Idag lämnar jag Stockholm, det är med dubbla känslor jag gör det. Eftersom det varit lite tufft sista tiden och jag längtat hem otroligt mycket. Nu ska jag inte hem direkt utan till Mr. D. Hem kommer jag först imorgon. Nu ska jag försöka få ihop mina väskor. Ska åka ett "mitt-på-dagen-tåg"... Gah, jag hatar att åka tåg mitt på dagen. Åker gärna tåg som går kl. 6:00 för att vara framme innan lunch. Det är min åsikt! Sådeså.

Jag älskar att fotografera men jag är inte något större fan av att fotografera saker jag köpt. Jag kan tycka det är rätt roligt att se vad de bloggisar man följer har köpt men jag ser ingen nytta och har inget nöje av att göra det själv. Kanske är det tråkigt för er bloggisar att inte se såna saker. Igår gjorde jag stan osäker. Jag tänkte att det är i Stockholm om något man kan hitta strumpbyxor i olika färger. En stad som denna har ju lite mer att välja på. Jo, tjena... Det enda som finns är en jävla massa H&M-butiker ju!

Okej, nu ska jag inte vara sån. Men är det konstigt att det upplevs som om alla har samma stil i Stockholm när det finns fyra H&M på 200 meter av Kungsgatan? Det är ju som bäddat för H&M. Jag klagar inte för himlarns vilka reor de hade! Jag hittade... två färger på strumpbyxor: Lila och gråa vilka hade kostat 39,50 men var nedsatta med 50%. Då köper man två par av varje, det är liksom värt det. På nästa H&M hittade jag ett par jeansleggins för 100kr som jag hemskt gärna hade köpt i båda färgvarianterna (de fanns i två färgtoner) för de var otroligt sköna och kändes robusta. Varför jag inte köpte båda? Det var den där ångesten för att spendera pengar...

Nu över till något som förvånade mig. Ja, det har fortfarande med shopping att göra: Jag hittade en scarf på Lindex; en grå med fransar och pärlor för endast 19 kr. Rea såklart. Jag gick in på H&M efteråt och hittade liknande scarfs i tre andra färger (röd, svart och någon mer färg?) för 50kr! Jag trodde att H&M skulle vara billigast på allt? Det var rea i båda affärerna!

På Lindex hittade jag även en vit bh i min storlek för 99kr. Ja, det är helt otroligt. Jag är glad att Lindex finns för oss med smal midja och stor byst. Ingen annan "vanlig" BH-affär har bh:s i min storlek, speciellt inte till humana priser. Jag kanske har klagat när jag fått betala runt 200kr eftersom jag är lite avundsjuk på de som kan köpa bh för 99kr men nu har alltså Lindex fått in bh:s i smal-midja-stor-byst-varianten för 99kr. Den var skön också! Skönare än de andra jag provade. En bh var i samma nivå när det kommer till skön: En rosa. Men den kostade 179kr och jag var i behov av en vit. Typiskt eftersom jag alltid önskat mig en rosa bh (kanske för att jag aldrig kunnat ha en?).

Sen köpte jag ett par löpskor - till Kickans stora glädje. Nu är det ett faktum att jag ska börja jogga. Vad har jag gett mig in på egentligen? Skorna testade jag ut på Inter Sport eftersom jag där får 30 dagars öppet köp om jag testar ut skorna med filmning och sånt. Plus att det var 20% på hela sortimentet.. Hihi. När jag kollade på skorna hade jag lite krav. Dessa krav kan man nämna på två sätt, jag väljer att kalla dem kategorier.

Ja, ni märker hur lite jag bryr mig om utseendet. Det viktiga är ju att skon sitter rätt!

Ingenting får dig att må så dåligt som att jämföra dig med de som är bättre än dig. Att gå omkring och känna sig värdelös hela tiden. Det är inte lätt att leva enligt ovanstående motto men det är något jag strävar efter att göra.

Det är så otroligt lätt att jämföra sig. Hon har snyggare kropp än mig, hon har finare hår än mig, hon har bättre frisyr än mig och den där personen där  borta har bättre betyg än mig. Varför jämför man sig alltid med såna saker som inte spelar så himla stor roll? För om jag hade en snyggare kropp, hade jag då inte strävat efter att ha en ännu snyggare kropp? Alla människor är vackra på sitt sätt, varför ska det då vara så svårt att se sig själv som vacker? Ibland brukar jag titta på fula människor för att känna mig vacker. Men dessa personer är vackra i någon annans ögon och så länge jag inte säger till dem att jag anser att de är fula så är ingen skada gjord!

Jag tycker det är svårast att inte jämföra när någon har ork och energi och en helt otrolig personlighet. Det är så lätt att känna att jag inte räcker till. Mina vänner tycker att jag räcker som jag är, att jag duger som jag är... Det är därför de är vän med mig. Varför kan jag inte känna så hela tiden utan tveka ibland? Visst finns det alltid något som är bättre, men då måste du tappa på något annat. Ingen är perfekt, även om det ibland kan verka som om det finns folk som är det.

Vart vill jag komma i dessa spekulationer? Jag var bland de sista som lämnade in min uppgift idag. Folk lämnade in den redan förra veckan. Gör det mig till en sämre student? Nej, men varför känner jag då att det stör mig? Jag gör mitt arbete noga och minns i regel väldigt mycket av det jag  läser - det är det jag ska fokusera på. Sen kanske den som lämnat in sitt arbete förra veckan minns bra och/eller är lika effektiv men den har inte samma liv som mig. Jag vill inte klanka ner på andras liv men mina prioriteringar är inte att skolan går först.

Sen testade jag Zumba och jag såg milt ut sagt som en idiot. Jag testade åtminstonde och får nog ge det fler chanser. Försöka släppa tanken på att se sådär fin ut som de på TV.

Därefter däckade jag på soffan (min sovplats numera) och vaknade ungefär en timme senare, precis innan det ringde på min telefon. Men påminn mig nästa torsdag så ska jag avslöja min hemlighet. Vågar inte säga något förrän det är klart men håll tummarna för mig!

Jag duger väl egentligen som jag är?

Ps. Till vänster är selen som Tessan har nu.

Katarina har sytt om den till rosa. Superfin!

Det är fullt ös här nu. Hinner egentligen inte skriva allt för mycket. De som bör veta vad som händer vet om det. Egentligen handlar det om fulspel, falska kort och oförstående inför ironi. Så långt säger jag. Tessan har märkt av detta för idag var hon inte alls lika underbar som tidigare dagar. Hon är fortfarande bättre än i januari men idag har hon skällt på andra hundar. Inte för att det är okej, men jag har lättare att ta det efter alla oroligheter i Stockholm. Nu sover hon och jag ska fixa lite innan jag ska träffa min pappa, kanske får jag träffa min lillebror som snart fyller tvåsiffrigt. Helt sjukt hur snabbt tiden går.

Jag la upp en film på YouTube igår för att visa Katarina hur Tessan beter sig här nere. Tänkte att ni kanske ville veta också?

En vanlig konversation med min mamma ser ut  som nedan. Jag vill ändå berätta för er att jag tidigare under dagen sagt att jag trogtvis ska träffa en vän på eftermiddagen.

- Äter du med oss idag?

- När äter ni?

- Jag vet inte, vi brukar inte bestämma någon tid.

Jag vet inte, men sånt stör mig. Frågar man en sån sak så säger man väl ändå en tid? Tur att jag har Tessan så jag har en anledning att gå ifrån emellanåt. Och en blogg så jag kan ventilera mig.

Det är nu man börjar märka att man är i Stockholm igen. Och förstå varför man inte åker hit så ofta. Men även varför jag inte sover hos min mamma!

Jag och min mamma är väldigt olika. Hon vill prata om allt och gärna ofta. Jag pratar mycket jag också, men min mamma och jag delar inga direkta intressen att prata om utan det slutar oftast med att min mamma pratar och jag lyssnar eller att hon meddelar mig hur otroligt lite hon tycker att vi pratar med varandra och att jag är arg. Då blir jag irriterad. För måste jag prata nonstop för att upplevas som glad och trevlig?

Nej, får jag välja umgås jag kanske inte med min mamma varje dag. Jag pratar nog helst inte ens med henne varje dag. Det räcker med mail för då har jag distans till henne. Det tär på mig att höra hennes räknande, suckande och stönande som hör tvångstankarna till. Hur mycket hon än säger att hon är fri från dem så upplever jag att hon då inte är det. Det irriterar mig.

Många gånger funderar jag på om det är så att hennes behov av att alltid ha så bra kontakt med mig (så pass bra att hon näst intill klänger på mig) är en del av hennes tvångstankar också?

Jag önskar att jag hade fler vänner att fly till för att ha en ursäkt att inte prata med henne hela tiden. Men det känns inte snällt mot mina vänner. Jag vill ju att de ska umgås med mig för att de vill umgås med mig, inte för att de vill undvika någon annan. På samma sätt vill jag visa att jag umgås med dem på samma premisser.

Håller jag tyst är jag arg. Pratar jag låter jag irriterad. Är jag inte hemma undviker jag min mamma. Är jag hemma stänger jag bara inne... När gör jag rätt egentligen? För det känns som om det aldrig blir rätt...

Igår var det kalas hos mormor. Jag visste sen tidigare att mormor är virrig och inte minns saker så förväntningarna var inte så höga. Morfar är 85 år så att hans minne börjar svacka är inte heller helt otippat. Jag blev förvånad över att de magrat så och att de såg så gamla ut dock. Men sånt händer ju med äldre. Att mina kusiner och kusinbarn gått och blivit tonåringar däremot! När hände detta?!

Mina vänner i Göteborg lär få en chock om jag skriver att jag mer än en gång fick höra att jag var lugn och hade vuxit till mig. Om de inte fick en chock lär de ställa sig frågan hur jag var tidigare... Haha. Min moster tyckte att jag blivit kall och det stämmer nog när man kommer 20 cm från mig med en andedräkt värre än hundens (hunden har tandsten så det är inte helt underbart att lukta henne i munnen). På tal om hund och andedräkt så hade mitt ena kusinbarn en hund med sig. Spännande, ellerhur? Tyckte Diesel också, Tessan tyckte däremot att han kom in på hennes revir. Vi tog oss ut på en promenad och där gick det bra. Vi släppte dem i en inhängnad, Tessan sa till Diesel (ettårig jack russel) en eller två gånger. Diesel fattade galoppen och insåg snabbt att Tessan är 7 år äldre än honom. Sen gick det bra.

Jo, Diesels andedräkt går att jämföra med en död ko. Fy farao! Men han ville inte ens pussa min moster när hon stank öl. Tacka vet jag min mamma som var nykter. Tyvärr var henens sämre hälft inte det. Några på festen hade svårt för mammas sämre hälft och det kändes skönt att veta. Även om ingen säger det till honom.

Lite bilder ska ni få!

Jag på mormors fest.

Tessan och Diesel 

Diesel vill prata i telefon.    

Mormor, jag och morfar.   

Tessan tycker bra om att ligga under min säng!    

Idag ska jag till mormor för att fira hennes 75-årsdag. Otroligt hur snabbt tiden går. Jag bad min mamma hålla tyst om att jag kommer eftersom det i regel genererar i att folket kommer för att jag kommer. När moster sa att hon inte skulle komma lyckades min mamma öppna käften. Min släkt är en riktig skvallersläkt så nu vet nog de flesta om det... Suck. Och nu ska moster komma ändå. Ja, helt plötsligt... bara sådär. Undrar om det är mormor hon vill fira eller om hon promt vill träffa sin systerdotter?

Jag är lite speciell i min familj. Först och främst är jag mammas och pappas första barn. Därefter kan ju tilläggas att jag var farmors första barnbarn. Morfars också (min moster har en annan pappa). Min moster fick en dotter som dog efter några veckor (innan min tid) så jag är den första överlevande flickan för mormor (nu pratar vi barnbarn!). Mina kusiners (två pojkar) första kusin... Behöver jag säga mycket mer? Men jag tycker inte om att vara i sådant fokus. Visst tycker jag om att vara i lite fokus, vem gör inte det? Men alla andra då?

Min familj bodde under många år på samma gård. Min mamma var den första som bröt trenden, hon flyttade inom samma område (Tensta kan jag ju avslöja). När jag gick i mellanstadiet flyttade vi till en annan förort. Mamma var en banbrytare. Jag däreot ville flytta någon annanstans. Jag drog till Göteborg och skaffade mig ett liv där. Nu har familjen flyttat ifrån gården. De bor lite spritt på samma sida av Stockholm med undantag från min moster och mina kusiner som bor på Åland (min moster är född i Finland, mormor är finsk),

Släkten är trasig på många sätt. Vi har alkoholism, droger, psykiska sjukdommar, alzeimers och ADHD/damp. Så kommer jag där, jag pluggar på universitet och visst lider jag av depression. Men det är inget hinder för mig. Jag har lärt mig att hantera motgångar. Jag är inte bättre än min släkt, jag är en del av den. Min släkt har alltid tyckt så bra om mig, jag har varit så duktig och det har funnits mycket gott att säga om mig. Men jag kan inte undkomma känslan av att jag är annorlunda. Det är så jag alltid blivit behandlad. Även om det mestadels var på gott så har det emellanåt kännts som om jag lämnats utanför.

Dags att göra sig iordning för kalaset. Idag blir det vintage, mormor till ära. Eller ja, klänningen är vintage. Jag är fortfarande jag. Hihi.

Bara för att jag är så lik farmor här.

Jag har ett problem. Jag tror visseligen att många känner igen sig i detta problem och det är anledningen till att jag valt att skriva om det. Elaka eller ironiska kommentarer undanbedes eftersom det är känsligt.

När jag sitter på spårvagnen brukar jag titta ut genom fönstret. Inte för att se hur det ser ut utanför fönstret utan för att spegla mig. På gymmet kör jag ofta maskiner och vikter nära en spegel. På pass står jag närmast spegeln. Allt för att se mig själv, minsta rörelse och minsta detalj. Det låter kanske inte så illa. Jag granskar mig från topp till tå och ett träningspass blir mer ett pass där jag tittar hur jag ser ut och hur jag kan göra rörelsen snyggare istället för att bli mer effektiv. Ni som läst min blogg ett tag vet att jag älskar att träna. Det är skönt efteråt. Jag går gärna på pass där jag slipper ha en spegel. Pilater, afro (beroende på tidpunkt dock) eller vattengympa är favoriterna. Speglar i omklädningsrummet får man stå ut med.

Jag klär mig ofta i tighta kläder för att se minsta lilla skravank och jag kan finna många! Mitt minspel känns påverkat eftersom jag speglat fram mina rörelser. Det käns konstgjort. Om någon skrattar åt en min eller ett sätt så påverkar det mig inte allt för mycket eftersom det inte är mitt rörelsemönster. Det är intränat för att se bra ut.

Egentligen är jag rätt van vid att det är så det är. Jag borde vara så pass van att det blivit en del av mig eftersom jag gjort det så länge jag kan minnas. Ändå känns det inte äkta. Jag skrattar och jag är glad, men det jag visar utåt är inte äkta. Förstår ni hur jag menar? Jag kan le inombords och skratta åt ett skämt, utåt sett skrattar jag och ler som teater, fastän jag känner samma sak som jag visar. Men rörelsemönstret är inte Maddo. Det är någon teater jag spelar. Jag visar hur någon annan tolkar mina känslor.

Det är svårt att beskriva och jag ljuger inte när jag ler, det är bara inte mitt leende...

Kanske är jag en teaterapa?

Oj, tiden bara rusar iväg när man... inte gör något! Jodå, visst gör jag saker. Jag pluggar (inte lika mycket som jag vill eller borde), har ätit lunch med lillebror, middag med familjen, sett på film med en kompis och lekt med Tessan som är en gudomlig hund här uppe. Tre gånger har hon skällt på andra hundar och det har varit snabbt övergående. Man börjar få rutin på hur man ska hantera henne nu. Snabbt ska det gå.

Vad har jag gjort då? Igår pluggade jag och var ute med Tessan, vi kastade frisbee i ca en timme och lekte i vattnet i ca tjugo minuter och promenerade på det. På eftermiddagen drog jag till mts och såg på film. Kom hem vid ett på natten. När klockan ringde till frukost blev jag orolig för Tessan öppnade inte ens ögonen. Jag la handen på magen och visst andades hon. Hon sov så gott. Jag tror jag lyckades trötta ut henne. Plus att hon blir seg när det regnar, som det gjort idag!

Idag åkte vi till Lakritsroten där Elina jobbar (hon äger stället). Där köpte jag lakrits för 307 kr. Wiiee! Presenter fixade till mina lakritsälskande vänner. Sen begav vi oss hem för att sova lite och därefter till andra sidan stan för att träffa Babbe vars mobila bredband jag sitter på nu. Vilken tur man har med vänner alltså. Det är en bred variation bland dem. Mr D sa att han inte blev förvånad över mina kontakter för han tyckte att jag kände alla varpå jag sa att jag faktiskt inte känner någon målare... Sagt och gjort, Mr D känner en! Vilken tur att man har vänner och kontakter och vänner som har vänner och kontakter... Hihi.

Har tyvärr inte fotat så mycket eftersom solen bestämt sig för att gömma sig. Fota i regn känns inget skoj. Det kommer säger jag bara. Håll utkik!