Igår gjorde jag något jag sällan, eller aldrig, gör vanligtvis. Jag såg på film. Inte vilken film som helst utan en skräckfilm! Vi var två som satt i soffan och innan filmen började gjorde vi klart att vi inte är vana vid att se skräckfilm och sällan (läs: aldrig) ser skräckfilmer. Jag poängterade att mitt hjärta nog inte skulle klara detta eftersom det redan varit påfrestande för hjärtat att träffa Westlife. Men det var ingen godkänd anledning. Filmen sattes på och till en början var vi rätt lugna. Filmen verkade ju rätt överdriven. Sen kom filmen igång och våra samtal blev allt mer påtvingade. De var ju en stund att titta på något annat än tv:n. Jag hade en kudde som skydd för att slippa se men med ett surroundljud undkommer ingenting! Mitt hjärta slog aningen snabbt och ett bra tag efter filmen var min puls fortfarande hög.

Det var sista gången på länge vi såg skräckfilm. Vi lovade oss själva en dålig kärlekskomedi nästa gång! Vad är det egentligen för fel på tio orsaker att hata dig, Grease och om man nu vill ha något tuffare passar Bodyguard aldeles utmärkt!

När jag var yngre kunde jag se filmer som dessa hur lätt som helst. Jag såg flera per kväll utan ändrad puls. Visst hoppade jag till ibland men jag lugnade mig snabbt. Denna var bara äcklig rakt igenom! Det är lägen som dessa man önskar sig en partner som håller om en hela natten och som inte förvandlas till zigenartanter med ett porslinöga.

Trailern rekomenderas inte om du är känslig för skräckfilmer!

Igår var en stor dag. Jag vågade inte riktigt skriva om det i bloggen. Misstänkte att många fans ändå skulle komma till Nordstan för att se Westlife. Självklart var vi inte ensamma men vi kom fram. Oh, de är så vackra, trevliga och duktiga! Jag älskar tamitusan detta band! ♥

Vi kom lite mer än en timme innan de skulle komma. Träffade en tjej, Mia, som vi började prata med (jag pratade). Mia hade en fin engångskamera i bristen på sin egen (som hon hade glömt innan) så vi skojjade friskt om det. Både jag och Nina hade digitala modeller av kameror. Vi drog oss till minnes den tiden man faktiskt inte hade digitalkamera men promt skulle se och fota Westlife. Många svarta kort och arga föräldrar har det hunnit bli.

Westlife kom sent, såklart. Fint folk kommer alltid sent. Vackra människor en timme senare. Jag hoppas inte detta ger idéer till mina vackra vänner! Hihi. Sen då? Jo, när de kom in kände jag hur jag darrade och knäna ville ge vika. Tro inte att jag svimmade men jag kände mig som fjorton igen! Där var de, lika snygga som alltid och med glimten i ögat. Trevliga. Jag fick några gamla kort signerade och det väckte minnen hos dem. Shane Filan frågade exempelvis om kortet på mig och honom. Han frågade (översatt till svenska såklart) om det var "här" (Nordstan) varpå jag fick förklara att det var från Sturegallerian. Deras första skiva. Han log och frågade om mitt namn så han kunde skriva det på min DVD (Westlife - The complete story) så nu är min DVD "complete". Hihi.

Mark Feehily var inte lika pratglad som i intervjun men heller inte otrevlig. Nicky Byrne frågade om det var en bild från första signeringen och skrev "To MADDO" på kortet. Stora bokstäver! Det ni. Hihi.

Kian Egan däremot! Ja, han säger att han har en likadan kamera som jag! Förstår ni det? Jag har en likadan kamera som Kian i Westlife! För er som vill ha en likadan rekomenderar jag er att köpa en Canon G9. Hihi. Lite artiga fraser och vi lämnade scenen. Maddo lyckligare än någonsin. Några foton senasre och filmsnuttar såklart så kunde jag ge efter och gå (självklart efter de hade gått, hihi). Jobbade lite och sen hann jag se liiite av Westlife på Idol. Phew. Hörde att de gjort en chatt med aftonbladets läsare så det ska jag spana in nu!

OBSERVERA!!

Detta är egentligen ett inlägg som räknas som en bildspecial men ligger under kategorin: En flickdröm. Detta beror på att det handlar om just: Westlife som är mina flickidoler!

Titta vad vi hittade. Hihi.

Från vänster: Mark, Nicky, Kian

Mark - Ninas blivande (Han har inte insett det ännu bara)

Shane ♥

Nervös som attan!

Min blivande man! Hihi, visst passar vi bra? ♥

Mias blivande. Hihi.

Kian, egentligen Mias kompis blivande men denne vän försvann!

Signering pågår. Fatta skrivkrampen?

Min läckerbit. ♥

Ninas kärlek.

Lättad, lycklig och... så glad!

Jag, Mia och Nina

Flashback - Det har hänt mycket på tio år. Hihi.

Glöm gärna hur jag ser ut på bilderna med Shane ♥

Westlife - The Complete Story

Definitivt komlett nu. ♥

Tack Westlife!

Ni är fantastiska.

Ni månar om era fans och

fortsätter i samma goda anda som förr.

Lyckotrosorna på? Check. Sminket sitter? Japp. Har jag ätit? Japp. Packat ner skivorna? Ne, men de ligger framme. Laddat batteri till kameran? Japp. Fixat kameran? Nej.

Jag kryper på väggarna nu. Kan klockan bli tre snart så jag kan åka till stan? Jag ska ju träffa Westlife! ♥

Nervositeten är enorm. Jag fryser av nervositet (okej, jag har fönstret öppet också) och usch. Detta är så läskigt. En skivsignering som jag kan komma på! Jag har skivan! Måste föra över låtarna på MP3n, hitta delaren som gör att både jag och Nina kan lyssna...

Av alla gånger Westlife signerat har jag ALDRIG fått min skiva signerad. Detta beror på att de släppt skivorna innan min födelsedag och likaså har signeringarna varit innan min födelsedag. Jag har helt enkelt inte haft skivan innan. Fy, jag är så nervös! Ni kommer inte få läsa detta förrän efteråt och då kommer jag ha uppdaterat bloggen med hur det gick. Men nu ska jag fixa musiken och kameran. Vilken väska ska jag ha?

Så kommer dagen jag drömt om. De ringer och vill ha en intervju med mig! Vart har jag nu lagt alla papper jag trodde var oväsentliga innan flytten? Jag borde ju ha dem i pärmen. Men där är de inte. Panik? Bara lite... GAAH! Det är så typiskt.

Jag vet att man inte ska skratta åt folk men i detta läge tycker jag det är befogat. Finns det någonting roligare än när folk som inte kan svenska ska försöker? Mark Feehily försökte sig på svenska i kommande intervju. Vatten-the (uttalat mer som waten-thé) är ju ett bra försök! Tevatten kanske är det mer korrekta dock. Hihi. Men de har fler roliga kommentarer. Vad önskar sig exempelvis Kian Egan i julklapp och varför pratar han så lite i intervjun? Hur får man Westlife att sjunga acapella? Det är härligt att se en intervju där Mark dominerar så mycket. Det tillhör inte vanligheterna. Lite bakgrund och tankar inför det då kommande albumet Where we are. De berättar även att de varit i sturegallerian två gånger. Deras konsert förra veckan måste varit där? För jag minns bara en gång! Snyft.

Jag har självklart lyssnat igenom albumet mer än en gång. Min favorit just nu är faktiskt låten Where we are och den finns ju också på youtube.

Vad gjorde vi innan youtube? Allvarligt talat så fick man tag i låtarna ändå. Det är inget nytt fenomen. Jag minns när My love kom ut. Två veckor innan den släpptes kunde du höra den i min bandspelare! Javisst. Det var på tiden man hade bandspelare. Antikens Grekland nästan. Haha.

Idag har jag fått massor av inspiration. MissVivis (http://missvivis.se) skrev om en tillbakablick i sin blogg idag. Det handlade om tiden hon hade i Stockholm. Sussi (http://allt-om-inget.bloggagratis.se) skrev om ett hur liten världen är. Det handlade om en person som kände till en annan på namnet, en person som Sussi känner om jag förstått det rätt. Då kom jag att tänka på när jag träffade en tjej i kören...

För att börja om från början. Jag flyttade ner till Göteborg 2002 och var då ca 16 år. Men kören började jag 2003. Det var en skolkör som många i Göteborg känner till vid namn Burgårdens skolkör. Där sjöng jag. Vi hade ett sammarbete med en skola i Sydafrika vilket gjorde att vi fick sjunga på en tillställning där Sydafrikas vice president närvarade. Spännande va? Ja, som tack för detta fick vi gå på en teater. Jag och några körkompisar gick och såg på den tillsammans. En av tjejerna var intresserad av att veta mer om föreställningen och vi begav oss därför fram till de ansvariga och pratade med dem. Körkompisen skrev ner sin mailadress varpå jag utbrister: - Men den känner jag igen! Hon tittar på mig som om jag var dum i huvudet och jag släppte det rätt snabbt. Många mailadresser är ju lika varann, ellerhur?

Så begav vi oss tillslut bort från teatern. Teatern som hade väckt många känslor fick oss in på ämnet mobbning. Eftersom jag varit mobbad och hade bestämt mig för att vara öppen med detta så pratade jag på om detta (de som känner mig vet att jag kan prata otroligt mycket. Pernilla uttryckte en gång att hon aldrig träffat någon som har så mycket att säga som jag, positivt la hon faktiskt till) och hon inflikar att hon också varit mobbad men hade flyttat från det stället. Självklart sa hon vilken stad men eftersom det är en rätt liten stad vill jag inte yttra mig om vilken. Då går det upp ett ljus för mig! - Om jag säger min mailadress så vet du vem jag  är. Jag nämner min mailadress och hon förstår plötsligt varför jag hade känt igen hennes mailadress.

Denna tjej hade jag träffat på en chatt efter ett tv-program om mobbning (Ramp, ett program som tog upp mobbning ur tre perspektiv). Därefter hade vi haft långa utförliga mail där vi berättat allt om hur vi känt och hur vi hade mått. Sen slutade hennes mail komma och relationen dog ut i sanden. Två år senare stod vi där: i samma kör, i samma stad, på samma skola. Det var en skön känsla. Den fyllde liksom hela kroppen.

Ibland är världen liten. För hur många lämnar staden de bor i för att börja om på ny kula efter mobbning? Hur många väljer Göteborg och hur många väljer att börja i en skolkör? Det var häftigt. Än idag blir jag varm vid tanken på det mötet. Att få ett ansikte på denna person, att vi faktiskt delade intressen och veta att våra mail inte hade varit förgäves. Vi hjälpte varandra att läka och att våga börja om. Det är stort.

Det är fantastiskt vackert ute. Jag drog mig ut på en promenad och fotograferade lite och självklart ska ni få ta del av mina foton. Är rätt nöjd med dem. Det är svårt att fotografera när det är så ljust men ändå så mörkt. Men några fotografier blev det. När jag lagt upp dessa ska jag lägga mig på spikmattan för jag har riktigt ont i ryggen, bakom vänster skulderblad. Det är inte någon höjdare direkt. Hur som helst så är fotografierna omanipulerade, dvs. jag har inte ändrat på något annat än vad som anses vara godkännt. I detta fall skuggorna. Det innebär också att det jag fotograferat faktiskt finns i vardagen - om vi bara tittar en extra gång. Vardagen har massor av vackra saker att bjuda på.

Vissa blommor kämpar mot vintern.

... andra accepterar läget.

Vackert vid vattnet.

En kamp mot naturens egna lagar.

Lite har den lyckats slå ut men den kommer nog inte längre.

Riktigt mycket frost.

Blommor som håller på att ge efter för vintern.

Jag skulle just skriva ett inlägg att jag väntar på paketet från CDON (http://cdon.com) när det lät i brevlådan! Paketet har kommit, Nina är på väg upp... Åh, kärlek! Återkommer när jag hört, sett och känt på skivan!

Nina med skivan ♥