Stockholm. Sambo. Hund. Gravid. Mitt liv!

Jag har reflekterat över att vi är inte i en tid av "måsten". Man måste träna, gå ner i vikt, tjäna bra, ha en bra bostad osv osv. Mikael Rickfors sjunger i en av sina låtar "att göra det man måste, är att göra det man vill" ("Vingar för pengarna", även kallad "Vingar") och jag är beredd att hålla med honom. Texten har en innebörd som vi borde ta till oss. Vi borde ta vara på det vi har. Se till våra intressen och utgå från det. Vill vi träna så får vi ta de negativa aspekterna också. Alla val vi gör har baksidor.

Jag blir så ledsen när jag hör folk prata om att de ska dra ner på kosten för att de "måste gå ner i vikt". Jag kan garantera er att anorektiker började sin sjukdom med att de "måste gå ner i vikt". Likväl har de som är "träningsnarkomaner" (de som tränar så mycket att kroppen troligtvis kommer ta stryk av träningen, kroppen behöver vila!) börjat med att de "måste träna".

Jag vill gå ner i vikt. Jag vill inte ta bort all trevlig och god mat för det. Jag får helt enkelt försöka begränsa mitt intag av maten. Jag vill träna så jag får försöka hitta ett ställe som erbjuder flera träningsformer som jag trivs med. Jag vill ha hund så jag får gå ut i ur och skur. Jag vill ha tid med Olof och då får jag ta mig tid till Olof (troligtvis tid som tas från något annat).

Vi har missförstått innebörden av ordet "måste". Måste gör man för att man VILL göra något annat. Måste du gå hem från festen så är det troligtvis för att du vill sova, vill gå upp tidigt dagen efter (för en aktivitet kanske?) eller vill umgås med husdjur, sambo eller familj...

Men vi måste ingenting i livet om vi inte vill något från början.

Olof ser och avskyr kaoset jag bildat. För mig ser det ut som innan, fast svårare att komma fram...

Jag avskyr att jag inte inser att tystnad också är ett svar, det är ett nej. Olof avskyr när jag tar för givet att det är ett nej. Han avskyr också att jag tjatar... så nu måste jag träna på att ta för givet att tystnad är ett nej. Då blir inte mina problem lika stora. Jag förstår att han är trött på morgonen, det är jag också. Idag hade jag ett samtal om hur det ser ut här hemma. Det är kaos om du frågar mig. Olof ser inte kaoset. Det måste vara fel på mig då. Ärvt mammas tvångstankar. Det är en av mina största rädslor. Men eftersom jag ser kaoset har jag nu valt att lägga ut allt kaos på golvet för att se kaoset. Nu kan jag inte gå i lägenheten. Det är ett under att vi hade plats på golvet innan. För som det ser ut just nu är galet. har tagit kort men vägrar visa förrän det är iordning. Visserligen har de sista sakerna från senaste Göteborgsbesöket kommit upp idag så det är lite extra. Och visst har jag överdrivit och lgat ut saker från lådor för att det ska se mer ut, ändå är det vissa saker som jag inte vågat lägga ut på golvet. Som ligger gömt. Jag vill inte gömma. Jag vill ha utrymme för förvaring av sakerna som ska vara i lägenheten. Jag vill kunna se ytor. Bordsytor. Golvytor. Jag vill ha plats. Plats att röra mig på. Plats att förvara det som finns i lägenheten. Det ska inte bara ligga om du frågar mig. Nu är det hårda tag. Hoppas jag. Vill inte köra över Olof heller. Men vi måste hitta något som passar oss båda. Jag vill inte tjata och han kan leva med bra mycket mer skit än mig. På måndag åker Olof till Gotland. Kanske är det då jag ska köra en ordentlig rensning? Jag har mina idéer. Och frågetecken. För vissa saker som jag ser som skit ser Olof som nödvändiga saker...

Om jag ska beskriva dagen så tänker jag säga; Fullspäckad. Om Olof skulle beskriva dagen säger han... vänta, ska fråga honom! Han beskriver dagen som; God (följt av "rabarberpaj, m(ums)-m(ums)-m(ums)").

Halv åtta gick vi upp. Packade in i bilen. Åt frukost. Köpte bälte till Tessan (tydligen lag på det? 1800 kr i böter!). Sen drog vi iväg. Hem till underbaraste Anna för att fika (rabarberpaj bland annat) och tjöta. Fick träffa hennes fina och mysiga familj och hennes omtalade hundar. Tiden gick tyvärr för fort och vi fick fara iväg till Söderköping för att äta glass med....hmm, svärmor? Olofs mamma! Väldigt trevligt och skönt. På vägen dit klämde jag mitt finger i bildörren - rekommenderas ej! Efter glassen tog vi oss mot Stockholmstrakterna för att hämta upp kompisens hund som vi ska passa under veckan. Nu är vi hemma med en hund på vardera sida om vardagsrumsbordet och ser på tv samt slappar. Snart dags för sängen.

De senaste dagarna har varit påfrestande och mycket men samtidigt några av de bästa dagarna på länge! Så skönt. Hoppas få leva på detta ett tag nu. Jag fick flädersaft av Anna som jag ska leva på också. Underbart.

Jag står som ägare på en lägenhet där de saker jag har inte anses vara värda att ha framme utan slängs in i ett rum/förråd lite fult och inte helt snyggt. Jag är glad över mitt beslut. Utan mig fungerade det tydligen att ha en tv i vardagsrummet (som plötsligt blivit gemensamhetsutrymme!). Ja, mycket har förändrats. Jag kan inte ändra på vissa saker och idag är jag nog mest glad över mitt beslut, även om jag saknar mina underbara vänner! Om jag orkar och hinner så skriver jag mer, nu ska det flängas runt...

Det ser ut att hända lite tråkiga saker inom kort...

Varför är vi tjejer så duktiga på att klanka ner på oss själva? Vi ska ständigt se vår vikt, som om folk bryr sig? Det där med kläder är jätteviktigt, man måste passa in. Bekräftelse vill vi ha i massor. Helst lite till. Vi tar saker personligt så fort något händer. Om Olof inte får låna bilen så är det ju inte mitt fel, inte Olofs heller... Vivi skrev i sin blogg om hur dålig matte hon kände att hon var när hon missat kattens symptom på inflammerad tand, jag tror inte jag är ensam om att tänka att det inte är hennes fel. Ändå kände Vivi att det var hennes fel. Och nu är det blogginlägget bara ett exempel och inget jag vill klanka ner på. Men det fick mig att öppna ögonen. För visst är vi beroende av att folk...säger att vi är en bra matte? flickvän? matlagerska? Klär oss fint?

Jag vill ha massor av bekräftelse. Jag känner mig död utan bekräftelse. Jag kan alltså inte leva en vecka med bara mig själv, för jag skulle avlida utan bekräftelsen. Men jag tillhör också kategorin som inte vill ha för mycket. Det kan alltså bli för mycket. Speciellt bland tjejer. Jag vill inte höra att allt jag gör är bra. Jag gör fel också. Jag har mina brister. Jag behöver inte veta att "alla gör fel" eller att något annat jag gjort är rätt eller så... Jag behöver lära mig att leva med mina fel och brister. Acceptera läget och gå vidare i livet. Sluta älta, börja leva helt enkelt. Men ändå är det så svårt..?

Jag vet att jag gnäller en del och särskilt på Olofs jobb just nu. För hans bil ska besiktigas och igår satt vi och sökte land och rike runt för att hitta en tid (jaa, varför i sista sekund??) och det fanns en på fredag, trettio mil härifrån. Chefen (som har sagt att det är okej att vi lånar bilen för resa till Göteborg inom närmaste tiden) ifrågasätter tiden och undrar om det inte finns någon tid längre fram i samma stad. Så får de ställa av bilen så länge. Arg. Riktigt förbannad. Irriterad. Stött... ja, allt vad jag kände just då... ja, med alla känslor i bakgrunden så pratade jag med underbara kollegan M och gnällde lite. Sen med söta J som hjälpte med flytten. Gnällde, grät och sånt som man behöver i de lägena. Så fick jag en idé! Jag såg ju Olof logga in igår. Borde jag inte minnas? Jodå! Jag  mindes allt hur man gjorde. Sökte första bästa station i Stockholm och idag hittade vi allt tider! Helt otroligt egentligen, för jag satt brevid Olof igår och såg att där inte fanns några tider! Men nu fanns massor... idag! Ringde Olof och sa detta. Väntade på lite skäll men det uteblev. Kanske för att jag visade så tydligt hur ledsen jag blev över beslutet tidigare. Jag hör till typen som betalar räkningen när den kommer och inte när den ska vara inbetald så för mig är det vansinne att vänta till sista sekunden med besiktning...inget jag kunde göra något åt idag men jag kunde göra det bästa av situationen, ellerhur? Och det tycker jag att jag gjorde. Så jag ska se besikningen nu. Håll tummarna för att den går igenom och utan körförbud!