Julen närmar sig med stormsteg. Nästa helg är det första advent. Då ska julstjärnorna och julstakarna upp i fönstren. Sen ska det bakas pepparkakor och lussebullar. Helst skulle jag ha en adventsljusstake. Jag har sett en som jag vill ha på Åhlens. Problemet är väl att Olof inte är jätteförtjust i den. I början ville jag ha en traditionell adventsljusstake med mossa men det var Olof emot så nu hittade jag en annan och den tycker han inte heller om! Något säger mig att han inte tycker om julpynt?

• Julgran (stjärna, glitter, fot och matta)
• Adventsljusstake
• Apelsin + nejlikor och rött snöre
• Baka; lussebullar och pepparkakor (och äta deg!)
• Ljus, ljus, ljus! Myspys ska det vara!

Det är jul för mig. Och julmusik såklart! För vissa är glöggen viktigast. Andra tycker att det är viktigt med andra saker men för mig är det viktigast att få en mysig och lugn stämning.

När vi ändå pratar jul så måste jag berätta vad jag tycker om maten på julbordet. Julskinkan är nummer ett. Den ska vara griljerad, inte enbart kokt den är äcklig! Hemmagjorda köttbullar, prinskorv, kokt potatis och enda gången på året som jag äter rödbetssallad och uppskattar det. Vörtbröd med russin är en favorit. Vi gjorde alltid vår egen senap, enkelt och snabbt. Julost också, den lilla röda och runda!

Igår var det mammagrupp. BM jag går hos sa att man där kan träffa andra mammor som bor nära och dela erfarenheter. Jag skulle säga att det var en föreläsning. "Har alla varit på ultraljud ännu?", en deltagare svarar då nej "visst är det underbart att se dem för första gången?"... Jag har ju gjort två ultraljud och ska göra ett tredje på torsdag? Nästa träff är först mot vecka 30 om jag inte minns helt fel. Det är inte ens samma grupp. Jag hade höga förväntningar på mötet igår och var jätteledsen efter mötet. Jag gråter ju för minsta lilla numera så det är väl en sak. Men jag ville inte prata med Olof i telefon efter mötet. Jag skulle hämta upp honom och jag tyckte att jag bara kunde hämta upp honom och sen kunde vi åka hem, äta och han kunde dra på hockey. Det blev en spelkväll hemma istället. Det slutade med huvudvärk och illamående. Troligtvis för att jag grät så mycket när jag berättade om mötet för Olof. Olof var ju med när BM beskrev mötet och det var inte alls så det var upplagt. Fick kommentaren att det är mest information på de där träffarna. Om träffarna inte är till för att dela erfarenheter och upplevelser så är jag nog inte så intresserad av att gå på träffarna. Då försöker jag hellre träffa folk som är intresserade av att få ut annat av att ses. Jag trodde man skulle kunna träffa folk som man pratade med om graviditet, erfarenheter, känslor, olikheter, likheter. Jag tillhör ju inte standarden så för mig var mötet inte särskilt givande. Ryggproblem - gå på rygginfo. Men rygginfo är till för folk som inte är överrörliga. Det går inte att säga till en överrörlig att det ska kännas på ett ställe eller sätt för det kan hända att muskeln redan är så pass utsträckt att det nästan är illa. Jag känner inte om jag strechar sätesmuskeln på det klassiska sättet (sitta på golvet med benen rakt fram, ta ena benet över det andra och dra knät mot bröstet) som exempel. Jag känner inte allt sånt i ryggen. Enda gången jag känner i ryggen är när jag felbelastat under en period, då får jag sjukt ont. Så fort jag fågade om något så avbröt föreläsaren (hon var egentligen barnmorska men inte i mina ögon) mig och sa ibland att "ja, det är ju ovanligt. Vanligast är att..." Men där sitter en deltagare och känner att inget hon säger är ju för mig?! Ingen kontakt fick vi med varandra och när föreläsaren var klar med det hon skulle säga så sa hon att vi kunde sitta kvar i rummet och prata så länge vi ville, så gick hon. Om hon inte gjort något för att vi ska prata med varandra så lär vi väl inte göra det då?! Jag packade ihop mitt och gick. Besviken. Ledsen. Sårad. Irriterad. Fortfarande ensam. Jag förstår varför folk inte går på träffarna efter första barnet. All info och lite därtill går att hitta på 1177.se. Informationsträff skulle jag kalla det för, inte tjejträff eller mammagrupp som de kallade mötet. Bullshit. Jag hade inte gått om jag visste att det bara var information! Jag passar inte in i någon standardmall.

Fina Sofie meddelade mig om FöräldraLiv (FL) där man kunde träffa folk så nu hoppas jag på FL så att jag kan träffa folk och bolla med folk om graviditet, barnmorskor, ultraljud, känslor, skräck, glädje och hur resten av livet påverkas.

Imorse vaknade jag av väckarklockan, stötte på Olof som stängde av den och gick upp. Sen lät han klockan ringa. Det tog mig några minuter innan jag kom på att...visst fan, jag ska följa med upp för jag ska ha bilen idag! Fan, fan, fan. Så upp och på med kläder. Frös som en gnu. Jag brukar ligga kvar för att komma i fas, går jag upp direkt så fryser jag. Men men, underställ, stickad tröja, vinterjacka, dubbla vantar, mössa och halsduk fick duga. Sen körde Olof till jobbet och jag körde hem. I eftermiddag är det föräldragrupp och första mötet är bara för mammorna. Det tycker jag är konstigt, vi är väl två i relationen? Jag hoppas träffa någon man kan umgås lite med. Det skulle vara så skönt!

När jag kom hem la jag mig och sov lite till och sen drog jag iväg sms till några kompisar. Skickade till några i Stockholm om de hade inte haft tid att höra av sig, skriva en rad på facebook eller ens ses den närmsta tiden. Jag borde inte klaga men jag gör det. Är det vänner om de inte kan ta en fika en gång i månaden? Om de inte kan komma förbi någon timme för att äta ihop? Äta bör man väl ändå? Sen hörde jag av mig till några i Göteborg också. De ursäktade att de inte hört av sig och sen ställde de frågor om mig, bebis och livet och berättade om sina liv... Nej, det är inte många vänner i stockholm faktiskt. Pernilla hörde av sig igår och ville ses på torsdag men det gick inte om hon behövde komma hit och jag orkar inte åka till ul, hem och sen till stan. Ul är mot stan till så det känns onödigt långt och skulle kosta över 100kr eftersom jag troligtvis får åka kommunalt både till ul och stan. Sen har vi Sara som redan innan sagt att det är tuffa kurser men som faktiskt tar den tid hon får över. Hon har tid att skriva en rad på bloggen eller fb ibland och det gör att man inte känner sig bortglömd även om man inte ses. Ensam känner jag mig dessvärre ändå. Tyvärr.

Men det var viktigt för mig att göra detta för att se vilka jag ska lägga energi på. Samma sak gäller bloggen. Jag har inte alltid tid och ork att kommentera men vissa personer kommenterar hos mig ändå. Andra skiter i att komma in om jag inte kommenterar. Några skriver en kommentar ibland för att visa att de läser med jämna mellanrum. Vissa bloggar läser jag bara för att personen bakom ger trevliga kommentarer och för att jag uppskattar konversationerna. Några bloggar skulle jag alltså inte läsa om det inte var för kommentarerna. Så är det kanske med några av läsarna av min blogg också...

Så nu hoppas jag att jag vet vilka jag ska lägga energi på. De som ger något tillbaka helt enkelt. För det är väl enkelt..?

Idag är det söndag. En vecka har gått. Hur kan tiden gå så fort? För en vecka sen fyllde jag år ju? Magen börjar puta allt mer men jag är alldeles för trött för att ladda in bilderna i kameran. Försöker ta bilder på magen och idag sa Olof att jag nog kommer få en sån där rund gravidmage, igår gav han mig den fina komplimangen "älskling, vad stor du har blivit!" Ja, man tackar..?

Dagen har inte bjudit på mycket mer än städning och en snabb promenad med Tessan. Middagen var hemmagjord pizza och min innehöll en kryddig salami (lösvikt, då får man smaka först ju), färsk tomat, rödlök och champinjoner. Självklart ost och tomatsås! Namnam. Men jag är helt slut måste jag erkänna.

Helgen har varit en sån där bra helg då vi haft tid för varandra. Jag är lite mer av den effektiva sorten än Olof så ibland kan jag tycka att det går lite väl långsamt. Tills vi går ut på promenader, då kan jag erkänna att jag inte kan gå lika snabbt längre utan att det värker i magen och vart är Olof då? Jo, en meter framför!

Det blev inget besök alls av Olofs kompis som kom ner. Han valde att festa med andra kompisar och därefter åka till nyköping, se på bio och återigen ett nyköpingbesök (för att se på hockey, söndagens besök var redan bestämt). Själv skulle jag bli jättebesviken på  mina vänner om de gjorde så men jag kan inte klaga på andras vänner känner jag...

Olofs mamma hade åkt till Åland i helgen och jag beställde lakritspipor, namnam! Hon kom över med dem idag, två lådor! Wiiiee! Sen har jag kommit på en sak. Det är ren och skär avundsjuka ska jag erkänna. Fina blogg-Sussi (se länkar) är ju alltid på tjejkvällar med sina väninnor. De är troget hos varandra, jag tror det är en gång i månaden? Men det jag är avundsjuk är inte på deras trisslotter eller spel utan på att de tar sig tid för varandra. Det är mer än många av mina vänner och det gör mig ledsen. Om man är i Stockholm så borde man väl ha tid med en fika? Om jag kommer till Göteborg och säger till att jag kommer så borde man väl ha tid? Vänta nu...ta sig tid! Självklart finns det tillfällen då man inte kan ta sig tid, dödsfall, möten osv. Men jag känner hur vännerkretsen succesivt krymper faktiskt. Det är hittils bara en kompis (med sambo) som tagit sig tid att komma upp över en helg. Nästa helg kommer Nina och henne vet jag ju att jag har. Vi har bott 50 mil från varandra tidigare. Om jag åker till Umeå så vet jag att Sandra stryker det hon tänkt göra för att kunna ses. Hon vet också att jag skulle göra samma sak (när hon åkte förbi sthlm hade jag dessvärre uppkörning, ett sånt där icke-avbokbart tillfälle om ni frågar mig). Men hur får man vänner som är som de där underbara vännerna? Vänner som tar sig tid och råd. Nina väljer ett snabbare (och dyrare) tåg på fredagen för att 1. komma upp snabbare pga. hunden som aldrig åkt tåg förut och 2. kunna spendera kvällen ihop. Jag ser självklart fram emot att ses och umgås även om lägenheten knappt ens är gjord för två personer. Nina ska flytta i månadsskiftet, hennes syster ska föda i slutet av månaden, hennes syster fyller år i slutet av månaden, det är julpynt (allvarliga grejjer om man frågar Nina), hon håller på att ta körkort och hon kanske inte har så mycket pengar för tillfället men hon tar sig tid för mig. För hon tycker att jag är hennes vän och att jag är värd det. Och jag tycker att jag är värd det. Vi tog ledigt en dag tidigare inför Göteborgsresan för att hinna träffa Nina, även om hon skulle till Danmark. Det var värt de pengarna. Om jag har pengar köper jag gärna det mina vänner inte har råd med för tillfället. Mitt ultimatum är att jag ska ha råd att leva, spara och att jag vet att jag får samma sak tillbaka. Kickan hade en tuff månad en gång, då köpte jag upp halloumiförrådet och bacom samt rotfrukter, så åt vi en middag ihop och hon hade för ytterligare en middag hemma. Om jag haft taskigt med pengar så har Kickan tagit med sig fika på våra utflykter. Jag önskar att mina vänner bodde närmare så att det inte alltid blev så långt till varandra. Oavsett vilket så blir ju Umeå och Göteborg ett himla avstånd!

Vissa vänner har man ju bara då och då.. lite när det passar och de är självklart bra men för många har en tendens att kännas som energitjuvar. Därför har jag slutat höra av mig till många men det känns tomt ibland, speciellt när man inte har något att göra.

Sen finns ju vänenrna som hör av sig men inte alltid har tid, pengar, möjlighet att ses. För lång tid utan att ses kan också kännas som om det tar energi.

Jag är ett samtal bort. Och jag önskar såna där underbara vänner som Sussi och hennes tjejkompisar. Såna som bestämmet en dag och tid och sen håller sig till den. Jag är trött på avbokningar. Trött på folk som säger att de ska ta sig tid och ta sig råd men aldrig gör det. Folk som kan vara i samma stad men "inte ha tid" och sen "har de inte råd" att komma till mig. Tid och pengar är något man tar sig. Man kan ju visa att man finns på andra sätt också. Bläää! Nej, jag är avundsjuk. Jag lägger min själ i vännerna och vissa bara trampar på mig. Energitjuvar lär alltid finnas så jag får sålla och lära mig leva med de tomma platserna, för det är mindre energi än energitjuvar.

Nu  måste Tessis gå ut. Hon har knappt varit ute idag. Så många knop har vi gjort idag.

//Tröttisen

Olofs kompis skulle komma ner igår. Vilket han gjorde. Men han drog ut med några andra polare och idag åkte han iväg över dagen, sen ringde han och fråga om vi va sugna på bio ikväll vilket jag inte var. Olof tackade också nej. Så nu står vi här med en jäkla massa kött, gör klyftpotatis i ugn och en kall sås med stekt kött. Köttet är det enda som är kvar, resten reder sig självt. Olof står vid spisen. Sen jag blev gravid hjälps vi åt mer i köket. Vi gjorde även en vit chokladpannacotta vilket blir riktigt gott ikväll när den stelnat (om vi är vakna då, haha). Inte lider jag av att inte ha sällskap men det känns lite tråkigt eftersom jag är van vid fullt hus i Göteborg.

Idag tog vi en långpromenad och jag lekte lite med mitt nya objektiv som jag fick i födelsedagspresent av älsklingen. Vi bytte objektivet till ett fast objektiv 55 mm f/1.8 för er fotointresserade! När jag orkar hämta kameran kommer det upp en bild men just nu sitter arslet fast, tro mig! Efter promenaden åkte vi till Kista galleria och kollade på skor samt köpte mjölk. Olof är en mjölkoholic så det går åt en del mjölk här hemma. Inga skor hittade vi. Jag är sugen på ett par over-knees men icke. Står inte på modet så de finns inte i butik. Blä! Men får spana vidare. Lovade en rensning av skor om jag hittade ett par, bra övertalningsteknik! Hihi.

Nej, dagen har varit bra. Jag är helt slut och ligamentssmärtorna i magen går inte att beskrivas, är less på att inte kunna röra mig utan att känna dem. Men over all; en bra dag!

Det visade sig vara bra att ringa och klaga i morse. Självklart hade de en förklaring men sa att det självklart inte ska genomsyra mötet. De var en man kort igår. Jag som jobbat mycket inom vård- och omsorg är van vid att man berättar sånt "det kan dröja lite eftersom vi är en man kort, hoppas du har överseende". Men åter till samtalet, jag fick en ny tid nästa vecka och om Olof inte kan komma loss får vi en dvd från UL-besöket. Så jag gör två RUL i en "icke-risk-graviditet". Inte så illa pinkat va? Haha.

Jag har väldigt svårt att släppa vissa saker. Ibland kan jag grubbla över det länge. Ta fjärrkontrollen som exempel. Vi började leta i lördags och den kom fram först i.... tisdags? Under den tiden drömde jag om vart fjärrkontrollen kunde vara. Vaknade på morgonen och letade, kollade ställen flera gånger om dagen. Igår var det RUL och när vi kom dit verkade BM jättestressad, det kändes inte alls som om hon tagit del i att detta är min första graviditet. Ultraljudet gör man på speciella ställen, jag gör mina på ultraljudsbarnmorskorna och hade ett jättetrevligt besök senaste gången, en väldigt lugn och behaglig  barnmorska som lyssnade på och förklarade för mig (och Olof såklart). Igår grät jag i princip hela kvällen, självklart var det inte bara UL-besöket jag grät för men det var det som var jobbigast. Jag bad om en bild och den betalar man för, den förra barnmorskan visade oss vilken som skulle bli kort förra gången. Denna gången tog hon bara ett kort, la upp handduken på magen och slutade "filmningen" och sen gick hon iväg för att dokumentera måtten och kom tillbaka med ett kort som man knappt kan se bebisen på. Ett huvud. Inget mer. Är så sjukt besviken för hon kunde se lårben, huvud, händer, ryggrad, hjärta (utan att riktigt förklara för oss vart vi skulle titta) men jag fick inte ens vara med och säga att jag ville ha en bild på ryggraden. Jag fick inte veta hur lång min bebis är just nu bara att den motsvarade 18+1. Det betyder att jag är -6 dagar från min beräkning (förra gången var jag +4 dagar från min beräkning) när jag nämnde det så fick jag bara veta att det är detta ultraljud som räknas. Det kändes riktigt jobbigt. Jag vet att man ska bemötas bra och jag betalade 50 kr för ett kort jag inte ens är nöjd med. Vad skulle jag säga? Nej, jag är inte nöjd med korten och vill inte ha dem. Jag sa ju att jag ville ha ett kort innan..? Men jag ville inte ha vilket kort som helst! Jag såg ju mer på ultraljudet än på bilden. Jag ville bara möta min gamla ul-barnmorska, från det tidiga ultraljudet!!!

Idag ringde jag till dem och sa att jag inte alls var nöjd och att jag faktiskt hade ganska höga förväntningar inför besöket pga. tidiga ul. Det var tydligen styrelsemöte idag och hon vi var hos igår var där men skulle ringa upp igen. Jag vill inte ha henne! Jag vill ha den förra ul-barnmorskan!!! Det är vanligtvis det enda UL man gör i graviditeten så det sista minnet jag har från bebisen är en kass bild där inte ens ryggraden syns och ett papper där de ändrat datumet till 10:e april. Inga mått eller något. Jag vet att hjärtats båda kammare och sånt syntes men jag vet inte hur man såg det? Jag vet att lårbenen var 27 mm enl. hennes beräkningar men bara för att det stod upptill när hon sparade måtten. Jag vet inte hur lång min bebis är? Nej, jag är jättebesviken. Kanske är det en annan sak vid andra eller tredje barnet men detta är första och SKA vara speciellt! Jag har sovit jättedåligt pga. detta. I eftermiddag ska jag kolla på objektiv till min kamera. Hoppas hitta något. Har kollat på ett fast objektiv 50mm f/1.8, är lite nyfiken på teleobjektivet 70-200 också men har inte stenkoll. Får läsa på lite och sen fråga ikväll.

För mig har det alltid varit viktigt att ha koll på ekonomin. Den senaste tiden har jag kännt att det inte riktigt funkar. Jag pluggar ju igen och förr jobbade jag utöver det. Nu kanske det är dags att söka ett extrajobb igen för jag gjorde en budgetkalkyl och går numera back varje månad. Om jag räknar med bara mig själv. Jag har kännt detta ett tag. Mitt liv har blivit dyrare sen jag flyttade upp. Inte så att kostnaderna för bilen är mycket högre än kollektivtrafik men jag har börjat leva annorlunda och nu känns det jobbigt. Som det ser ut just nu delar vi på fasta kostnader och resten betalar vi själva. Och då har jag precis insett att jag räknat fel... Usch, vilket slag i ansiktet...

Bra tips för er som vill ha koll på ekonomin; http://www.konsumentverket.se/Lattlast/Dina-pengar/Skriv-en-budget/

   Hejdå bilen..?