Stockholm. Sambo. Hund. Gravid. Mitt liv!

Idag är det söndag. En vecka har gått. Hur kan tiden gå så fort? För en vecka sen fyllde jag år ju? Magen börjar puta allt mer men jag är alldeles för trött för att ladda in bilderna i kameran. Försöker ta bilder på magen och idag sa Olof att jag nog kommer få en sån där rund gravidmage, igår gav han mig den fina komplimangen "älskling, vad stor du har blivit!" Ja, man tackar..?

Dagen har inte bjudit på mycket mer än städning och en snabb promenad med Tessan. Middagen var hemmagjord pizza och min innehöll en kryddig salami (lösvikt, då får man smaka först ju), färsk tomat, rödlök och champinjoner. Självklart ost och tomatsås! Namnam. Men jag är helt slut måste jag erkänna.

Helgen har varit en sån där bra helg då vi haft tid för varandra. Jag är lite mer av den effektiva sorten än Olof så ibland kan jag tycka att det går lite väl långsamt. Tills vi går ut på promenader, då kan jag erkänna att jag inte kan gå lika snabbt längre utan att det värker i magen och vart är Olof då? Jo, en meter framför!

Det blev inget besök alls av Olofs kompis som kom ner. Han valde att festa med andra kompisar och därefter åka till nyköping, se på bio och återigen ett nyköpingbesök (för att se på hockey, söndagens besök var redan bestämt). Själv skulle jag bli jättebesviken på  mina vänner om de gjorde så men jag kan inte klaga på andras vänner känner jag...

Olofs mamma hade åkt till Åland i helgen och jag beställde lakritspipor, namnam! Hon kom över med dem idag, två lådor! Wiiiee! Sen har jag kommit på en sak. Det är ren och skär avundsjuka ska jag erkänna. Fina blogg-Sussi (se länkar) är ju alltid på tjejkvällar med sina väninnor. De är troget hos varandra, jag tror det är en gång i månaden? Men det jag är avundsjuk är inte på deras trisslotter eller spel utan på att de tar sig tid för varandra. Det är mer än många av mina vänner och det gör mig ledsen. Om man är i Stockholm så borde man väl ha tid med en fika? Om jag kommer till Göteborg och säger till att jag kommer så borde man väl ha tid? Vänta nu...ta sig tid! Självklart finns det tillfällen då man inte kan ta sig tid, dödsfall, möten osv. Men jag känner hur vännerkretsen succesivt krymper faktiskt. Det är hittils bara en kompis (med sambo) som tagit sig tid att komma upp över en helg. Nästa helg kommer Nina och henne vet jag ju att jag har. Vi har bott 50 mil från varandra tidigare. Om jag åker till Umeå så vet jag att Sandra stryker det hon tänkt göra för att kunna ses. Hon vet också att jag skulle göra samma sak (när hon åkte förbi sthlm hade jag dessvärre uppkörning, ett sånt där icke-avbokbart tillfälle om ni frågar mig). Men hur får man vänner som är som de där underbara vännerna? Vänner som tar sig tid och råd. Nina väljer ett snabbare (och dyrare) tåg på fredagen för att 1. komma upp snabbare pga. hunden som aldrig åkt tåg förut och 2. kunna spendera kvällen ihop. Jag ser självklart fram emot att ses och umgås även om lägenheten knappt ens är gjord för två personer. Nina ska flytta i månadsskiftet, hennes syster ska föda i slutet av månaden, hennes syster fyller år i slutet av månaden, det är julpynt (allvarliga grejjer om man frågar Nina), hon håller på att ta körkort och hon kanske inte har så mycket pengar för tillfället men hon tar sig tid för mig. För hon tycker att jag är hennes vän och att jag är värd det. Och jag tycker att jag är värd det. Vi tog ledigt en dag tidigare inför Göteborgsresan för att hinna träffa Nina, även om hon skulle till Danmark. Det var värt de pengarna. Om jag har pengar köper jag gärna det mina vänner inte har råd med för tillfället. Mitt ultimatum är att jag ska ha råd att leva, spara och att jag vet att jag får samma sak tillbaka. Kickan hade en tuff månad en gång, då köpte jag upp halloumiförrådet och bacom samt rotfrukter, så åt vi en middag ihop och hon hade för ytterligare en middag hemma. Om jag haft taskigt med pengar så har Kickan tagit med sig fika på våra utflykter. Jag önskar att mina vänner bodde närmare så att det inte alltid blev så långt till varandra. Oavsett vilket så blir ju Umeå och Göteborg ett himla avstånd!

Vissa vänner har man ju bara då och då.. lite när det passar och de är självklart bra men för många har en tendens att kännas som energitjuvar. Därför har jag slutat höra av mig till många men det känns tomt ibland, speciellt när man inte har något att göra.

Sen finns ju vänenrna som hör av sig men inte alltid har tid, pengar, möjlighet att ses. För lång tid utan att ses kan också kännas som om det tar energi.

Jag är ett samtal bort. Och jag önskar såna där underbara vänner som Sussi och hennes tjejkompisar. Såna som bestämmet en dag och tid och sen håller sig till den. Jag är trött på avbokningar. Trött på folk som säger att de ska ta sig tid och ta sig råd men aldrig gör det. Folk som kan vara i samma stad men "inte ha tid" och sen "har de inte råd" att komma till mig. Tid och pengar är något man tar sig. Man kan ju visa att man finns på andra sätt också. Bläää! Nej, jag är avundsjuk. Jag lägger min själ i vännerna och vissa bara trampar på mig. Energitjuvar lär alltid finnas så jag får sålla och lära mig leva med de tomma platserna, för det är mindre energi än energitjuvar.

Nu  måste Tessis gå ut. Hon har knappt varit ute idag. Så många knop har vi gjort idag.

//Tröttisen

Olofs kompis skulle komma ner igår. Vilket han gjorde. Men han drog ut med några andra polare och idag åkte han iväg över dagen, sen ringde han och fråga om vi va sugna på bio ikväll vilket jag inte var. Olof tackade också nej. Så nu står vi här med en jäkla massa kött, gör klyftpotatis i ugn och en kall sås med stekt kött. Köttet är det enda som är kvar, resten reder sig självt. Olof står vid spisen. Sen jag blev gravid hjälps vi åt mer i köket. Vi gjorde även en vit chokladpannacotta vilket blir riktigt gott ikväll när den stelnat (om vi är vakna då, haha). Inte lider jag av att inte ha sällskap men det känns lite tråkigt eftersom jag är van vid fullt hus i Göteborg.

Idag tog vi en långpromenad och jag lekte lite med mitt nya objektiv som jag fick i födelsedagspresent av älsklingen. Vi bytte objektivet till ett fast objektiv 55 mm f/1.8 för er fotointresserade! När jag orkar hämta kameran kommer det upp en bild men just nu sitter arslet fast, tro mig! Efter promenaden åkte vi till Kista galleria och kollade på skor samt köpte mjölk. Olof är en mjölkoholic så det går åt en del mjölk här hemma. Inga skor hittade vi. Jag är sugen på ett par over-knees men icke. Står inte på modet så de finns inte i butik. Blä! Men får spana vidare. Lovade en rensning av skor om jag hittade ett par, bra övertalningsteknik! Hihi.

Nej, dagen har varit bra. Jag är helt slut och ligamentssmärtorna i magen går inte att beskrivas, är less på att inte kunna röra mig utan att känna dem. Men over all; en bra dag!

Det visade sig vara bra att ringa och klaga i morse. Självklart hade de en förklaring men sa att det självklart inte ska genomsyra mötet. De var en man kort igår. Jag som jobbat mycket inom vård- och omsorg är van vid att man berättar sånt "det kan dröja lite eftersom vi är en man kort, hoppas du har överseende". Men åter till samtalet, jag fick en ny tid nästa vecka och om Olof inte kan komma loss får vi en dvd från UL-besöket. Så jag gör två RUL i en "icke-risk-graviditet". Inte så illa pinkat va? Haha.

Jag har väldigt svårt att släppa vissa saker. Ibland kan jag grubbla över det länge. Ta fjärrkontrollen som exempel. Vi började leta i lördags och den kom fram först i.... tisdags? Under den tiden drömde jag om vart fjärrkontrollen kunde vara. Vaknade på morgonen och letade, kollade ställen flera gånger om dagen. Igår var det RUL och när vi kom dit verkade BM jättestressad, det kändes inte alls som om hon tagit del i att detta är min första graviditet. Ultraljudet gör man på speciella ställen, jag gör mina på ultraljudsbarnmorskorna och hade ett jättetrevligt besök senaste gången, en väldigt lugn och behaglig  barnmorska som lyssnade på och förklarade för mig (och Olof såklart). Igår grät jag i princip hela kvällen, självklart var det inte bara UL-besöket jag grät för men det var det som var jobbigast. Jag bad om en bild och den betalar man för, den förra barnmorskan visade oss vilken som skulle bli kort förra gången. Denna gången tog hon bara ett kort, la upp handduken på magen och slutade "filmningen" och sen gick hon iväg för att dokumentera måtten och kom tillbaka med ett kort som man knappt kan se bebisen på. Ett huvud. Inget mer. Är så sjukt besviken för hon kunde se lårben, huvud, händer, ryggrad, hjärta (utan att riktigt förklara för oss vart vi skulle titta) men jag fick inte ens vara med och säga att jag ville ha en bild på ryggraden. Jag fick inte veta hur lång min bebis är just nu bara att den motsvarade 18+1. Det betyder att jag är -6 dagar från min beräkning (förra gången var jag +4 dagar från min beräkning) när jag nämnde det så fick jag bara veta att det är detta ultraljud som räknas. Det kändes riktigt jobbigt. Jag vet att man ska bemötas bra och jag betalade 50 kr för ett kort jag inte ens är nöjd med. Vad skulle jag säga? Nej, jag är inte nöjd med korten och vill inte ha dem. Jag sa ju att jag ville ha ett kort innan..? Men jag ville inte ha vilket kort som helst! Jag såg ju mer på ultraljudet än på bilden. Jag ville bara möta min gamla ul-barnmorska, från det tidiga ultraljudet!!!

Idag ringde jag till dem och sa att jag inte alls var nöjd och att jag faktiskt hade ganska höga förväntningar inför besöket pga. tidiga ul. Det var tydligen styrelsemöte idag och hon vi var hos igår var där men skulle ringa upp igen. Jag vill inte ha henne! Jag vill ha den förra ul-barnmorskan!!! Det är vanligtvis det enda UL man gör i graviditeten så det sista minnet jag har från bebisen är en kass bild där inte ens ryggraden syns och ett papper där de ändrat datumet till 10:e april. Inga mått eller något. Jag vet att hjärtats båda kammare och sånt syntes men jag vet inte hur man såg det? Jag vet att lårbenen var 27 mm enl. hennes beräkningar men bara för att det stod upptill när hon sparade måtten. Jag vet inte hur lång min bebis är? Nej, jag är jättebesviken. Kanske är det en annan sak vid andra eller tredje barnet men detta är första och SKA vara speciellt! Jag har sovit jättedåligt pga. detta. I eftermiddag ska jag kolla på objektiv till min kamera. Hoppas hitta något. Har kollat på ett fast objektiv 50mm f/1.8, är lite nyfiken på teleobjektivet 70-200 också men har inte stenkoll. Får läsa på lite och sen fråga ikväll.

För mig har det alltid varit viktigt att ha koll på ekonomin. Den senaste tiden har jag kännt att det inte riktigt funkar. Jag pluggar ju igen och förr jobbade jag utöver det. Nu kanske det är dags att söka ett extrajobb igen för jag gjorde en budgetkalkyl och går numera back varje månad. Om jag räknar med bara mig själv. Jag har kännt detta ett tag. Mitt liv har blivit dyrare sen jag flyttade upp. Inte så att kostnaderna för bilen är mycket högre än kollektivtrafik men jag har börjat leva annorlunda och nu känns det jobbigt. Som det ser ut just nu delar vi på fasta kostnader och resten betalar vi själva. Och då har jag precis insett att jag räknat fel... Usch, vilket slag i ansiktet...

Bra tips för er som vill ha koll på ekonomin; http://www.konsumentverket.se/Lattlast/Dina-pengar/Skriv-en-budget/

   Hejdå bilen..?

Nä, nu blir jag arg. Vi har 43kvm lägenhetsyta. Inte så mycket att hurra med. Så hur många ställen kan en liiiiten fjärrkontroll gömma sig på? Vi anser att den borde vara i sovrummet eftersom alla kontakter som tillhör den finns där inne och det är där inne den använts senast. Sen möblerade vi om och kontakterna kopplades ur. Så den är inte använd på...en månad kanske? Jag vill dra mig till minnes att jag haft den i sängen men vi har ju bytt sängkläder ett antal gånger sen dess. Inte i nattduksbordet, det är tömt flera gånger i sökandet. Minns att den varit i fönstret någon gång men där är den inte. Inte i huvudändan av sängen, på elementet eller bakom elementet drog jag en tidning idag och hade den varit där borde den lossnat eller stoppat tidningen. Sen kan jag inte komma på fler ställen att gömma den på i sovrummet. För garderoben är ny så där behöver vi inte kolla, men det har jag gjort ändå. Så jag har kollat badrummet (!). Köket, städskåpet, vardagsrummet, gamla byrån, vardagsrumsbordet (en kista med utrymme), stället där den andra fjärrkontrollen är, lådorna i hallmöbeln, lådorna i tv-möbeln... Där tog det slut på inspiration. Vi letade i lördags och jag har letat alla dagar sen dess. Nu börjar jag bli frustrerad...
 

Igår var det söndag den 6:e november. Många äter gustav adolf-bakelse den dagen men jag ogillar dem så jag gjorde annat. Här hemma åt vi bland annat mina muffins med frostning;

Sen blev det självklart lite mer; En kaka med frostning och en tårta. Så blev det lite paket också. Jag fick en kopp från söta Sara (Smuppra) där det stod "MAMMA MADDO" på. Det kändes roligt eftersom allt handlar om bebis nu så känns det som om det blev lite om mig. Den kommer definitivt användas. Annars fick jag ett toastjärn så jag kan göra toast om dagarna. Så fick jag pengar också.

Dagen började underbart:

För på hotell får man hoppa i sängar! Hihi.

Den började på hotell med hotellfrukost. Hotellet hade vissa rum där man fick ha hund så Tessan fick vara med. Det finns inte så många bilder från hotellet men här följer några;

Man skulle kunna tro att Tessan tycker om att duscha, ändå är det alltid lika svårt att få in henne i duschen! Vi tog självklart en bild på magen också;

Det känns som om det börjar puta lite mer nu. Vi pratar lite om det emellanåt och ibland har det gått segt vi kan ju  hoppas att det blir lite mer mage snart. Grannen min har också barn och ibland pratar vi och jag berättade om känslan av besvikelse för att inte växa direkt. Hon berättade om en i hennes mammagrupp som inte växte direkt i början men att det bara small och hon blev tjock. Det gör det inte mindre frustrerande men skönt att veta att man inte är ensam. Det börjar puta lite iaf så det går väl åt rätt håll i alla fall.

Ibland är jag tacksam alla tips som kommer om graviditet. Men ibland känner jag att det är frustrerande. Inte så att jag tar illa upp, jag bara blir överöst att tips och idéer och tankar och allt som det innebär och det är lite som folk säger om att skaffa kolonilott. Man blir nästan utesluten om man inte lyssnar på folk. Så känns det ibland. Så om den ena säger att man absolut inte ska äta ditt och den andra säger ät allt med måtta. En person säger drick ett glas vin när du ammar, det är ingen fara medan en anna säger att man inte ska dricka. Jag har en egen uppfattning;

Så länge jag vet att jag kan äta sk "riskmat" med måtta så äter jag det. Jag har inte en tanke på att dricka alkohol vare sig under graviditet eller ammning, vad vissa studier än säger. Studierna är inte gjorda på mig och jag kan inte se hur länge alkoholen finns kvar i mig. Vad andra gör skiter jag faktiskt i, det är deras ansvar. Alla föräldrar gör det de tror är bäst för barnen. Jaa, det finns undantag men inte så många att jag tänker lägga krut på dem. Jag har valt att behålla barnet. Jag har valt att ha oskyddat sex. Jag har valt hela denna situation och ser ingen som helst anledning att riskera något. Jag lider inte av att inte dricka alkohol, det kommer en dag då bebisen inte är bebis längre utan tonåring - DÅ kommer jag behöva mitt vinglas. För att stå ut med allt ståhej. Jag vet vad jag gjorde som tonåring och om ungen ens gör hälften så mycket så behöver jag ett glas vin för att lugna mig - då!

Jag läste på något forum att man inte skulle läsa sånt som inte var evidensbaserat, dvs. forskning har gjorts och  man har kunnat påvisa att de flesta reagerar på ett sätt. Ex. när man blir gravid blir man oftast hård i magen. Så om du är lös i magen eller har normal tarmflora tillhör du inte normen och har således inte en normal graviditet..? Om man dricker ett glas vin fyra timmar innan ammning går det inte över till fostret i de flesta fall... men inga bevis finns att det är i alla fall..? Just därför avstår jag.

Men igår fick jag veta en sak som ingen sagt... När man ammar... i början ska man inte ha bygel-BH pga. mjölkstockningsrisken. Vem tänkte säga såna saker till mig? Och när? Brösten har vuxit och jag är smått frustrerad över att säga att jag numera har G-kupa. "Va? Oj, har du så stor byst? Det trodde jag inte, det ser inte så ut" = vanliga reaktionen på vilken kupa jag har. Igår letade vi BH och det är inte lätt om du vill ha en snygg bh som inte är tunn utan gärna lite vaddering. Sen priserna. Det är inte gratis att vara onormal. Ingen "vanlig" BH-butik har min storlek. Jag är för smal i omkretsen för att vara normal. Det är jobbigt. Jag vill kunna ha en push-up eller balconette, det är det jag trivs bäst i... Igår hade de två BH:s att välja på. Sexhundra kronor senare kom jag ut med en BH. Det jobbigaste är inte brösten, jag är inte oproportionerlig, jag har bara en storlek som inte finns direkt på marknaden och en ekonomi som inte matchar dess prisklass...

Det var inte vad jag skulle berätta om. Jag ville bara säga att detta är min graviditet. Den har inte varit med i några tester och kan således inte vara evidensbaserad så ingenting säger att det är en graviditet som följer alla normer. Ingenting säger att jag kommer känna på ett visst sätt eller så. Jag hör gärna hur andra haft det men skulle vara glad om folk slutade säga att jag kommer känna si eller så och att det kommer bli sådär och såhär. Jag tänker inte skylla dåligt humör på graviditeten. Kanske att jag är känsligare nu men jag är inte helt ny, jag reagerar på samma saker som innan. Jag avskyr kommunikationsbrist tex. det kan få mig att gå i taket och är anledningen till att jag enklare kunde välja stockholm före göteborg. Tystnad avskyr jag, jag har alltid lärt mig att tystnad är det värsta vapen man kan använda sig av. En tredje sak jag avskyr är ovälkomna "krav-tips", tips som ständigt följs upp i syfte att jag ska göra på det "tipsade sättet", det är inget tips då men personerna som ger såna "krav-tips" är ofta väldigt tydliga med att berätta att det är just...tips. Jag anser att det är att propsa på någon något.

Jag är inte arg. Bara frustrerad. Hur svårt är det att bara lyssna på vad man har att säga? Ställa frågor som visar att man lyssnar och vill förstå? Inte dra förhastade slutsatser. Hur svårt är det egentligen?