Stockholm. Sambo. Hund. Gravid. Mitt liv!

Jag fick en sådan otrolig och plötslig saknad. Min farmor. Min bästa vän. Vi pratade om det vid maten idag. Inte farmor på så sätt utan död och begravning. Är det värre när en ung dör än om en äldre dör? Vart går gränsen för gammal? Personligen vill jag gärna ta in aspekten huruvida det gör ondare om man är nära personen eller ej. Om det är släkt, vän eller bekant. Min farmor var min bästa kompis. Henne kunde jag prata med om allt. Jag saknar henne något otroligt. Hon var den som fick mig att må bra när mobbning och föräldrarnas tjafs fanns där. När mammas tvång började bli sjukdom. Hon var den som hörde av sig mest till mig på kollo och... hon var en sådan otroligt viktig människa och hon gick bort mitt i allt mitt kaos. Plötsligt. Helt oväntat. Jag visste att hon hade ont, men inte så ont att hon skulle dö? Jag saknar att vara hos henne, sova i hennes bäddsoffa, mata fåglarna i köksfönstret, gå till globen, pyssla och skratta. Att bada hos farmor innebar alltid en himla massa skum, mer än någon annan stans. Hon hade en liten odlingsplats utanför porten... jag minns än idag hur hennes lägenhet såg ut. Hon dog när jag gick i fyran eller femman. Det är många år sen.  1996 eller 1997 var det... fast frågar du mig så var det igår. Få människor är värda så många tårar som min farmor är.

   Bara för att jag tycker jag är så lik farmor här...

Under tiden jag skriver kanske jag blir varm men för tillfället kan jag med nöd och näppe böja på fingrarna av köld. Det blir säkert köldskador eller något sånt..! Vi va ute nyss och jag hade verkligen ingen lust att gå ut. Men vi gick ut. Påpälsad tyckte jag att jag skulle klara kölden. Vi kom inte långt förrän tre skällande hundar kom springandes mot Tessan, vill inte påstå att hon var tyst tillbaka men hon var kopplad och jag höll kvar henne och kände mig lugn inombords. Så korrigerade de andra sina hundar medan jag faktiskt kände att Tessan i sitt läge inte hade gjort något direkt fel. Säkert fel tänk av mig men jag tror det finns tillfällen jag helt enkelt får tillåta att hon skäller. Som svar på andra hundars skällande är kanske en bra regel?

Vi pratade lite, hundägare emellan och efter en stund kopplade jag loss Tessan. Det kommer fler hundar förbi, vissa skäller och andra inte. Tessan håller sig nära mig och är lugn. Hon försökte fint trippa fram till ena hanhunden som varit med från början men han gav henne inte det kärlekssvaret hon ville ha så hon gick ifrån. Så underbar hund jag haft idag. Sen kom en hund vi träffat förut som hon tyckte hon kunde skälla på. Då sa ägaren till Tessan och jag kände mig otroligt nöjd med att hon sa ifrån. Sen gick det bra. Det är visserligen något med svarta hundar..? Men jag måste tänka nu... vi mötte en, två, tre, fyra, fem.... åtta hundar tror jag det var... nej, nio! Hon började skälla på en hund, lyssnade på första korrigeringen och utöver det har hon varit den hund jag vill ha. Jag älskar henne idag. Och igår. För att inte tala om i förrigår. Kärlek kallas det. Och träning, socialträning.

Jag har reflekterat lite så detta inlägg kan verka rentutsagt aggressivt men är egentligen tänkt som ett argumenterande inlägg. Jag ber därför om ursäkt i förväg för alla som kan tänka sig känna sig träffade i inlägget. Inlägget är däremot inte menat för någon speciell människa utan en reflektion över det jag sett under min tid som hundägare, nära vän med hundägare och föräldrar.

Idag var vi och grillade. Tessan skällde två gånger. En gång mot förbipasserande hund och en gång för att vi inte lekte med henne. Hon har lite svårt för "leka uttråkad", det är ingen rolig lek inte. Oftast räcker det dock att ta bort leksakerna för då finns inget att fokusera på. Anyway, man jämför ofta hundägarskap med föräldraskap; ansvar, uppfostran och kärlek. Och i just den ordningen ser jag på mitt hundägarskap. Tessan är min bebis, men i första hand är hon mitt ansvar och med ansvaret kommer uppfostran och genom ansvaret och uppfostran kommer kärleken. Kärleken är inget för givet taget, det är något både jag och Tessan förtjänar.

Vad menar jag med uppfostran? Jag menar motion, gränser, träning av olika slag (mentalt i första hand) och lekar inom gränser. Och med gränser menar jag inte ett staket. Här kommer de andra erfarenheterna in, erfarenheterna av vänner som är hundrädda, har barn eller egna hundar (här finns två kategorier; stora och medelstora hundar samt små hundar. Men det är ett kapitel i sig). Hur ska jag exempelvis träna Tessan i relationen med barn, om hon aldrig får träffa barn? Hur ska Tessan veta hur hon ska bete sig om det kommer en hundrädd människa? Naturligt för en hund behöver inte vara naturligt för en människa. Det finns de som skriker och springer/hoppar undan när de ser en hund, naturligtvis vänder inte hunden i det läget och springer någon annan stans, nej... enda gången de springer åt andra hållet är när du ska kalla in dem och en hare (eller annat roligt) springer åt andra hållet! Du är rätt ointressant i det läget. Testat att ropa in ett barn som leker med sin bästa kompis och absolut inte vill avsluta?

En dag för bara någon vecka sen hade jag Tessan lös. Hon var ute på ängen och var helt inne i vad som gömde sig i buskarna (säkert massor av spår efter harar, harbajs funkar fint det också!) så kom en medelålders kvinna gåendes. Lugna puckar tänkte jag eftersom Tessan aldrig brukar komma närmare än några meter mot människor. Den sidan hos Tessan är jag, för i övrigt, väldigt stolt över att aldrig riktigt behövt träna på för den har bara funkat. Men just denna dag bestämde hon sig för att springa hela vägen fram och hoppa upp på kvinnan. Inte med tänderna synliga men hon skällde och det såg ut som om hon "puttade" på kvinnan.Klart skrämmande för kvinnan. En putt och sen kom hon på inkallning. Men jag skämdes så in i norden. Jag försöker släppa incidenten men det är svårt för jag tycker det var så otroligt pinsamt. Nu vet jag att många av mina bloggläsare än hundmänniskor och säkert vill säga "det är sånt man får ta ibland" samt att de förstår hur pinsamt det är. Och; Jaa, det är sånt jag måste ta som hundägare, ibland. Men det gör inte situationen mindre pinsamt!

En jämförelse; Hur är det med barn? Gör de alltid som man säger? Eller gör de alltid som man gör ens en gång? Blir de egna individer? Finns det en rätt uppfostran? Är det så att det finns en perfekt uppfostran? Jag har väldigt svårt för föräldrar som köper en rosa vagn - för det är en flicka. Folk som aldrig kan tänka sig ett rosa plagg till sin pojke - för det är en pojke och han ska inte bli bög! Sen tycker jag att man endast bör prioritera det man har tid för. I en klassdiskussion i gymnasiet sa en klasskamrat att man, när man blir vuxen, tamisutan får stå för sina egna beslut och agerande. Hon menade alltså att man inte kan skylla på sin uppväxt för att man blir som man blir. Har man kommit så långt att man kan se sin uppväxt som del i problemet så har man kommit till insikt och då kan man förändra sitt beteende. Då, när jag gick i gymnasiet, höll jag inte med henne. Idag förstår jag henne. Jag håller kanske inte med till hundra procent, men jag förstår. Om jag vill ha rent hos mig så måste jag  prioritera städningen, vill jag ha lugnt på nätterna så måste jag prioritera Tessans motionsbehov. "Allting som jag vill kan jag göra" sjunger Magnus Uggla, och visst är det sant. Så länge jag känner till konsekvenserna av mitt agerande.

Nu är det dags för att knyta ihop säcken. Och jag skriver att man kan allt om man är medveten om konsekvenserna. Jag var medveten om att risken visst finns att Tessan hoppar på någon främmande människa, för hundar agerar ofta så (i valpstadiet är det ju gulligt) men jag tänker inte på den risken för jag är lika medveten om att Tessan inte hoppat upp så många fler gånger (vi träffar ju mer än en människa om dagen). Men det finns olika hundägartyper, det finns de som släpper lös hunden, trots att någon säger sig vara hundrädd men det finns också de som aldrig vågar ha sin hund lös i rädsla för att den hundrädda aldrig kommer säga ifrån. Jag vet att Tessan beter sig bra i näst intill alla lägen MEN samhället är också en del i min uppfostran av Tessan.

Och då återkommer vi till ansvarsbiten. Det är mitt ansvar som hundägare att min hund inte hoppar upp på eller springer mot människor, oavsett rädsla eller annat. Men det är omgivningens ansvar att säga ifrån. Därför sa jag ifrån häromdan när jag och Tessan åkte spårvagn och en man hälsade på Tessan utan att fråga mig. "Ett litet tips, hälsa inte på hundar som du inte känner" sa jag till honom. Som svar fick jag "men hon hälsade på mig" Hur fan (ursäkta ordvalet) ska min hund lära sig att inte springa fram till människor? Eller, gäller det bara vissa människor? Hur ska hunduppfostan fungera om inte alla i samhället kan hjälpas åt? Jag behöver hjälp utifrån, för mig som hundägare gäller också uttrycket "det krävs en by för att uppfostra ett barn". Tessan är mitt barn och ni där ute i omgivningen, ni är är med mig och uppfostrar Tessan, även om jag har ansvaret - huvudansvaret.

Hur ska Tessan lära sig umgås med barn, utan barn?

...det är lite som att lära sig leka med boll - utan boll! 

Självklart är jag ansvarig för konsekvenserna,

därför ska det alltid ske på mina premisser.

ja, egentligen är det ju vatten men vi körde grill! Vi tog oss till Slottsskogen där vi grillade med Memmelelle och Nova. Tessis var med och självklart Kryddan och Kickan...och jag! En kall men härlig dag. Vi frös så mycket att vi tillslut tog oss hem till mig, satte oss i eftermiddagssolen på min inglasade balkong. Där la vi ut en filt till kidsen så de kunde ha picknick fortfarande och vi vuxna satte oss på stolar och åt varma gifflar. Riktigt trevligt var det och Memmelelle somnade tillslut i min famn av utmattning. Rosiga kinder och solsken i blick, nu börjar jag förstå vad som menas för det är just så  barnen såg ut! Och så trötta de var!

Nu vankas det middag här, Kryddan fixar som vanligt maten vilket är riktigt skönt. Tessan är trött och jag själv då? Jo, tröttheten börjar slå för mig också!

Lek med Tessis

  Underbara hund och älskade ungar.

Fick SMS av Kickan idag där hon peppade mig att dra ut och springa. Och fy för Göteborgsluften, den är ju så jäkla kylig i halsen. Andas isbitar fastän det är varmt! Illa. Men ut kom jag och jag sprang lite granna, tills jag höll på att tuppa av (säkert tio  meter!). Målet med dagen är att dra till slottsskogen för att grilla med Kickan, Kryddan och deras småttingar samt min skit till hund. Men först borde jag väl duscha..?

Risk 1:an är gjord. Den handlar om säkerhet. Droger, alkohol och riskbeteenden. Det är en intressant kurs med mycket diskussioner. Men jag kan tänka mig att vissa körskolor inte får till bra diskussioner. Vår lärare, eller fröken som jag säger, är duktig på att få folk att vilja prata och hon drar sig inte för att underkänna en person som inte deltar aktivt. Idag träffade vi människor som dessutom kommer gå teorin med mig. Intressant. 13 körlektioner är bokade så jag har 7 kvar att boka. Mitt "lämp" har kommit så jag hoppas Olofs blir beställt och betalt inom kort så vi får köra "på riktigt" också.

Många säger att jag har mycket att göra just nu. Och jag måste erkänna; jag drar ner på vänner. Jag pratar med dem i telefon men tar inte lika lång tid till att ses. De är medvetna om att jag tar körkort och har mycket just nu. Jag väljer att umgås med de som jag kan lära mig av för undersköterskeprogrammet (dvs. vänner som är undersköterskor eller läser till "uska" som det också kallas) samt de med körkort så man kan reflektera över körningen. Sen har vi Tessan och henne är det väl aldrig problem med? Ibland blir det något man gör bara för att göra men minst en gång om dagen tar jag mig tid att vara med henne. Jag njuter av att hon ligger på huvudkudden varje kväll exempelvis eller sparkar mig i ryggen när jag pratar med Olof i telefon, då vet jag att hon har somnat och drömmer. Olof är en del av mitt liv just nu och stor del i att vi kan hålla den kontakten vi har är för att han är min handledare i körningen. Han är ingen "ny som jag måste lära känna helt" utan visst behöver vi lära känna varandra men vi har naturligt något som binder oss samman just nu.

Över till den där frågan; "Men, är ni tillsammans?"

Nej, vi träffas och vi trivs med att träffas. Vi har haft diskussionen uppe ett par gånger och för att citera Olof; "Det är väl egentligen närmare tillsammans än vänner..." Vi har inte bråttom.

Jag läser inga extra böcker utöver teoriboken och skolböcker, jag ser inte/sällan/aldrig på tv eller film, vilket för många upptar minst en timme om dagen (7timmar/vecka). Jag väljer att effektivt planera mina aktiviteter. Och är det något som ryker är det tid med vänner. Riktiga vänner finns kvar efter körkortet, det är en kortare period. Så ser det ut just nu. Och jag är inte arg, bara lite trött på att förklara det om och om igen så nu får alla förklaringen, vare sig ni vill eller inte. Hihi.

Puss  

Jag är riktigt trött numera. Jag kan inte förstå varför, för sover gör jag ju? Var hos läkaren och måste väl erkänna att jag överdrev lite när jag berättade hur illa det var med tröttheten.. men jag lägger mig vid tio-elva på kvällarna.. vaknar sju-åtta på morgonen och sen kan jag lätt sova en stund på dagen och då pratar vi inte en powernap! Jag är sjukt trött och less på att det snurrar när jag ställer mig upp. Blodtryck ligger bra. Järnvärdena är bra. Vad fan är fel? Bad om ett magnesium-test men det tillhörde inte standard... Nu berättade jag hur illa det var med tröttheten så nu fick jag massa tester så vi får väl se. Återbesök om tre veckor. Jag trodde jag skulle få svar idag för det var också ett återbesök men icke! Jag är sjukt trött nu, glad över att jag får sova hela natten inatt. Egentligen brukar Micke komma mitt i natten men han kommer först imorgon.

...imorgon är Risk 1:an dessutom! Det är en del i körkortet som ingen av mina vänner med körkort har gjort för den är nyyy!! Hihi. Blir väl att boka lite körningar också. En stockholmsresa är bokad också. Tyvärr ligger skolan på is, men det är ingen brådska med den, skönt om man kunde bli av med den visserligen men då var det ju det där med motivationen som inte riktigt vill infinna sig! Nej, lugn och ro och en sak i taget.