Stockholm. Sambo. Hund. Gravid. Mitt liv!

Ibland finns inga ord som beskriver det man känner, tänker på eller vill. Idag är en sån dag. Det finns inga ord, ändå känner jag att jag måste säga hur det känns för det trycker. Men jag har inga ord.

Jag lösenordsskyddar blogginlägg för kommentarer som kommer från folk som inte vill läsa hela blogginläggen och verkligen se vad som står. När jag skriver att jag vill få gnälla av mig inte få puchande kommentarer osv. så menar jag det. När började folk tolka det som om man vill ha sympati eller...varför kommentera om man inte läser allt, kanske ändras utformningen av inlägget mot slutet av inlägget? Jag började, som ni vet, lösenordsskydda inlägg för några dagar sen. Därefter skrev jag en liten blogg och kände snart att det nog var rätt beslut. Jag är väldigt sparsam med att lämna ut det nya lösenordet.

Jag skrev ett inlägg med lite hopp om framtiden i fokus. Men sen blev det tunga saker såsom irritation till alla som tycker att jag bara borde gå ut och leta nya vänner. Frustration över att inte ha pengar så att vi ens kan köpa ett busskort så jag kan åka iväg om dagarna för att träffa folk. Jag har egentligen inte ens råd att gå ut och fika. Matkontot på ica innehåller 20 kr och det ska räcka till den 25:e. Min ekonomi är körd i botten och jag vill inte höra att det löser sig. Jag vill inte höra att det är synd om mig. Jag vill ha möjlighet att säga hur det är utan sympatier och allt som det kommer med "det löser sig" osv... Jag vill inte höra att jag ska leta nya vänner för vänner är inget man skaffar på en vecka. Det är kompisar eller bekanta man skaffar. Det är VÄNNERNA som jag saknar. De personerna som gör vardagen enklare att överleva.

Det har blivit vissa positiva förändringar i livet och jag skrev om dem i förra inlägget med lösenord. Jag orkar inte ta om det igen. Bloggen har blivit lite ångestladdad den sista tiden. Det lär bli fler lösenordsskyddade blogginlägg framöver.

Julen närmar sig med stormsteg. Nästa helg är det första advent. Då ska julstjärnorna och julstakarna upp i fönstren. Sen ska det bakas pepparkakor och lussebullar. Helst skulle jag ha en adventsljusstake. Jag har sett en som jag vill ha på Åhlens. Problemet är väl att Olof inte är jätteförtjust i den. I början ville jag ha en traditionell adventsljusstake med mossa men det var Olof emot så nu hittade jag en annan och den tycker han inte heller om! Något säger mig att han inte tycker om julpynt?

• Julgran (stjärna, glitter, fot och matta)
• Adventsljusstake
• Apelsin + nejlikor och rött snöre
• Baka; lussebullar och pepparkakor (och äta deg!)
• Ljus, ljus, ljus! Myspys ska det vara!

Det är jul för mig. Och julmusik såklart! För vissa är glöggen viktigast. Andra tycker att det är viktigt med andra saker men för mig är det viktigast att få en mysig och lugn stämning.

När vi ändå pratar jul så måste jag berätta vad jag tycker om maten på julbordet. Julskinkan är nummer ett. Den ska vara griljerad, inte enbart kokt den är äcklig! Hemmagjorda köttbullar, prinskorv, kokt potatis och enda gången på året som jag äter rödbetssallad och uppskattar det. Vörtbröd med russin är en favorit. Vi gjorde alltid vår egen senap, enkelt och snabbt. Julost också, den lilla röda och runda!

Igår var det mammagrupp. BM jag går hos sa att man där kan träffa andra mammor som bor nära och dela erfarenheter. Jag skulle säga att det var en föreläsning. "Har alla varit på ultraljud ännu?", en deltagare svarar då nej "visst är det underbart att se dem för första gången?"... Jag har ju gjort två ultraljud och ska göra ett tredje på torsdag? Nästa träff är först mot vecka 30 om jag inte minns helt fel. Det är inte ens samma grupp. Jag hade höga förväntningar på mötet igår och var jätteledsen efter mötet. Jag gråter ju för minsta lilla numera så det är väl en sak. Men jag ville inte prata med Olof i telefon efter mötet. Jag skulle hämta upp honom och jag tyckte att jag bara kunde hämta upp honom och sen kunde vi åka hem, äta och han kunde dra på hockey. Det blev en spelkväll hemma istället. Det slutade med huvudvärk och illamående. Troligtvis för att jag grät så mycket när jag berättade om mötet för Olof. Olof var ju med när BM beskrev mötet och det var inte alls så det var upplagt. Fick kommentaren att det är mest information på de där träffarna. Om träffarna inte är till för att dela erfarenheter och upplevelser så är jag nog inte så intresserad av att gå på träffarna. Då försöker jag hellre träffa folk som är intresserade av att få ut annat av att ses. Jag trodde man skulle kunna träffa folk som man pratade med om graviditet, erfarenheter, känslor, olikheter, likheter. Jag tillhör ju inte standarden så för mig var mötet inte särskilt givande. Ryggproblem - gå på rygginfo. Men rygginfo är till för folk som inte är överrörliga. Det går inte att säga till en överrörlig att det ska kännas på ett ställe eller sätt för det kan hända att muskeln redan är så pass utsträckt att det nästan är illa. Jag känner inte om jag strechar sätesmuskeln på det klassiska sättet (sitta på golvet med benen rakt fram, ta ena benet över det andra och dra knät mot bröstet) som exempel. Jag känner inte allt sånt i ryggen. Enda gången jag känner i ryggen är när jag felbelastat under en period, då får jag sjukt ont. Så fort jag fågade om något så avbröt föreläsaren (hon var egentligen barnmorska men inte i mina ögon) mig och sa ibland att "ja, det är ju ovanligt. Vanligast är att..." Men där sitter en deltagare och känner att inget hon säger är ju för mig?! Ingen kontakt fick vi med varandra och när föreläsaren var klar med det hon skulle säga så sa hon att vi kunde sitta kvar i rummet och prata så länge vi ville, så gick hon. Om hon inte gjort något för att vi ska prata med varandra så lär vi väl inte göra det då?! Jag packade ihop mitt och gick. Besviken. Ledsen. Sårad. Irriterad. Fortfarande ensam. Jag förstår varför folk inte går på träffarna efter första barnet. All info och lite därtill går att hitta på 1177.se. Informationsträff skulle jag kalla det för, inte tjejträff eller mammagrupp som de kallade mötet. Bullshit. Jag hade inte gått om jag visste att det bara var information! Jag passar inte in i någon standardmall.

Fina Sofie meddelade mig om FöräldraLiv (FL) där man kunde träffa folk så nu hoppas jag på FL så att jag kan träffa folk och bolla med folk om graviditet, barnmorskor, ultraljud, känslor, skräck, glädje och hur resten av livet påverkas.

Imorse vaknade jag av väckarklockan, stötte på Olof som stängde av den och gick upp. Sen lät han klockan ringa. Det tog mig några minuter innan jag kom på att...visst fan, jag ska följa med upp för jag ska ha bilen idag! Fan, fan, fan. Så upp och på med kläder. Frös som en gnu. Jag brukar ligga kvar för att komma i fas, går jag upp direkt så fryser jag. Men men, underställ, stickad tröja, vinterjacka, dubbla vantar, mössa och halsduk fick duga. Sen körde Olof till jobbet och jag körde hem. I eftermiddag är det föräldragrupp och första mötet är bara för mammorna. Det tycker jag är konstigt, vi är väl två i relationen? Jag hoppas träffa någon man kan umgås lite med. Det skulle vara så skönt!

När jag kom hem la jag mig och sov lite till och sen drog jag iväg sms till några kompisar. Skickade till några i Stockholm om de hade inte haft tid att höra av sig, skriva en rad på facebook eller ens ses den närmsta tiden. Jag borde inte klaga men jag gör det. Är det vänner om de inte kan ta en fika en gång i månaden? Om de inte kan komma förbi någon timme för att äta ihop? Äta bör man väl ändå? Sen hörde jag av mig till några i Göteborg också. De ursäktade att de inte hört av sig och sen ställde de frågor om mig, bebis och livet och berättade om sina liv... Nej, det är inte många vänner i stockholm faktiskt. Pernilla hörde av sig igår och ville ses på torsdag men det gick inte om hon behövde komma hit och jag orkar inte åka till ul, hem och sen till stan. Ul är mot stan till så det känns onödigt långt och skulle kosta över 100kr eftersom jag troligtvis får åka kommunalt både till ul och stan. Sen har vi Sara som redan innan sagt att det är tuffa kurser men som faktiskt tar den tid hon får över. Hon har tid att skriva en rad på bloggen eller fb ibland och det gör att man inte känner sig bortglömd även om man inte ses. Ensam känner jag mig dessvärre ändå. Tyvärr.

Men det var viktigt för mig att göra detta för att se vilka jag ska lägga energi på. Samma sak gäller bloggen. Jag har inte alltid tid och ork att kommentera men vissa personer kommenterar hos mig ändå. Andra skiter i att komma in om jag inte kommenterar. Några skriver en kommentar ibland för att visa att de läser med jämna mellanrum. Vissa bloggar läser jag bara för att personen bakom ger trevliga kommentarer och för att jag uppskattar konversationerna. Några bloggar skulle jag alltså inte läsa om det inte var för kommentarerna. Så är det kanske med några av läsarna av min blogg också...

Så nu hoppas jag att jag vet vilka jag ska lägga energi på. De som ger något tillbaka helt enkelt. För det är väl enkelt..?