Mu! Denna ska ges bort. Gaaah!
Vill ha kvar..

Idag blev det tjafs i nya gruppen med mammor. Har ju varit med en gång förut och vet att det brukar bli så mot slutet av graviditeten samt i början av småbarnslivet.Gav fförslag på regler i gruppen för ett tag sen och det verkade uppskattas av fler som kom med förslag om vad de hade i andra grupper och idéer.

Vi gjorde ett dokument där vi krävde godkännande av regler för att vara med. Det är fullt normalt folkvett, förtydligat i ord bara. Självklart är det några som inte samtycker men så är det ju alltid.

Dessvärre blev det tjafs på tjafs på tjafs. Speciellt med ett mindre gäng (armé eller vapendragare kallar de sig). I slutändan handlade det om vikten av att tycka och uttrycka sin åsikt hellre än ta hänsyn till en grupp. I diskussionen togs min blogg upp. Citerades när jag skrivit om en inställd mammaträff och kände mig ledsen över att inte kunna delta då jag inte kan lämna hunden hemma. Jag skrev då att jag ibland saknar livet utan barn (tror jag skrev att jag ibland önskar att jag inte hade barn och hund så jag kunde göra sånt). Det vändes till att jag inte vill ha barn alls. Att jag önskar bort mitt barn.

Min blogg är min ventilationsplats där jag har möjlighet att skriva ur mig all skit så att jag kan släppa det och gå vidare. De som känner mig och som hängt med i bloggen vet ju det iom gamla inlägg där jag ber om ursäkt för negativa inlägg. Men det finns ju nya läsare som kanske inte förstår det.

Min blogg är mitt sätt att få ur känslor utan att för den delen tynga ner mina vänner med ångest och dumma känslor. Det hjälper mig att hålla huvudet ovanför vattenytan de dagar ångesten är som störst. Att bara få ur mig skiten i text är förlösande.

Jag vill inte lämna ut för mycket information så att det blir någon som är utpekad. Inblandade förstår ju men det är lätt övergripande för utomstående.

Vi hade playdate med en kompis från förskolan idag, gud så skoj det är att se barnen leka! Vi gjorde mat ihop och jag längtar tills tvåan är så stor att hen kan vara med och laga mat och dylikt som ettan kan nu! :-)

Sen åkte vi och handlade lite grejer. Hittade äntligen en fleeceväst (på rea!!) och vi köpte lite till bebisen på Ikea. Sen kom svärmor på middag och nu hoppas jag att ettan ska sova hela natten. Jag är sjukt trött efter denna dagen!

Ååååhhh!! Jag känner mig så ful!!! Velat ta gravidbilder denna graviditeten också men sambon verkar inte bry sig. Han säger typ "jaha" eller något i den stilen...

Idag bad jag om fotografering, började göra mig iordning men hittade inte min foundation och han fortsätter sitta i soffan på sitt arsle! Känns som om korten mest blir för min skull.

Jag vill få höra att jag är fin ibland... Jag vet att vi det bra men vi har brister som jag känner knäcker mig ibland. Småsaker för honom som känns livsviktiga för mig. Så sitter och gråter för att jag inte känner mig fin, lyssnad på eller älskad. Och han tror fortfarande att det handlar om en foundation!!!

Jag saknar den där storbloggartiden. När det fanns tid och energi till att blogga! Det är så skönt att kunna skriva av sig. Men jag känner att det är svårt att finna tid med ork att blogga. Tid finns säkert en del men orken!

Idag är det fredag och det betyder att det är ny vecka. Vecka 32. Snart är det dags. Två barn. En trotsig. Flytt. Nyinskolning. Inget är packat ännu!

Sju veckor har passerat sedan jag sist jobbade. Söndagsångesten smyger sig på. Dags att börja jobba igen. Hur länge? Tror jag ska kolla om jag kan gå fyra veckor innan. Tre veckor innan skolas dottern in på ny förskola. Två veckor innan flyttar vi. Sen är det bara att vänta och se!

Hur vjag et man om det är värt att satsa på? Vi har haft upp och vi har haft ner. Men ska jag vara ärlig så gnager kommunikationsbristen sönder mig. Jag tror att det är kombinationen av kommunikationsbrist och GAD. De funkar inte ihop liksom. Jag är ständigt på spänn, slappnar aldrig riktigt av.Mår dåligt att iinte kunna få raka svar. Känner mig oälskad om jag inte får kvalitetstid. Sambon tycker att viuumgås genom att vara i samma hus. Det är kvantitet för mig. Pratat om särbo men samtidigt... Bostadsbrist och allt meck... Är det värt det?

Snart kommer vardagen igen. Sambon jobbar 7-16 plus resetid vilket gör att jag måste lämna eftersom vi inte har koll på restiden... Jag måste göra om mitt schema eftersom jag ska kunna hämta och lämna... Så jag jobbar 7:30-16 (30 min rast)... Måndagar ska sambon träna. Onsdagar skassambon åka mc och sen tillkommer i regel träning på lördagar (dum tid... 11)... Vilket medför att jag tar hand om barnet. Jag har ingen sådan tid... Vi vänder på det. Jag hämtar och lämnar barn fem dagar i veckan. Jag har barn själv (inkl nattning) två kvällar i veckan samt att jag inte kan planera min lördag eftersom jag mitt på dagen står ensam med barnet. Ingenstans talas det om familjetid. Aldrig talas det om egentid för mig... Jag vet inte vad jag vill göra själv. Jag är för fet för att träna direkt... Jag kan inte göra något efter jobbet för då ska det skyddas till hunden... Jag känner mig lite utnyttjad. Jag slutade träna för att jag upplevde att barnet påverkades negativt av att vi aldrig hade familjetid. Så tisdagar och torsdagar ville jag ha familjetid. Kvalitetstid. Det blev bara vardag istället. Jag är bitter eftersom jag nu ligger i sängen. Söndergråten. För att vi inte kunde föra en normal konversation om vad vi skulle göra idag. Det urartade och blev bråk. Ditt fel. Mitt fel. Barnsligt. Allt för att kommunicera inte gick. Jag är arg, ledsen, sårad, besviken, frustrerad... Jag känner mig oälskad i dessa lägen... Jag kan inte ändra min sambo. Han ändrade sig själv. Åt ett eget håll än jag trodde vi var på väg. Jag känner mig oälskad eftersom jag inte känner mig prioriterad. När är tiden för mig?För oss? Tiden för kärlek? Tid till jobb, träning och mc finns ju fast varje vecka...

Nu är fem veckor av mina sju veckor avklarade. Den stora semestern är gjord. 3,5 veckors resande är till ända. Jag börjar känna vardagsångesten smyga sig på. Regn sen vi åkte hem. Men vädret säger att det ska bli soliga fina dagar. Jag litar inte på det! Skulle blivit lite bad och sol med andra blivande mammor men strandvalet blev lite dumt eftersom jag har barn och hund. Känner mig lite besviken över det faktiskt. Det finns dagar då jag känner att jag önskar bort hund och barn för att kunna umgås med folk...vara social. Fylla upp sociala kontot lite. Det flöt så bra på semestern så att komma hem kändes som ett slag i magen tyvärr.

Jag avskyr detta. Var och handlade. häromdagen, sambon säger att han la mitt minneskort i ena påsen. Det är inte där när jag kollar. Kände mig lite ledsen redan på vägen hem då jag ville sätta in det i mobilen. Men skitsamma. Glömde bort det sen men när jag kollat nu. Två gånger. Så är inget minneskort där. På det är jag så jävla trött på att känna kärleksbrist. Min sambo är ingen romantisk människa. Det vet jag. Men det betyder ju inte att jag inte behöver kärlek. Vår relation kantas av fel och brister och kommunikationsbrist. Jag har övervägt separation men vet inte...