Jag anser att ordet "överreagerar" inte finns. Jag vet också att jag haft ämnet på tapeten i bloggen tidigare. På sättet man agerar i en situation där man ofta sägs "överreagera" är man i regel pressad och kanske inte har samma möjlighet att tänka efter som i en "vanlig" situation. Därför agerar man efter vad man har för verktyg just då, en reaktion. I vems ögon är det en "överreaktion" då? Just DÅ alltså? Hade det varit ett barn hade jag tagit undan barnet och låtit detta lugnat ner sig innan jag pratade om vad man kan göra istället eller nästa gång (om det är en vanligt förekommande situation). På samma sätt gör jag med mig själv. Jag går undan, försöker få perspektiv och tänka på vad jag kan göra till nästa gång.

Vissa reaktioner var starka på festen. Jag reagerade starkt på att folk kom fulla exempelvis. Men överreagerade? Nej, jag reagerade... just då. Visst kan jag göra saker bättre - nästa gång. Inte i lördags för det är redan gjort. På samma sätt som mina gäster kan göra saker bättre - nästa gång.

Igår fick jag några reaktioner från gästerna som var rent kränkande. Jag säger att jag respekterar och uppskattar att de säger till mig hur jag uppfattas. Vissa säger också att de var rädda mot slutet. Andra tycker att jag ska ha alkoholfritt nästa gång. Det finns många reaktioner på festen. De gäster som jag anser kränkt mig har i regel generaliserade meningar så som "alla hade trevligt innan". Jag måste erkänna att jag inte var den enda som ansåg att festen spårade ut - innan.

Igår var en tuff dag. En av nattgästerna stannade länge och vi var fyra som gick till pizzerian och pratade om festen. Vi var tre som åkte och fikade och pratade om allt och inget. Sen åkte jag och min ena nattgäst hem och fick ett mail. Ett mail med reaktionen av min nattkompis om att denne inte ville läsa färdigt mailet för att det var sjukt. Varför tar jag upp detta? Jo, för att belysa att det finns olika reaktioner på vad som hände på festen. Jag är inte ensam om min åsikt även om vissa gäster tror det.

Tillbaka till att jag skulle ta undan barnet och låta detta lugna ner sig. Jag tror det är underskattat. Vi låter inte folk få distans till saker innan vi diskuterar. Vi vill diskutera här och nu. Jag vill ha distans till saker så för mig är det som att strö salt i såren eller gräva i ett redan öppet sår. Jag får ofta höra att det är fel. Fel? Vad är rätt och vad är fel? Om jag känner att jag skulle såra människan framför mig genom att säga hur jag just nu känner, gör jag då rätt i att inte såra människan eller gör jag fel i att inte prata? Jag tror vi är tillbaka till Kernell och att finna balansen. Det finns inte en rätt sida och en fel sida.

Jag har inte haft en lätt gårdag. Jag har gråtit, pratat, gråtit mer och pratat mer. För att få distans till situationen. Jag har inte hållt allt inom mig som vissa tror (inte alla) men jag har heller inte försökt dölja hur sårad jag blir när folk säger att jag är "sjuk i huvuder" eller liknande. På tal om att reagera eller överreagera? Detta ämne spårade nog ur. Jag vet nog inte vart jag har mig själv.

Eftersnack med te och popcorn

Det var många som kom på festen och jag lovade er ju bilder! Ni kanske tror att jag har glömt att jag lovat det eller att det efter omständigheterna inte blir några bilder på bloggen? Då tror ni fel. Jag kommer inte kommentera dem lika mycket som jag brukar men vill ändå poängtera att jag hade en bra girls night innan och ett mysigt avslut.

Girls Night

En rosa katt välkomnar gästerna. Grr.

Till en början: Riktigt härligt sorl, alla pratade med varandra.

Presentöppning - fick många fina presenter, väl genomtänkta.

Favoritfilmen på DVD av Björn.

Garanterat e-fri tårta (inte ens vaniljsocker!)

Vi som satt kvar efteråt. Mysigt som bara den.

Festdeltagare:

(Bara några)

Sara (http://smuppra.blogg.se) gav mig en award. Det innebär att man ska ge den vidare till tre personer och skriva tio saker om sig själv. Jag vet inte om jag är rätt person till detta idag. Men jag försöker:

1. Jag försöker alltid se det positiva i livet även när det känns omöjligt.

2. Jag har svårt för att gråta.

3. Jag släpper sällan in folk på livet men uppfattas som väldigt öppen.

4. Jag sover med nalle.

5. Jag känner mig äcklig och icke älskvärd, särskilt när någon rör mig eller säger sig tycka om mig.

6. Jag har diagnotiserats som deprimerad tre gånger. En av gångerna tackade jag nej till medicinering medan de två andra gångerna fick jag inte ens frågan.

7. Jag är allergisk mot katter.

8. Jag har inte skadat mig själv på 4 år och 312 dagar.

9. Jag älskar design men inte priset på det.

10. Jag har en dröm om att skriva en bok.

Jag utmanar, eller skickar vidare denna award till:

• Marica (http://maricaaberg.blogg.se)
• Ida (http://thelittlevoiceinmyhead.bloggagratis.se)
• Ida (http://idapersson.se)

Det är svårt för mig att se saker ur andras perspektiv. Jag försöker verkligen. Men jag förstår inte. Kanske har jag för mycket insyn från mig själv. Jag syftar självklart på festen. Det som sårar mig mest är det outtalade. Hur beter man sig på en fest? Alla har vi olika normer och värderingar om detta. Vilka normer och värderingar lägger vi i ordet fest egentligen? Är det en stund då man får göra det man vanligtvis inte får? En stund att fylla på tanken och bli dyngraka eller vad är egentligen en fest?

Jag ska erkänna första missen. Det kom för många. Det var alldeles för många. Några av de som kom var dyngraka redan från början. Andra missen var att jag tillät folk ta med sig allt för många egna vänner. Utan större koppling till mig. Kopplingen till mig blir väl rätt relevant på en födelsedagsfest. Därefter gjorde jag lekar som tydligen inte uppskattades, jag accepterade inte att folk hade treligt utan ville ha lite rörelse (lekar) samt väntade för länge med lekarna. Två och en halv timme efter att festen hade startat, en timme efter senaste personens ankomst hade vi hunnit med att: ha försnacket (lära känna varandra, ca 1 timme), paketöppning, tårta och påbörjat en av lekarna som spårade ur, jag hade hunnit bli arg, ledsen, besviken och sårad. Jag känner att det inte är mycket med två och en halv timme. Men jag tror det är fel tänkt av mig. Borde helt enkelt delat upp folk i lag så fort de kom innanför dörren, skickat ut dem att leka tills alla hade kommit. SEN skulle jag startat lekarna och EFTER det skulle jag ha låtit folk lära känna varandra.

Mötet med min kusin slutade med tårar. Inte framför kusinen. Förra kusinen jag träffade slutade också i tårar. Inte framför henne heller. Det var inte samma typ av tårar. På något sätt såg jag framför mig hur jag välkomnnades in i den nya släkten. Jag kände mig glad över att ha en ny släkt. En ny sund släkt. Det fick mig att må bra. Mina vänner sa att jag kändes mer harmonisk. Men nu är jag rädd över att mitt intryck av den andra kusinen och mitt agerande på festen tolkas utifrån andras ögon. Jag är rädd över att bli missförstådd och jag är rädd att... jag inte får någon mer chans.

Jag är livrädd. Det är inte bara ekonomiskt jag är rädd för just nu. Jag är rädd över att jag förstör för min släkt. Jag är rädd över att vara en jobbig eftersläntare. Att jag kanske inte är lika önskad i min nya släkt som de är önskade i mitt liv. Tänk om jag är det svarta fåret? Jokern? Den felande länken? Jag känner mig så otroligt ledsen och ensam.

Den sista gästen gick nyligen. Det är skönt, skrämmande, läskigt och tomt utan gäster. Gästerna ger mig tid att slippa tänka en stund. Bara få ägna mig åt dem. Att de ska få det bra. Men nu måste jag rå om mig själv och jag vet inte om jag är redo för det. Jag orkar inte med mig själv. Jag vill inte ha med mig att göra just nu. Känner mig ful...fel...bara fel, fel, fel.

Idag/igår/inatt hade jag min födelsedagsfest. Jag såg verkligen fram emot att ha min fest och att få ha lite lekar på beställning av gästerna. Det skulle komma mycket folk och... det blev bara fel i slutändan. Men för att börja från början.

Det började med att vi hade en "Girls Night". Jag, Katarina, Nina och Pernilla. Vi åt lite gott och tjötade massor. Jag kände mig riktigt peppad över att träffa min kusin och alla gästerna som kom för att fira mig. Det började bra, folk kom och det fylldes på rätt bra. Alla hittade samtalspartners och det blev ett härligt sorl. Ni vet det där sorlet som blir av att man har en himla massa gäster som alla har hittat någon att prata med och stämningen ligger på topp?

Sen började folk hoppa i sängen... När vi skulle ha de efterfrågade lekarna så var det viktigare att torka tröjor från spillt vin och väl ute för att leka så blev det bara pannkaka. Vissa folk visste knappt vad de hette så fulla som de var. Andra tyckte att lekarna var för sent. Det blev det som fick bägaren att rinna över. Plötsligt sprack jag. Jag blev så arg att jag var tvungen att påpeka allt jag faktiskt gör för mina gäster. Allt jag offrar och hur mycket jag anstränger mig för att få en bra och lyckad fest där alla ska trivas. Men hur jag än gör är det till synes fel. Jag gick i ren ilska mot min port (vi var ute vid denna tidpunkt) och berättade min irritation för den vars tröja var viktigare än lite respekt när lekarna startade. Därefter sprang jag in i hissen och åkte upp till min våning. Pernilla, Katarina och Nina hann ikapp mig. Innan dörren till hissen stängdes försökte en av deltagarna komma in i hissen. Jag puttade ut denne varpå denne sa att de (i sällskap) skulle hämta sina grejjer. Det fick vänta. Mitt välmående var viktigare.

Jag åkte upp, stängde igen dörren och satte mig att bara få gråta. Personen som jag lotsat ut från hissen tidigare sparkade på dörren och hotade att ringa polis. Jag plockade ihop vederbörandes samt dennes partners saker och kastade ut dem. Fick kommentar om att jag borde söka läkare och att jag är dum i huvudet. Kanske är det tecken på irritation men för mig var det vad som fick ilskan att rinna av och hopplösheten att komma vid. Plötsligt kände jag att allt var hopplöst. Tårarna bara föll. Vid denna tidpunkt stor större delen av festdeltagarna utanför dörren men jag ville bara gråta och blev så också uppmuntrad av Nina, Pernilla och Katarina som satt framför mig.

Det sparkades på dörren, hotades och... väsnades utanför dörren. Jag däremot grät. Så var det en röst som sa "Maddo.. öppna dörren" men jag sa att jag inte tänker öppna dörren när det står folk som behandlar mig på det sättet utanför. Jag blev då uppmuntrad till att få vara... just ledsen. Sårad. Jag tog en stor svart sopsäck och la i mina gästers kläder. Öppnade dörren och slängde ut sakerna. Kompletterade med de saker som blev efterfrågan på. Sa att jag vägrade släppa in folk sålänge de hotade mig. Personen i fråga blev därför ombedd att åka ner och gjorde det tillslut. Då hade större delen av sällskapet gått. De som var kvar satt kvar en stund, fikade och pratade. Det slutade i alla fall bra. Det var mysig stämmning och härligt att se vilka som står kvar vid ens sida. Jag vet att jag också skulle stå kvar. Jag vet att jag i vissa lägen exploderar.

Jag måste erkänna att jag är glad att min bror inte kom. Jag vill inte tänka på hur det hade sett ut om min gäst hade hotat på det sättet han gjorde när min bror skulle "få damp" som det kallas i vardagsmun. Då hade det definitivt slutat med polis.

Detta är kortfattat och hårddraget min syn på vad som hänt. Jag tror att det finns lika många uppfattningar av vad som hände som det fanns personer som var med. Vare sig man stod innanför eller utanför dörren. Jag har hur som lärt mig att det är kvalité och inte kvantitét som räknas. Eller... lärt och lärt. Jag har erfarat. Mina vänner är min familj. Jag agerar inte rätt i alla situationer men jag har en stark känsla för när folk inkräktar på min personliga integritet.

Min tanke med festen var att vi skulle ha en riktigt gô kväll med trevliga diskussioner och att vi skulle lära känna varandra. Och kanske säger jag om ett år att jag har lärt mig något mer än det jag ser idag. För idag ser jag bara att jag har lärt mig att vissa personer i min omgivning inte är värda all den energi jag ger. Jag ger mycket energi. Väldigt mycket. Det gör ont i mig ibland.

Visst säger en av de som var med att jag behöver hjälp. Ni vet som i fucking åmål? Vet ni inte så kommer jag inte förklara. Jo, men jag har i alla fall sökt hjälp och har hjälp sen ett tag tillbaka. Lyckligt medveten om detta kan jag inte säga annat än: Den som sa det.... Med risk för att låta fjortis. Detta var också en bit i att finna mig själv, med risk att trampa på en öm tå. Men jag tror det finns flera syner på denna situation. Ni fick min. Det är väl ändå därför ni läser min blogg?

Idag ska jag försöka jämföra lite. Var det verkligen bättre förr eller är det något vi intalar oss att det var? Ibland tror jag att det var bättre. När jag ser på tv som exempel. Alla barnprogram. Björnes magasin. De flesta i min ålder håller nog med. Nu finns det däremot ett utbud som heter duga. Vi hade inte så många valmöjligheter förr. På gott och ont.

Förr kunde jag gå ut med endast mascara. Eventuellt en ögonskugga. Jag våfflade ofta håret men mer än så gjorde jag inte åt mitt utseende. Jag fick i regel alltid ragg på krogen och en pelare fick ofta agera porrstång. Desto vanligare porrstängerna blev desto mer sminkade man sig. Det handlade om att se riktigt bra ut. Kanske är det ett naturligt steg i att bli vuxen. Att man måste överdriva lite för att finna sin balans. Plötsligt är vi tillbaka till Kernell igen.

Såhär såg jag ut när jag tyckte att jag var fin på krogen...som 18-åring!

Jag och en barndomskompis på hennes studentfest.

Lite skillnad från nu...

Jag och Lilly i lördags.

Jag har våfflat hår på båda bilderna, leendet är väl rätt likt men utöver det är det en helt annan utstrålning. Var tid har sin charm. Ibland saknar jag att vara 18, gå ut och dansa porrpelare i bara mascara. Följa med en okänd människa hem och skrämma slag på den genom att svara nej på frågan om jag gick på p-piller. Jag hade ju p-stav! Haha. Dagen efter mötte man vännen på stan för att kolla läget. Båda hade ju sagt att de sov hos varandra trots att båda sov hos okända killar. Okända killar i coola 20-årsåldern.

Nu vill jag inte ha sex med någon okänd. Det är väl bättre nu än då egentligen? Jag vill inte gå ut osminkad på krogen så det är väl sämre. Men... äsch, varför jämföra? Vi lever här och nu och varför fastna i dåtid när det enda vi kan ändra på är vår framtid?

Lugn. Andas. Andas in. Andas ut. Ingen panik. Kläderna sitter inte som jag vill!!! Snyft. Men jag löser det. Hur ska detta gå?

Idag ska jag fixa och dona inför festen. Det kommer bli riktigt roligt tror jag. Det blir mycket folk och det kommer vara ungefär dubbelt så många som tidigare rekord! Om det var trångt den gången, hur kommer det då bli denna gång?! Men finns det hjärterum så finns det skärterum, ellerhur?

Igår mötte jag upp några av mina gäster som kommer från Gävle. De har åkt iväg en stund för att göra de saker de egentligen skulle göra när de kom ner. Men eftersom jag är så gästvänlig har de gått med på att klä ut sig ikväll. Jag ser fram emot det. Mitt djur är ännu hemligt men ni får gärna gissa! Hihi. Ledtråd? Jo, fantasi och verklighet blandas. Inte allt för lätt att gissa men det är kreativt! Ni får se senare.

I övrigt så är det nu bara flytta på extrasängar. Få ihop tillräckligt med sängplatser som är lätta att lägga ut i natt eftersom det är sex eller sju som sover över. Sa jag att jag har en mini-tvåa? Hihi. Det blir kalasskoj!

Bjuder på en bild från min shopping igår. Jag fick kontroll på självscanningen vilket medför att jag fick en chokladkaka. Hihi. Grattis Maddo!