Ni märker av bloggbristen va? Det beror på att jag har jobbat idag! Skönt som f....fan! Man får svära! Eller som Mia Törnblom sa: Min gud tycker om mig som jag är! (hon syftade till just svordommarna) Nu ska jag ut i  kylan och bege mig till träningen. Terminens sista vattengympa (jag är visserligen värd på vattengympa på måndag men då har jag hoppat in så det räknas inte, haha)

Träningsvärken var inte så farlig. Man ska däremot inte kasta sten i glashus eller ropa hej... ja, ni kan alla de där. Träningsvärk kan nämligen komma två dagar efter (andra dagen är värst brukar man säga) så... håll tummarna!

Jag lovade hon som höll i passet förra veckan att verkligen ta ut mig på passet idag. Inte var hon sjuk inte utan jag fick gott ta i tills jag kände att jag höll på att tuppa av. Känner redan av värken i musklerna som leder till träningsvärk imorgon. Jag tänker inte ens säga hur ont jag hade förra veckan (jag kom inte upp ur sängen - träningsvärk i rumpan!) och vågar inte tänka på morgondagen. Men jag mår bra! Fy satan vad skönt det var.

Är det inte helt otroligt att vi orkar så mycket mer än vi tror?

http://fysiken.nu

Glömde... det va A-Box jag körde.

Den senaste veckan har varit rätt bra för mig. Det är inte samma sak som att det är bra för min omgivning. Miss Vivi (http://missvivis.se) fick ett tråkigt besked men verkar nu vara på fötterna igen. Det är skönt att se när det blir ljusare. The Dark Chrystal (http://thedarkchrystal.blogg.se) har haft problem med ett tandläkarbesök och detta problem verkar då inte lägga sig! Marica (http://maricaaberg.blogg.se) fick åka till sjukhus av anledningar hon skriver om i bloggen. Jag sänder massor av tankar till er!!!

Jag har bara träffat en av dem, Marica, i verkliga livet så jag måste erkänna att det tar extra hårt när jag får läsa sånt. Marica och jag träffades under min sommarkurs i Skövde. En varmare och goare tjej får man leta efter. Hon har haft ett tufft år och är definitivt värd en lugn och skön jul. Inget sånt här inte. Hon har varit en ängel när jag mått dåligt och det komiska är att jag inte trodde jag funnit någon direkt vän när jag gick kursen. Visst hade jag pratat med och umgåtts med en tjej men vi va nöjda med att gå i skolan ihop. Men så kom Marica en dag och mådde dåligt och jag såg plötsligt henne som en medmänniska och inte bara klasskamrat. Därför sänder jag mina varmaste hälsningar och tankar till henne.

Det har blivit många inlägg idag och mycket känslor i inläggen. Känslor är svåra att definera och ingen kan riktigt förstå känslor (om du frågar mig) men såhär är det ibland. Jag bloggar för min egen skull och för att jag tycker om argumentation och diskussion men mina vänner och mitt välmående går före bloggen. Därför blir det inte så mycket av den argumenterande och diskuterande varan just nu. På grund av att det är för mycket känslor idag. Jag räcker helt enkelt inte till för argumentation och diskussion. Man får inse sina begränsningar.

Bättre livsstil enligt Maddo

Ibland behöver man en historia för att förstå. Ibland vill man inte dela med sig av allt och ibland låter man känslorna ta över och det blir istället så att ingen förstår något. Så blir man frustrerad över att ingen förstår när man egentligen inte berättat hur det är. Känner du igen dig? Alla gör vi så ibland. Därför ska jag berätta om mina olika turer fram och tillbaka till Göteborg och i Göteborg.

Mitt tips är därför att du tar tag i te- eller kaffekoppen, laddar upp med en bulle eller kaka. För detta är en rätt maffig berättelse. Är du beredd? Då kör vi!

Hösten 2002 flyttade jag till Göteborg för första gången. Jag hade kommit in på skolan (Burgårdens utbildningscentrum - gymnasiet) jag hade sökt. Egentligen hade jag ingenstans att bo men tänkte att det får lösa sig. Min dåvarande pojkvän bodde i Göteborg och hos honom fick jag bo tillfälligt. Detta var i Kaverös. 

Jag hittade ett rum tids nog och flyttade in hos en familj på Hisingen. Där bodde jag resten av mitt första år i gymnasiet. Jag tror jag flyttade i oktober för jag vill dra mig till minnes att jag firade min födelsedag där.

Under sommaren får man inget CSN och därmed ingen inkomst (vi hade tillägg för studier på annan ort) så jag fick gott och väl flytta hem under sommaren. Bodde mestadels hos mamma under dessa somrar.

Hösten 2003 hade jag, ännu en gång, inget boende och fick tillfälligt bo hos en kompis mamma i Masthugget. Där bodde jag tills jag flyttade till Partille. I Partille delade jag lägenhet men även där var det problem om jag inte kunde betala sommarhyran. Lyckligtvis hittade jag ett boende på Hisingen innan sommaren där jag kunde ha mina saker under sommaren och återkomma till hösten. Där bor jag några veckor innan jag flyttar upp till Stockholm under sommaren. Jag bor då mestadels hos mamma men även hos pappa.

Tyvärr gick det inte så smärtfritt som vi hade tänkt oss. Under sommaren ringer de och ändrar sig. Jag får söka boende - igen. Jag får tag i ett rum i Högsbohöjd. Ett område jag alltid älskat. Bra hyra också. Så skaffar jag pojkvän och är mestadels där så jag tycker att mitt rum känns överflödigt. Jag flyttar till en kompis pojkvän i Angered och bor i hans vardagsrum. Detta tyckte jag lät bra eftersom jag ändå sällan var hemma. Men det tog slut och jag fick faktiskt bo i vardagsrummet, hos två rökare och som gärna såg på tv sent på natten. Rekomenderas ej.

Jag flyttade till Stockholm efter studenten. Det säkra före det osäkra. Bodde till en början hos mamma, det gick inge bra och blev utslängd av hennes man (med resultatet att jag hade en mamma som ringde och grät för att jag skulle komma tillbaka, en annan historia helt enkelt). Bodde hos pappa ett tag men kände att jag behövde stå på egna ben. Därför flyttade jag inneboende i januari 2006. Tjejen jag bodde med var min mammas kompis dotter. Det gick bra. Men jag kände att jag inte ville bo kvar i Stockholm och sa därför upp mig från jobb och bostad för att flytta ner till Göteborg permanent.

Mitt flyttlass gick till Nina och där bodde jag en månad innan jag flyttade inneboende i Bergsjön. Jag trivdes varken i området (det handlar inte om fördommar, jag är uppvuxen i ett invandrartätt område och bor själv i ett just nu) eller med henne jag bodde med så när min pojkvän flyttade ner och bodde i andrahand hos min gamla lärares son frågade vi om det var okej att jag kom med. Det var det och vi blev sambos.

Några månader senare fick jag veta att han spelmissbrukade och jag kände att jag inte litade på honom. Vi fick en lägenhet i samma veva men jag valde att inte skriva honom på lägenheten utan att stå på den själv. Så kom jag till min lägenhet i mars 2007.

Hann du med? Kortfattat: Jag har bott på sju "fasta" ställen i Göteborg under mina studier (gymnasiet), räknar man med att jag i princip bodde hos min pojkvän sista året blir det åtta. Sen har jag fått flytta varje sommar vilket blir elva (om vi räknar med pojkvännen) ställen. Sen bodde jag hos pappa och inneboende i Sthlm. Tretton. Därefter har jag flyttat fyra gånger. 17 blev det - sen 2002. Detta är alltså min 18:e flytt sen 2002. Då har jag inte räknat med att jag bott hos pappa under somrarna eftersom detta inte krävde något flyttlass.

Genom denna berättelse som är kraftigt nerkortad vill jag ändå säga att jag vet en del om hur det är att flytta. Förut har jag mestadels flyttat för att kunna gå kvar i skolan. Nu flyttar jag för att jag vill. Jag trivs inte att bo själv. Det är svårt för mig att lita på min egen vilja ibland och då blir jag rädd. Jag är livrädd för denna flytt samtidigt som jag ser fram emot det. Min rädsla visar sig genom oro för datum, kartonger, bilar... you name it! Jag vet att det egentligen är min rädsla och jag vet att det kommer lösa sig likaså vet jag att jag vill. Men det skrämmer mig, det tänker jag inte ljuga om.

"Ju mer du vågar veckla ut dig, desto mer utvecklas du."

Christian Olsson (2008, s. 118)

Riktigt trögstartad idag. Men upp kom jag och fick även ringt kvartersvärden. Den nya alltså. Sen ringde jag Katarina och lyckades väcka henne för att berätta om lägenheten. Snällt va? Haha.

Nu har vi hört rykten om att den tidigare hyresgästen börjat flytta så vi får la kolla på datum när vårt flyttlass går. Jag insåg att det lär bli dyrt att flytta. Beroende på bil såklart. Kan man hyra en mindre bil blir det väl billigare hyra så tillkommer bensin.. så, ja en tusenlapp från en tom plånbok? Japp, så kan det gå! I det långa loppet kommer det nog gå bra ändå. Allt löser sig och om det inte gör det är det inte värt att lägga energi på ändå. Sådeså!

Ville mest uppdatera om flytten faktiskt. Jag kollade på adressändring också men det är bra att veta ett datum först.

Kvar att kolla/tänka på:

- adressändring

- hyra av bil/flak/lastbil kalla det vad du vill

- be vänner om hjälp

- flytta telefon och internet

- eventuellt ändra elen

Finns det något jag glömt?

Idag var en stor dag för Maddo. Inte bara en dag som alla andra dagar även om denna var rätt grå i jämförelse med de flesta bloggars fina snöhistorier. Nej, när vädret är grått får man finna andra ljuspunkter! Säger jag som om det är det lättaste här i livet. Jag säger som jag sagt tidigare: Livet är inte lätt, MEN livet blir vad du gör det till! (En annan typ av hysteri)

Vad har jag gjort för att få min dag att skina då? Jo, jag hade planerat in att träffa Pernilla (http://peque.blogg.se) och detta har resulterat i mängder av skratt! Det är underbart roligt att träffa denna brud! Vi skrattade och gjorde mat ihop. Sen drog vi oss iväg mot Johanneskyrkan. Kyrkan? Jag som inte ens är troende. Vad är detta liksom? Jo, det ska jag berätta! Jag och Pernilla skulle se på Mia Törnblom. När vi kom fick vi dock ett chockerande besked: Det kostar 100 kr. Vi hade fått information om att det skulle vara gratis ju..?

Men lyckligtvis träffade jag några kända ansikten och vi kom in gratis. Mycket intressant och kanske inte helt med rätten på vår sida. Men vi kom in och det var skoj. För hade vi inte kommit in så hade vi inte fått den fantastiska föreläsning som Mia Törnblom bjöd på. Hon bjöd på sig själv, sina volanger och smilgropar på låren. Det är svårt att beskriva en föreläsning med henne. Den är kvick, informativ, upprepande och rolig.

Så var det ju självklart det där lilla extra som förde mig dit: autografer. Det är något speciellt med dem! Det spelar egentligen ingen roll om det är en superstjärna eller en småstjärna (inte att förknippas med 12-åriga artister) som inte är känd för särskilt mycket. Jag älskar att ha fått en kontakt med författaren eller artisten. Men visst har det tidigare varit mer artister än författare som tilltalat mig. Numera älskar jag att gå på föreläsningar så det blir mer författare jag möter på. Det är inspirerande på ett annat plan. Det hjälper en till ett metakognitivt tänkande. Men det är en annan historia!

Om man har många smilgropar på låren - betyder det då att underlivet mår bra?

Jag och Mia Törnblom

Härliga Maddo! KÄRLEK! Autograf, hihi.

Autografer och kändisar hör hemma i kategorin: En flickdröm

Det är något speciellt med de där sakerna som kallas väckarklockor. Jag vet inte om du känner till funktionern snooza? Det är inte alla som använder sig av den nämligen. Jag gör det. Men jag önskar att jag kunde skutta upp ur sängen med en gång. Jag tror det är hälsosamt och bra. Nu ska jag inte säga att jag inte kan. För kan kan jag säkert om jag försöker. Jag känner mig mörbultad på morgonen och har ingen lust att chocka kroppen.

Det kanske är den där chocken som behövs för att jag ska få tid att vakna? Det kanske är bättre att gå upp med en gång för att kroppen verkligen ska veta att den ska vakna? Men ack så skönt det är att klicka på snooze! Tillhör du också snoozarna? Eller kan du hoppa upp med en gång?

Jag minns när jag bodde med Björn. Han är typen som ställer klockan på 7:00 och vaknar 6:59. Det ska gå med tankekraft. Undrar om det går att få hjälp med att klara det? Påverkar mina tabletter det isåfall? Värt att ta reda på.

Personligen tror jag att icke-snoozare mår bättre. De har en bättre morgonrutin och kroppen får tydliga uppmaningar om vad som förväntas. Jag vet att de flesta snoozare säger sig ha dåligt morgonhumör (jag är en av dem) och att de behöver mer tid på morgonen och ofta skippar frukost för att få snooza. Jag har kommit på ett knep. Jag ställer klockan så jag har tid att snooza och äta frukost! Mycket bra.

Det är ett knep som funkar om man inte gör som jag gjorde idag: Sov över klockan! Jag tror vi snoozare har lättare att försova oss och att vi kan sova över klockan. Vi skaffar värre och värre signaler till väckningen men tillslut vill de inte fungera heller. Nu har jag ändrat signal på klockan - för tredje gången i år och imorgon blir det nog att ställa två klockor också - för att ens komma upp!

Sen påstår jag inte att folk som inte snoozar mår bättre i allmänhet. Jag tror däremot att de har bättre morgonrutiner. Om jag mår dåligt, exempelvis är deprimerad, har jag i regel svårt att komma upp ur sängen. Jag beundrar då Björn som faktiskt kommer upp på morgonen medan jag ligger och drar mig allt mellan 10 minuter och en timme.

Man säger att dygnsrytm är en bra förutsättning för att må bra och Björn har nog lättare för att skaffa sig en dygnsrytm än jag. Men det är aldrig försent att skaffa sig en högre levnadsstandard. Imorgon SKA jag upp inom 30 minuter (det har tagit 60 minuter den sista tiden) och sen är det bara att trappa ner...För snoozandet är som ett beroende, vissa behöver trappa ner för att sluta medan andra behöver sluta tvärt. Jag försöker trappa ner så får vi se.

Det kommer bli svårt, men:

Ingenting är omöjligt!

Nu är det en hysteri i stan. Det är inte julen jag syftar till. Det är det liv vi hela tiden lever som har blivit en hysteri. Vi strävar efter att ha allt, ge allt och att tiden en vacker dag ska stå stilla så vi hinner med allt. Vad hände med uttrycket "Fånga dagen"? Ta vara på vad du har. Alla har vi resurser som är användbara. Det handlar inte om att utnyttja andra utan att våga be om hjälp. Att vara människa.

Detta är inget jag påstår är lätt. Har du någon gång stått och försökt med något som bara inte vill sig? Hur du än vrider och vänder på det så bara går det inte! Kanske är det en syltburk vi ska öppna? Men så kommer någon och säger att den ska försöka. Klick säger det och burken är öppen! Visst säger du tack då och tänker att det "var ju typiskt att den personen skulle klara det"? Vad gör det att du inte klarar av att öppna en syltburk menar jag? Det handlar inte om styrka. Det handlar inte om att du alltid har dålig teknik. Det handlar om att du inte var i dagsform att öppna burken just då. För du kan ju öppna burkar!

Istället kan vi vara glada över att vi fick hjälp. Vi fick hjälp när vår kapacitet inte räckte till. Har du ont i ryggen går du kanske till en massör och blir masserad. Så får du några övningar att göra och vips är problemet borta! Men vad hade egentligen hänt om du gjort dessa övningar från början? Jo, ditt problem hade troligtvis inte uppstått! Men i det läget tackar du den som masserar dig för att denne kunde uppmärksamma problemet och för hjälpen mot värken. Förstår ni min parallell?

Jag skrev ett inlägg om den fantastiska men omdiskuterade vardagen för nästan två veckor sen. Där skrev jag att det visst hade hänt negativa saker under min dag men valde att fokusera på det positiva dagen hade bjudit på. Det är inte lätt alla gånger. Livet är svårt. Medan andra saker i livet är lätta och underbara.

Var tacksam det du har. För det är inte säkert att du alltid kommer ha det! Ta vara på det du har. Just av samma anledning. Man säger att det man ångrar är det man inte gjorde. Sluta tro att det handlar om att hoppa bungyjump eller resa utomlands! För när du ligger på dödsbädden är det visst roliga minnen att ha, men frågan är om det är själva resan eller sällskapet som du minns som positivt? Kanske var det en kompis som drog med dig på resan? Då är du högst troligt glad över att vännen gjorde detta eftersom resan var fantastisk!

Visst ska du tänka på dig själv och inte bara på andra. Men att tänka på och värna om andra kan ge en tillfredsställelse. Man får och ger bekräftelse - något de flesta av oss saknar och längtar efter. Bekräftelse är någonting vi ständigt strävar efter att få. Vi vill ha positiv och konstruktiv kritik, inte höra vad vi är dåliga på. Det är svårt att ge något positivt till någon som alltid är negativ och visst måste vi få vara negativa. Däremot bör vi kanske tänka på vilka vänner vi vill umgås med och ge bekräftelse: Är det vännen som alltid har problem och är negativ eller är det vännen som faktiskt bekräftar dig och ler mot dig?

När jag diskuterar med mina vänner känner jag ofta att jag bara babblar och de ler och skrattar. Däremot är det just det där leendet som får mig att vela fortsätta bjuda på mig själv. En negativ händelse kan piffas upp med en gnutta ironi och vips har vi fått distans till händelsen. Det är inte lätt alla gånger, men jag upprepar: Livet är inte lätt, MEN livet blir vad du gör det till.

En riktig vän kan be om hjälp.

Ett självklart inlägg i kategorin: Bättre livsstil enligt Maddo