Orkar inte det. Idag kommer pernilla och jag har väl gjort så gott jag kunnat med att det ska se fint ut här hemma. Vägghyllan kom inte upp igår. Ett hål är gjort på väggen men skruven vi hade var för tunn...

Så mycket som jag gråtit sen i höstas har jag nog aldrig gråtit, det är helt sjukt måste jag erkänna. Kanske är det dags att göra denna bekännelse i bloggen. Några bloggisar vet ju om det. Men jag valde att inte skriva om det offentligt i höstas. Minns ni Mr R? Vi träffades på jobbet och sen tog det slut i oktober. Det tog slut eftersom jag blev gravid. Jag fick ett missfall och han gjorde slut med mig dagen efter det. Att få barn har varit min högsta dröm sen barnsben. Vid 15 års ålder började det bli en stark längtan. Jag planerade inte att bli gravid men jag meddelade Mr R redan i början att jag inte kan ha hormon och därför inte har preventinmedel och om jag skulle bli gravid tänker jag behålla barnet, om han inte vill ha barn sa jag också att det är hans ansvar att använda kondom. Det gick in genom ena örat och ut genom andra. Det finns inga ursäkter som heter "han är kille" eller "han är ung" för han är vuxen och då ska man kunna ta ansvar för sina handlingar. När jag blev gravid ansåg han att det enda som fanns att göra var abort.

Nu fick jag missfall i oktober, några veckor innan min födelsedag och jag var 9 fullgågna veckor när det hände. Flertalet vänner har numera barn eller väntar barn så det har varit ett smärtsamt år. Rätt tidigt fick jag höra att underbara Sofie var gravid och precis passerat v 12... Sandra fick Filiph i december och jag kunde inte annat än gråta för det gjorde så ont. Sen blev en annan vän gravid och det tog jag väl lite bättre. Sofie fick sin son nyligen och jag har passerat mitt beräknade datum (16 maj). Det innebär inte att det är slut på lidandet. Nej, hormonerna är inte som de tidigare var. Jag gråter mest hela tiden. Och vid varje mens känner jag att det är något inom mig som gått sönder. Jag har nästan förlorat tron på att få barn. Även om jag vet att jag kommer få barn. Nej, vet gör jag inte. Jag tror att jag kommer få fler missfall om jag ska vara ärlig. Inte särskilt optimistisk här inte. Speciellt inte idag. Men jag har en underbar pojkvän som torkar mina tårar, håller om mig när jag behöver och  får mig att se ljuspunkter i vår relation - trots att inga barn blir gjorda. Det är något vi väntar med. Men Olof vill ha barn inom min tidsperiod då jag känner att jag vill ha barn.

Kanske har jag en tidig form av 30-årskris?

Väntar på att Olof ska komma hem. Har tömt hans byrå som vi talat om att tömma. Hoppas han slutar innan tio så vi får upp vår vägghylla och därmed DVD-skivorna som bla. var i lådorna. I övrigt har jag mått ungefär som vädret. Upp och ner. Jag längtar efter att ha en vardag. Jobb. Brukar må bättre när jag får jobba på sommaren. Även höst och vinter och vår... jag mår helt enkelt bättre av att jobba. När jag jobbar bloggar jag i regel mindre. Skönt det också. För ibland känns det som om man bloggar för att man inte har saker att göra. Egentligen finns det väl alltid saker att göra men jag tror ni förstår. Jag är gottesugen också. Skatteåterbäringen kom idag. Tjohoo! Sen körde jag för första gången efter markeringsskyltar. Det var lite snurrigt med en extra sak att tänka på men jag klarade det rätt bra. Tessan har fått vila upp sig idag. Hon har inte gjort så många knop inte... Älskade gris. Ko... Hmm.. Läser ni Sussis blogg förstår ni vad jag menar med ko. Tessan gör likadant som Doris, fast utan kossor i närheten!

Att tårar kan vara så förlösande... är det inte helt otroligt? Lite har jag fått gjort hemma men allt kanjag inte göra. Olofs jobb är som det är och jag kan inte ändra på det. Men det är tungt när han jobbar hela dagen och jag är ifrån honom 6,30-22(alt. 22,30) 16 timmar är inte helt ovanligt när butiken ska vara klar. Jag är lite less på hans jobb. Hans chef borde väl kunna planera för den personal som finns? Han har de anställda som han har, vill han köra slut på dem?! Han är inte otrevligt, absolut inte. Men jag tror inte han tänker alla gånger. Det är mycket nu men jag tänker inte ta det på bloggen, vissa saker ska inte vara offentliga.

Tessis är trött idag. Gårdagens lek med alla barnen vid vattnet tog på krafterna. Hon är ju rätt gammal trots allt. Mattes prinsessa. Hon är så fjantig. Så fort det blåser på balkongen blir hon nojjig, ibland går hon bort och lägger sig någon annan stans. Då kallar jag henne för chicken. Hihi. Mitt busfrö.

Skulle skaffa pass idag. Två och en halv timmes väntetid blev det. När jag kom var det 73 nummer till min tur. Sen fick jag ett tidigare nummer. Mitt nummer var 300 från början. Fick 281, dvs 19 nummer tidigare. Rena rama julafton ju! Väl framme skulle de ta kort. Vad händer? Jo, jag får inte le. Inte le?! Jag får alltid höra att jag alltid ler ju..? Så jag fick stänga igen min lilla mun (stora käft) och se allvarlig ut. Jaja, det är bara ett pass. Men man ser ju gärna lite snygg ut. Fingeravtryck och grejjer ska det vara numera. High-tech. Ska hämtas ut nästa vecka.

Vet inte om jag gör mycket annat än packar upp.. hur kan skiten föröka sig?! Ingen bra dag idag. Ont i huvudet. Många tårar. Tror inte jag har fler för tillfället. Uttorkning är nästa steg. Hoppas det blir bättre snart. Många samtal från vänner som saknar mig i Göteborg. Det värmer men samtidigt känns det tungt. Man blir påmind om vad man har där nere som man saknar här uppe. Ett kontaktnät. Vänner. Hundvakter. Lokalkännedom. Har jag bott i Stockholm förut? På denna sidan av stan? Jag känner inte igen mig. Det borde ju kännas som hemma? Eller har jag fel? Tungt är det i vilket fall som helst. Och körkortet har jag lagt åt sidan. Det är ingen idé. Jag fattar ändå ingenting. Är trög. Vet snart inte vad jag gör rätt och fel. Önskar att något kunde flyta på men det ser mörkt ut idag. En tung dag. Tur att jag har Tessan. Mitt sällskap hela dagarna igenom. Att man kan älska ett djur så mycket.

Jag vill inte klaga men jag måste få nämna att jag känner mig så otroligt ensam. Jag har ingen som delar mina intressen för; Träning, bada tillsammans, sola tillsammans, hundpromenerande, äta frukost på balkongen, äta tillsammans, vara ute i naturen - tillsammans. Jag saknar någon som vill umgås på morgonen. Någon som säger "jag tar Tessan under natten också så slipper du åka genom hela stan" eller bara en sån sak som...hundvakt!

Det är inte så att jag ångrar mig. Jag bara saknar mina vänner. Min vardag. Och det gör ont i mig. Ja, jag har Olof men han jobbar. Ibland från tidig morgon till sen kväll. Sen har han hobbys och vänner som tar tid också. Jag känner att jag mest sitter hemma, städar, rensar och fixar här hemma. Jag har inget busskort så jag är rätt låst. Det är något jag ska investera i dock. Idag åkte vi iväg för att träffa Olofs kompis, vi tog med Tessan. Stället visade sig vara i sämsta laget för Tessan (ingen skugga och jävligt varmt) men jag kunde inte åka därifrån för jag hade inget busskort och bilen kan jag ju inte köra utan Olof. Och hur ska Olof då ta sig hem?

Jag känner mig så jävla ensam. Hur gör man för att få ordning hemma? Hur gör man för att få vänner? Nya hobbys? Jag saknar mina vänner. De är ju vänner för att de är betydelsefulla i mitt liv. Jag är less på att se kaoset här hemma. Jag vill ut i världen. Men jag är också less på att vara själv. För jag vill inte vara ensam... Ändå är jag ensam. Jävligt ensam.