Minns ni att jag berättade att jag och Nina hade pratat? Samtalet som tillslut bara spårade ur (Ett samtal kan betyda mycket). Vi pratade ju faktiskt om något mer än ingenting. Samtalet började med strålande nyheter från Nina. Detta i kombination med att jag tänkte på henne när jag hittade min autografsamling från tonåren (Westlife bland annat). När jag hittade ett kort på mig och Mark från Westlife som var signerat var det självklart att jag tänkte på henne. Blev varm inombords när jag såg bilden på mig och Shane, också den signerad.

Vad var den goda nyheten då? Har ni inte förstått det? Ni får en ledtråd till: 

Nu borde ni förstå att Westlife släpper en ny CD. Detta är en singel från skivan. Singeln heter What about now och kommer från skivan Where we are. Vi är i extas! Jag kan inte annat än få gåshud när jag hör detta. Jag älskar deras musik. Deras röster och deras utseende. Jag är fortfarande ett Westlife-freak. Gissa vilka som sitter bänkade framför Nyhetsmorgon på söndag? Precis! Jag och Nina. Sådeså! Hihi.

Vad gör man när man känner att man glider ifrån vänner? När det känns som om man ger och ger men inte riktigt får? Eller när man känner att man får men inte klarar av att ge? Ibland känner jag så med vännerna. Jag kan bli iskall. Vända från glad och kärleksfull till... motsatsen! Jag känner inte liksom.

Andra gånger känner jag att det är en kombination, jag känner mig iskall men försöker ge. Däremot känner jag att jag inte får tillbaka. Det är svåra dileman. För vem har egentligen det rätta svaret? Vad är rätt och vad är fel? Kan man växa ifrån varann om man är vuxna? Det är ju ett uttryck man hade som tonåring.

Det var länge sen jag hade nya bilder i bloggen. Nu kommer det en drös! Bildbristen beror dels på mitt numera bristande intresse för fotograferandet och dels på grund av att jag inte haft tid över. Det har varit en tuff vecka. Jag har tagit mer bilder än dessa men det skulle bli så otroligt många bilder om jag laddade upp alla. Jag hoppas att Katarina har överseende med att bilderna från i fredags inte kommer. Hon får se dem IRL istället. Hihi. Det blir istället bilder från Björns bjudning med hans familj, även kallat: dysfunktionella familjen. Därefter bilder från Park Lane. Detta är aneldningen till varför familjen kallas för den dysfunktionella familjen:

Björns bror

Björns syster, Björn och jag.

Samtal pågick...

... lite överallt!

Dysfunktionella familjen med en saknad deltagare.

Jag spanar in killar på Park Lane

Jag på Park Lane.

Lillpojken jobbade

Idag pratade jag med en kompis. Jag har pratat med flera kompisar idag men just detta samtal gjorde intryck på mig. Eller intryck vet jag inte. Det satte spår i mig. Det var uppfattningen om hur jag är. Jag är väldigt intresserad av hur jag uppfattas. Detta visar sig ofta genom att jag får veta när folk tycker jag agerar fel. Att jag tar till mig andras kritik mot mig kanske har att göra med att jag vill ha deras åsikter och att det faktiskt är lättare att ge negativ kritik. Det är också den man tar åt sig av.

Men nu pratade vi om mig och hur jag gör. Fel. Massor av fel. Till mina vänner säger jag att ingen människa är perfekt och att man gör så gott man kan utifrån de förutsättningarna man har. Tydligen uppfattas det inte så av alla. Det är svårt och jag är så satans trött på detta. Kan man inte bara...slippa? Slippa känna att allt man gör är fel? Hur orkar folk med denna känsla? För allt som är bra är också dåligt. Hur jag än gör är jag dålig på ett eller annat sätt. Finns jag tillgänglig 24 timmar om dygnet tänker jag för lite på mig själv, går jag och lägger mig kl 22 oavsett dag så finns jag inte som stöd. Hur gör man för att folk ska bli nöjda?!

Nattens inlägg var inte positivt. Jag vet det. Jag vet också att det beror till stor del på att jag drack två glas vin i fredags och därför var tvungen att avstå mina tabletter natten till lördag. Det brukar i regel betyda: Ångest kvällen efter. Att vara på två kalas i rad påverkar mig. Jag var nykter igår men det var en hel del alkohol på festen. Man ser saker på olika sätt beroende på om man är nykter eller ej. Det finns andra saker som speglas beroende på erfarenheter också.

Gårdagen bjöd på många intryck. Björns släktingar och ordgnabb, i sedvanlig ordning när det är Björn med i bilden. Vi lämnade snart partyt för att få tid tillsammans. Vi gick till Park Lane och chockade Lillpojken som jobbade kvällen till ära. Där fick vi en nyhet! Nästa fredag jobbar Lillpojken och han fixade in oss på QUEER-Night!! Jag har velat gå på QUEER länge nu för det är något som många talar om i Göteborg. Vissa positivt och andra negativt. Jag vill göra en egen uppfattning. Så på fredag gäller det. En nykter kväll eftersom jag jobbar lördag. Bilder från helgen kommer. Jag ska bara finna mig själv igen. Vilken balansgång det är! Svårt så in i norden. Ibland känner jag att livet bara flyter andra gånger känner jag att livet bara rusar iväg. Stanna världen en stund? 

Lillpojken och jag.

Idag var det kalas för Björn och några nära intillfyllande släktingar. En rätt stor släkt har han och det är läskigt. Jag har svårt för familjer. Det är inte så att det någonsin gått dåligt men jag har lite typ...föräldrarskräck. C brukar säga såhär: Maddo, när har det någonsin gått dåligt när du träffat föräldrar? Och visst har hon rätt... Föräldrar brukar älska mig. Men tänk om det någon gång skulle te sig annorlunda? Varje möte bemöter jag som om det skulle vara det dåliga mötet. Så känner jag lite vad gäller släktingar överlag.

Idag var det dags för Björns släktingar att stöta på mig. Fullkomligt alltså! Jag menar... brukar man stöta på syskons kompisar? Eller rättare sagt: brukar man stöta på syskons kompisar vid första tillfället man ses? Jag förstår inte sånt där. Dessutom tycker jag inte att jag är särskilt mycket att hänga i granen. Jag dissar. Och dissar. För jag är då inte mycket att ha, jag är bara en jobbig liten tös som låter hård, är känslig som få men vägrar visa känslor. Jag ironiserar och skrattar bort det jobbiga.

Jag kan inte förstå hur man kan stöta på ett skal. Det är just så jag ser mig själv. Andra säger att jag ser bra ut och att jag måste inse det. Jag har insett det. Jag är ett fint skal med ett tomt inre. Det finns säkert någon som protesterar nu men så ser jag på mig. Det är mycket som ligger i mitt skal men det är inte okej att både se bra ut och ha upplevt allt jag upplevt. Därför förblir mitt utseende ett skal. Som gick ut på Park Lane med Björn tillslut.

Gammal bild från senaste Park Lane-besöket.