Egentligen har jag lust att skriva hur otroligt rolig min dag varit. Träffat både läkare, Nina och Pernilla. Pernilla och jag ses inte allt för ofta så det var skönt att träffa henne igen. Vi pratade lite om att eventuellt skriva C-uppsatsen tillsammans. Det känns roligt att jag har träffat henne, vi har många gemensamma intressen, det är bara synd att vi inte har så mycket tid att ses. Dygnet har visst bara 24 timmar. Jag hoppas ingen av mina andra vänner upplever det som att jag dissar dem nu.

Men istället för att skriva om min fina dag och känna glädjen i hela kroppen, kan jag inte annat än känna den irritation som väcks i mig. Irritationen över otydlighet och brist på kommunikation. Egentligen skrev jag ett långt blogginlägg om det men det vart för utpekande. Därför vill jag inte publicera det.

Ibland vet jag inte hur jag ska hantera mina känslor. Hur sållar man bland vänner och hur vet man vilka som är i behov av mig just nu eller bara är energitjuvar? Tidigare har jag gjort mig av med energitjuvar genom att flytta. Energitjuvar orkar nämligen inte hålla kontakten om man facklar fram och tillbaka mellan städer. När man då hälsar på i staden så vet man vilka man vill träffa av glädje och vilka som känns påtvingade. Jag står i ett skede i livet då jag bara vill sticka och jobba någon annan stans för att komma bort. Samtidigt vill jag vara kvar där jag är. Sluta rymma. Jag börjar ju finna mig själv nu.

Idag fick jag ett tips från Martin (han som gav mig datorn) om att Findus (http://www.findus.se) har färdigrätter där det står att de inte innehåller några "onödiga tillsatser", exempel på detta är Ost- och Broccolisoppan men han sa också att den inte var ÄktaVara-märkt. Detta är ett exempel på hur företagen lurar oss att tro på deras maträtter som bra. Färdiga maträtter kommer ALDRIG bli lika bra (jag vet att det är normerande) som hemmagjord mat. Hur mycket vi än vill lura oss själva att det nog inte är någon fara att köpa färdig kryddmix till korvstroganoff eller färdiga köttbullar kommer det aldrig bli samma som hemmagjort.

För att återgå till Ost- och Broccolisoppan från Findus vars innehållsförteckning (på hemsidan) ser ut som följer:

Broccoli, vatten, skummjölk, ost, morötter, lök, potatis, stärkelse, grädde, salt, vitlök, vegetabilisk olja, druvsocker och kryddextrakt.

Sist jag gjorde Ost- och broccolisoppa så hade jag då inte druvsocker, kryddextrakt! (Jag använder vanliga kryddor!) Och vilken typ av stärkelse menar de egentligen? Okej, nu spekulerar jag ju egentligen. Jag har aldrig gjort ost- och broccolisoppa men kollade upp ett recept från mossagåren. Mina spekulationer var sanna: inga av tillsatserna fanns med. Inte ens den skumma mjölken, hihi. Recept här. När jag var liten gjorde vi all mat tillsammans, från grunden. Kanske är det därför jag har lite svårare för våra fejkade maträtter? Jag tycker i regel inte om dem med vissa undantag såklart.

Simon fick i uppdrag att springa ner och fota en sådan färdigmaträtt för att en bild säger mer än tusen ord.. ellerhur? Tyvärr hittade han dem inte. Copyright är något jag valt att ta hänsyn till i bloggen och utan tillstånd från Findus vill jag inte lägga ut en bild. Jag har faktiskt mailat med Anna Karin Strand Nilsson som är Redaktör på http://aktavara.org och denna däremot har jag tillstånd att använda:

Igår skrev jag om hur viktiga komplimanger kan vara för personer (Se ut som 18 - Vacker och ungdomlig.). Därefter skrev jag hur glad jag blev över kommentarer och en av de kommentarerna jag fick på det inlägget var väldigt beskrivande. Många kände igen sig i inlägget och tyckte att det var bra att jag tog upp ämnet. På tal om den där kommentaren som jag fick av Sara (http://smuppra.blogg.se). Den såg ut såhär:

Situationen Sara beskriver tycker jag att vi ska tänka på. Det är inte självklart att de vackra vet om att de är vackra. Det kanske är rent kränkande att få höra "...men det vet du om" efter en komplimang. Hur menar jag då? Jo, om du lägger till "... men det vet du om" efter komplimangen så tror personen att du är den enda som tycker så. Hurdå menar du? Jo, ingen annan säger ju något så du måste ju ha fel om att den tycker som du gör! Visst hårddrar jag situationen. Men tänk på det nästa gång du ser en vacker människa. Ibland stoppar jag folk på gatan och frågar vart de köpt ett klädesplagg för att sedan säga att det var snyggt. Inte varje dag men ibland.

Kan man bli så glad av så små saker som en liten kommentar? Jaa, det kan man! Idag loggade jag in och hade tio kommentarer. Det är lycka på hög nivå. Det finns bloggar som aldrig får kommentarer. Jag var en av dem i flera år. En kommentar kan betyda väldigt mycket för dessa. Därför tycker jag att vi ska satsa på att leta upp en ny blogg och kommentera denna idag!

Dessutom funkar nu "kom ihåg mig" på bloggplatsen. Det är bra. Ni märker kanske att det är en bra dag? hehe.

Igår stod jag och pratade med en kille på krogen. Han bjöd mig på en Cube dessutom, trots att han dissade killar som bjöd tjejer. Haha. Dubbelmoral. Anyway så kom vi in på ålder och han gissade på att jag var 18. Nog för att jag tycker att det är skoj att se yngre ut men någon måtta får det vara! 20 kan jag ta, men 18? Jag berättade detta för Lillpojken som tyckte att jag smickrade mig själv. Men till grejjen hör att jag faktiskt fick visa legitimation för att visa min riktiga ålder!

Lillpojken, som fick sitt smeknamn efter han trodde att jag var jämngammal med honom, säger då att jag "fan inte ser ut att vara över 22". Komplimang. Jag tar åt mig med glädje men kallar honom självklart för smickrare. Till en början flirtade jag och Lillpojken lite skämtsamt med varandra. Innan min egentliga ålder kom fram då. Haha, nu låter jag gammal va?

Utöver det har jag den sista tiden fått en drös med killar som väntar på mig. Vaddå väntar på mig? Jo, de säger att de tycker om mig och att jag tydligen vet om det. "Jag tycker om dig, det vet du Maddo" är en inte helt ovanlig kommentar numera. Visst blir jag glad men, visa det då? Anyway, idag kom en liknande kommentar: Du är vacker och det vet du om! I vems ögon då? Självklart försöker jag ta åt mig av komplimangen men jag tycker då att jag ser helt vardaglig ut. Tokigt hur olika man kan se på saker.

I slutändan handlar det om att vi tar för givet att folk vet om att de är omtyckta, vackra eller unga. Vi säger det inte till de som borde få höra det. Jag menar inte att vi ska gå fram till folk och ge komplimanger hur som helst men i ärlighetens namn tycker jag att vi ger för lite komplimanger. Det har jag upptäckt under mina två veckor i sökandet på mig själv. Vi glömmer säga hur fantastiska våra vänner är. Vi glömmer visa att vi bryr oss om varandra och att faktiskt stanna upp en stund och titta på hur världen verkligen ser ut. Även jag.

En otrolig stank har under någon vecka funnits i mitt badrum. Jag har inte kunnat lokalisera stanken. Rengjort toaletten och gått besarkagång för att hitta stankkällan. Jag vill väl inte påstå att jag sökt särskilt noga. Men idag gav jag mig in på att hitta källan. När jag gjorde rent handfatet fick jag för mig att kolla om det kanske var det som spökade. Mycket riktigt. I röret kunde jag finna en stinkande stor klump med diverse olika rester som grott till sig och börjat stinka. Det luktade så illa att jag nästan ångrade mitt inlägg om att rensa avlopp var bättre än att slänga sopor (Sopor är äckligt men avlopp är nödvändigt ont!).

När jag hade rensat handfatet och fått ut rätt mycket skit och rengjort delar så gav jag  mig in på badkarsavloppet. Där fanns en stor tuss med hår. Inte allt för mysigt men jämfört med handfatet var detta ingenting! Det är otroligt rent i mitt badrum nu i alla fall.

Väl i vardagsrummet försökte jag titta ut genom fönstret och insåg att... fönsterputsning verkligen suger. Jag har inte gjort det på länge och försöker hitta alla anledningar jag kan för att slippa det. Nu är det snart dax att trotsa alla påhittade hinder och putsa dem. Kanske innan min födelsedag? Jag som inte ens putsar mina glasögon tillräckligt ofta. Hur ska detta gå? Min pappa är dessutom fönsterputsare så jag borde ju klara det.

Gårdagen bjöd på många skratt och en hel del dricka. Inte för mycket utan sådär...lagom. Det kanske blev mycket emellanåt och då var vi nog lite fyllesvin, men då tog vi det lugnt, tog ett glas vatten och kom ner på jorden. Det var nästan som att vara 18 igen. Jag och Lilly (http://nyckelpiga.blogg.se) har inte varit ute på länge så vi passade på att dokumentera med en hel del kort. Det blev många kort (132 närmare bestämt!). Vissa är totalt bloggförbjudna men ett axplock ska ni nog få se! Hihi. Nä, detta görs alldeles för sällan!

Förbannat stora glas!

En halv flaska vin får plats i dem.

Vi begav oss mot bussen - glada och lulliga.

Lilly poserar på bussen. Gillar denna, den har attityd!

Lillpojken jobbade som vanligt! Hihi.

Pose med mitt Ego-VISA och min favoritdricka - Cube!

Synd den är så suddig för den är så fin!

Man skulle kunna tro att en fotograf tagit kortet - fantastiskt vackra är vi!

Jaja, lite måste man spela på sexigheten. Haha.

Så här ser man ut när man skriker ut låttitlarna! Haha.