Vi börjar väl smått komma i fas nu. Det går så fort och Scilla är inte som kompisarnas bebisar som sover. Nej det kan jag se mig om i stjärnorna efter, en sovande bebis alltså. Och hon är ingen bebis längre. Väldigt pigg och allert tjej. Jag söker jobb nu, vara hemma är inte min grej och jag anser att pappan ska vara hemma halva tiden. Alla barn behöver en pappa. Mina föräldrar bodde inte ihop. De var inte vänner för fem öre. Delade inte många åsikter men en åsikt delade de: Rätten till båda föräldrarna. Tacksam för det är jag. För annars hade jag nog inte haft ett så bra liv som jag har idag. Så därför vill jag ge Scilla hennes pappa också, för hon mår bäst av att ha två föräldrar.

Självklart tycker kompisarna att det är sötaste bebisen som finns eftersom det inte direkt kryllar av bebisar. Om de inte tycker att Scilla är sötaste bebisen så är hon sötaste tjejen för alla har i princip pojkar här.

 2:a april 2012

Vi åkte in kvällen den 5:e april för minskade fosterrörelser. Jag hade knappt känt bebisen alls under dagen och det jag känt var lamt. Kände mig orolig och för första gången under hela graviditeten var jag verkligen orolig. Väl inne visade det sig att bebisen sparkade på moderkakan och att det förklarade varför jag inte kände. Det visade sig också att mina, enligt mig, fjuttiga förvärkar var regelbundna värkar och att förlossningen var aktiv, jag var öppen 4 cm vilket innebär att det var igång. Jag fattade ingenting? Vi fick ringa hundvakt och allt sånt för de sa att vi skulle ha bebis innan fredagens (6:e) slut (!). Strax innan midnatt skrevs vi in och 4:48 kom en ett litet barn (50 cm, 3085 g). Nu ska jag inte leka allanballan och säga att det inte gjorde ont. Men värkarna gjorde inte så ont som jag trodde däremot när huvudet kom ut. Fy fan. Det var det värsta. När krystvärkarna var ville jag ha epidural men då var det för sent plus att epidural inte hjälper mot krystvärkar..? Ja, krystvärkarna var alltså inte så sköna. Kanske beror på att huvudet är så långt ner då?

Anyway. Gav upp amningen ganska snabbt (2,5 vecka). Ingen hade sagt till mig hur ont det gjorde i bröstvårtorna när mjölken kom. Hur ont man hade av att mjölken kom. Hur svårt det var att amma och hur mycket det läcker!!! Tillslut stod jag inte ut. En dag bestämde jag mig för att om jag ska vara en bra mamma så måste jag hålla mig lugn och må bra. Så jag slutade amma. Det bästa jag gjort. Synd att det inte funkade men jag hoppas på nästa barn. Då är jag förberedd.

Nu över till det ni alla ville veta. Det blev en flicka. I en vecka var hon namnlös. Vi hade pratat om Tindra men hon såg inte ut som en Tindra så hjärnan gick på högvarv för att hitta ett annat namn. Mitt andraalternativ var Scilla (uttalas Skilla) men jag trodde inte bebisen skulle se sådan ut. Men jag tyckte mig se lite Scilla-drag men inte Olof... Suck. Högvarv igen. På hennes 1-veckas-dag kom namnet; Scilla! Tji fick Olof.  Nej, ärligt talat så sa han "Jag har tänkt på Scilla..." lite sådär hux flux på fredagen (1 v) och då hade hon hetat Scilla i tysthet ett dygn för mig!

Här är Scilla;

Imorse kom samtalet. 10.08 dödförklarades min morfar. Han låg i koma sen i torsdags och vi visste att det inte var långt kvar. Ändå gör det ont i hjärtat. Klart jag älskar min morfar men han har det bättre nu, han hade så ont i slutet. Det är inte värt att leva med den smärtan. Nu är det jag som bär på smärtan. Inom mig saknas något. Jag vet inte vad man svarar när folk skriver "jag beklagar" eller "jag är ledsen". Så vi kan skippa såna kommentarer. Jag vill inte annat än gå igenom denna smärtan och gå vidare. Morfar var gammal. Det var hans tur. Men han skulle fylla år om 9 dagar. Han skulle bli 87 år. I april skulle han bli gammelmorfar. Det gör så ont i mig.

Bloggar inte här för närvarande.

En människa är så mycket mer än hon visar. I bloggvärlden är det väldigt tydligt. Man tror att folk skriver allt om ämnet de tar upp men visar inte allt. Allt passar sig inte offentligt, speciellt inte om man går ut med bild och namn. Därför blev jag trött på att bli betraktad som en person som inte verkar veta vad jag ska göra. Problemet ligger inte i att veta vad jag ska göra utan finna orken till det. Finna livsgnistan och finna motivationen att gå upp på morgonen. Jag hoppas att jag, när jag mår/mått bättre, har kunnat motivera folk att ställa frågor och inte bara komma med "bra förslag". För frågor är utvecklande. Jag behöver inte höra att jag ska söka hjälp eller kontakta någon speciell person, jag behöver inte veta att jag kan söka mig till sajter för att träffa vänner eller liknande. Jag vet allt sånt och om inte annat så har jag vänner som kan berätta för mig vad som finns när man är gravid. 10-20% av alla gravida/nyblivna mammor lider av psykisk ohälsa. Mellan 1-2% av alla gravida spyr hela graviditeten. De flesta (nästan alla) gravida får foglossningar under graviditeten, vanligast är från mitten av graviditeten och framåt. Det är alltså vanligt att må dåligt under graviditeten. Jag vet att jag inte är ensam, det har aldrig varit problemet. Problemet har varit att jag känt mig ensam. Att jag inte har någon aktivitet om dagarna, att jag inte har så många vänner att träffa på eftermiddagarna och att jag mått kasst rent utsagt.

Jag tänker inte blogga mer om detta för jag orkar inte ta allt snack om detta. Vill inte ha dumma förslag. Vill bara ha möjligheten att skriva i min sk. dagbok, även kallad blogg, för att få ur mig det jag känner för att få ur mig det jag har inom mig och klara av att glädjas åt det jag faktiskt har... Nu vet ni varför jag inte bloggar så mycket.

Det är saker som händer nu men jag orkar inte skriva sakerna i bloggen för jag orkar inte behöva stå till svars för vad jag gör, inte gör, hur jag reagerar osv... Tack till alla stöttande kommentarer som jag inte svarat på. Jag orkar inte just nu.