Det är svårt för mig att se saker ur andras perspektiv. Jag försöker verkligen. Men jag förstår inte. Kanske har jag för mycket insyn från mig själv. Jag syftar självklart på festen. Det som sårar mig mest är det outtalade. Hur beter man sig på en fest? Alla har vi olika normer och värderingar om detta. Vilka normer och värderingar lägger vi i ordet fest egentligen? Är det en stund då man får göra det man vanligtvis inte får? En stund att fylla på tanken och bli dyngraka eller vad är egentligen en fest?

Jag ska erkänna första missen. Det kom för många. Det var alldeles för många. Några av de som kom var dyngraka redan från början. Andra missen var att jag tillät folk ta med sig allt för många egna vänner. Utan större koppling till mig. Kopplingen till mig blir väl rätt relevant på en födelsedagsfest. Därefter gjorde jag lekar som tydligen inte uppskattades, jag accepterade inte att folk hade treligt utan ville ha lite rörelse (lekar) samt väntade för länge med lekarna. Två och en halv timme efter att festen hade startat, en timme efter senaste personens ankomst hade vi hunnit med att: ha försnacket (lära känna varandra, ca 1 timme), paketöppning, tårta och påbörjat en av lekarna som spårade ur, jag hade hunnit bli arg, ledsen, besviken och sårad. Jag känner att det inte är mycket med två och en halv timme. Men jag tror det är fel tänkt av mig. Borde helt enkelt delat upp folk i lag så fort de kom innanför dörren, skickat ut dem att leka tills alla hade kommit. SEN skulle jag startat lekarna och EFTER det skulle jag ha låtit folk lära känna varandra.

Mötet med min kusin slutade med tårar. Inte framför kusinen. Förra kusinen jag träffade slutade också i tårar. Inte framför henne heller. Det var inte samma typ av tårar. På något sätt såg jag framför mig hur jag välkomnnades in i den nya släkten. Jag kände mig glad över att ha en ny släkt. En ny sund släkt. Det fick mig att må bra. Mina vänner sa att jag kändes mer harmonisk. Men nu är jag rädd över att mitt intryck av den andra kusinen och mitt agerande på festen tolkas utifrån andras ögon. Jag är rädd över att bli missförstådd och jag är rädd att... jag inte får någon mer chans.

Jag är livrädd. Det är inte bara ekonomiskt jag är rädd för just nu. Jag är rädd över att jag förstör för min släkt. Jag är rädd över att vara en jobbig eftersläntare. Att jag kanske inte är lika önskad i min nya släkt som de är önskade i mitt liv. Tänk om jag är det svarta fåret? Jokern? Den felande länken? Jag känner mig så otroligt ledsen och ensam.

Den sista gästen gick nyligen. Det är skönt, skrämmande, läskigt och tomt utan gäster. Gästerna ger mig tid att slippa tänka en stund. Bara få ägna mig åt dem. Att de ska få det bra. Men nu måste jag rå om mig själv och jag vet inte om jag är redo för det. Jag orkar inte med mig själv. Jag vill inte ha med mig att göra just nu. Känner mig ful...fel...bara fel, fel, fel.

Idag/igår/inatt hade jag min födelsedagsfest. Jag såg verkligen fram emot att ha min fest och att få ha lite lekar på beställning av gästerna. Det skulle komma mycket folk och... det blev bara fel i slutändan. Men för att börja från början.

Det började med att vi hade en "Girls Night". Jag, Katarina, Nina och Pernilla. Vi åt lite gott och tjötade massor. Jag kände mig riktigt peppad över att träffa min kusin och alla gästerna som kom för att fira mig. Det började bra, folk kom och det fylldes på rätt bra. Alla hittade samtalspartners och det blev ett härligt sorl. Ni vet det där sorlet som blir av att man har en himla massa gäster som alla har hittat någon att prata med och stämningen ligger på topp?

Sen började folk hoppa i sängen... När vi skulle ha de efterfrågade lekarna så var det viktigare att torka tröjor från spillt vin och väl ute för att leka så blev det bara pannkaka. Vissa folk visste knappt vad de hette så fulla som de var. Andra tyckte att lekarna var för sent. Det blev det som fick bägaren att rinna över. Plötsligt sprack jag. Jag blev så arg att jag var tvungen att påpeka allt jag faktiskt gör för mina gäster. Allt jag offrar och hur mycket jag anstränger mig för att få en bra och lyckad fest där alla ska trivas. Men hur jag än gör är det till synes fel. Jag gick i ren ilska mot min port (vi var ute vid denna tidpunkt) och berättade min irritation för den vars tröja var viktigare än lite respekt när lekarna startade. Därefter sprang jag in i hissen och åkte upp till min våning. Pernilla, Katarina och Nina hann ikapp mig. Innan dörren till hissen stängdes försökte en av deltagarna komma in i hissen. Jag puttade ut denne varpå denne sa att de (i sällskap) skulle hämta sina grejjer. Det fick vänta. Mitt välmående var viktigare.

Jag åkte upp, stängde igen dörren och satte mig att bara få gråta. Personen som jag lotsat ut från hissen tidigare sparkade på dörren och hotade att ringa polis. Jag plockade ihop vederbörandes samt dennes partners saker och kastade ut dem. Fick kommentar om att jag borde söka läkare och att jag är dum i huvudet. Kanske är det tecken på irritation men för mig var det vad som fick ilskan att rinna av och hopplösheten att komma vid. Plötsligt kände jag att allt var hopplöst. Tårarna bara föll. Vid denna tidpunkt stor större delen av festdeltagarna utanför dörren men jag ville bara gråta och blev så också uppmuntrad av Nina, Pernilla och Katarina som satt framför mig.

Det sparkades på dörren, hotades och... väsnades utanför dörren. Jag däremot grät. Så var det en röst som sa "Maddo.. öppna dörren" men jag sa att jag inte tänker öppna dörren när det står folk som behandlar mig på det sättet utanför. Jag blev då uppmuntrad till att få vara... just ledsen. Sårad. Jag tog en stor svart sopsäck och la i mina gästers kläder. Öppnade dörren och slängde ut sakerna. Kompletterade med de saker som blev efterfrågan på. Sa att jag vägrade släppa in folk sålänge de hotade mig. Personen i fråga blev därför ombedd att åka ner och gjorde det tillslut. Då hade större delen av sällskapet gått. De som var kvar satt kvar en stund, fikade och pratade. Det slutade i alla fall bra. Det var mysig stämmning och härligt att se vilka som står kvar vid ens sida. Jag vet att jag också skulle stå kvar. Jag vet att jag i vissa lägen exploderar.

Jag måste erkänna att jag är glad att min bror inte kom. Jag vill inte tänka på hur det hade sett ut om min gäst hade hotat på det sättet han gjorde när min bror skulle "få damp" som det kallas i vardagsmun. Då hade det definitivt slutat med polis.

Detta är kortfattat och hårddraget min syn på vad som hänt. Jag tror att det finns lika många uppfattningar av vad som hände som det fanns personer som var med. Vare sig man stod innanför eller utanför dörren. Jag har hur som lärt mig att det är kvalité och inte kvantitét som räknas. Eller... lärt och lärt. Jag har erfarat. Mina vänner är min familj. Jag agerar inte rätt i alla situationer men jag har en stark känsla för när folk inkräktar på min personliga integritet.

Min tanke med festen var att vi skulle ha en riktigt gô kväll med trevliga diskussioner och att vi skulle lära känna varandra. Och kanske säger jag om ett år att jag har lärt mig något mer än det jag ser idag. För idag ser jag bara att jag har lärt mig att vissa personer i min omgivning inte är värda all den energi jag ger. Jag ger mycket energi. Väldigt mycket. Det gör ont i mig ibland.

Visst säger en av de som var med att jag behöver hjälp. Ni vet som i fucking åmål? Vet ni inte så kommer jag inte förklara. Jo, men jag har i alla fall sökt hjälp och har hjälp sen ett tag tillbaka. Lyckligt medveten om detta kan jag inte säga annat än: Den som sa det.... Med risk för att låta fjortis. Detta var också en bit i att finna mig själv, med risk att trampa på en öm tå. Men jag tror det finns flera syner på denna situation. Ni fick min. Det är väl ändå därför ni läser min blogg?

Jahapp, så var det fredag då. Jag kommer troligtvis få en hjärtattack eftersom jag får slag varje gång mobilen plingar. Ja, min kropp är nog trött ännu. Haha. Det är roligt för det är såna här dagar man inser hur många man har i sin omgivning som tänker på en. Visst finns det de som, liksom jag, alltid glömmer en födelsedag. Men de är inte så många och visar i regel uppskattning på annat sätt.

Blev lite inspirerad av Vivi (http://www.missvivis.se) som skrev vad som hade hänt under det gågna året så jag tänker faktiskt göra detsamma. Jag kallar det "Maddos 23:e år" eller nåt i den stilen... haha. Vi börjar väl från början?

Födelsedagen firades med de närmaste och vi gick på Nanne Grönwalls show. Lite girls night. Sen hade jag en lyckad födelsedagsfest under helgen. Inget tema den gången. Under det året som varit har jag lärt känna många från min inriktning: KUFA (Kunskap & Fantasi). Av dessa umgås och pratar jag mest med några. De har kommit att bli nära vänner. Mer då? Jo, jag firade jul uppe i norr. Snö på jul är inte varje göteborgare som får! Därefter fick jag mig en släng av depression. Nu kanske det låter som om jag tar lätt på det, vilket jag inte gör. Björn flyttade in hos mig eftersom jag inte litade på mig själv. Jag gick upp i vikt och slutade träna. Mitt i allt detta var jag och Nina på en föreläsning med Mats-Eric Nilsson (Äkta Vara) och Sanna Ehdin, ni vet ju själva hur det har slutat men för alla nya läsare så har det resulterat i att jag lagt om min kost totalt. Jag äter mer hemlagat och mindre e-tillsatser. Jag har fått jobb på Fysiken (http://fysiken.nu) och har därmed börjat träna kontinuerligt.

Något mer som hänt är att jag och Kickan har fått mer kontakt. Vi umgås mer och pratar ofta. SMS:ar typ varje dag. Häftigast under detta år har varit möjligheten att följa Novas första år. Jag har vunnit mitt livs första stjärnvinst. Blivit bestulen på min kamera, köpt en ny kamera. Träffat nya och gamla vänner. Mått riktigt dåligt men också riktigt bra. Det har varit som ett liv ska vara helt enkelt! Upp och ner. Men på det stora hela har det varit ett bra år. Jag har lärt mig mycket om mig själv och vad jag vill ha ut av livet. Jag hoppas lära mig mer av livet detta kommande år.

Nu förväntar jag mig en himla massa grattulationer! Hihi.

När jag gjorde avbrottet i mina studier visste jag att det skulle bli knapert. Jag visste att jag inte skulle få a-kassa eftersom jag inte jobbat heltid i fem månader (visst är det fem?). Jag visste att jag inte skulle få socialbidrag eftersom mitt sparkonto innehåller pengar. Jag visste att jag en dag skulle behöva börja jobba men jag sköt på det för att ta hand om mig själv. Jag gick ärligt talat miste om ett vikariat på en vecka som visade sig bli i alla fall fyra veckor. Men det är väl ingen idé att vara bitter för det. Lite jobbar jag ju varje månad så det ger några enstaka hundralappar (min lön har inte direkt ökat sen jag började och måste vara en av de sämsta hittils). Det täcker el, mobil och internet/telefon. Thats it. Nu är det bara att börja om där vi var i somras.

Vart var jag i somras då? Jo, jag bestämde mig för att försöka ta vara på sommaren. När tiden var inne till att söka jobb mådde jag som sämst och det fanns inte på min karta att jag skulle jobba. Jag hade turen att få extra timmar på jobbet under sommaren. Nu är de extra timmarna borta. Plus att jag har mitt jobb på Fysiken nu som "ställer till det" en dag i veckan.

I helgen bestämde jag mig för att börja kolla på vikariejobb. Jag har fått mina papper från polisen (belastningsutdrag för att jobba inom barnomsorgen) och hoppas att jag kommer kunna vikariera lite. Håll tummarna för mig. Sen blir det till att lämna mitt VISA-kort hemma. Jag har bara önskat mig pengar av familjen och presentcheckar på ICA av mina vänner. Jag visste att det skulle bli tufft när jag gick in för detta så det är inte oväntat.

Jag vet att jag kommer klara det. Det funkar alltid på ett eller annat sätt och om det inte funkar så löser det sig. När jag får CSN igen kommer jag försöka lägga undan pengar varje månad igen. Ett sparkapital är bra att ha i såna här situationer. Mitt ex sa alltid att pengar är till för att slösa. Lätt för honom att säga, som får pengar. Står man en gång utan och inte har möjligheten till samma stöd från hemmet är det inte lika lätt. Jag har gjort detta för min skull och jag hoppas det ska lösa sig.

Att prata med dietisten ger mig nya vinklar på kost i förhållande till min motion. Kanske kan det dra ner mina matkostnader lite. Jag kommer inte göra någon resa under denna period. Haha. En hel del av mina saker kommer nog säljas i alla fall. Sånt jag inte behöver. Men nu ska jag lägga mig på min spikmatta, läsa en god bok och släppa allting. För imorgon fyller jag år. Det ska inte vara en dag med ångest utan en dag i lyckans tecken.

Jag insåg just att min ekonomi kommer gå i kras om jag inte börjar jobba inom kort. Jag har några enstaka tusenlappar i månaden att leva på. Det gör ont men samtidigt var det ju väntat. Jag visste ju att jag behövde jobba för att få ekonomin att gå ihop. Nu gäller det att vända på slantarna. Kolla vad jag har hemma och äta ekonomiskt.

Jag mår inte allt för bra efter denna insikt. Trots att den var väntad.

Egentligen har jag lust att skriva hur otroligt rolig min dag varit. Träffat både läkare, Nina och Pernilla. Pernilla och jag ses inte allt för ofta så det var skönt att träffa henne igen. Vi pratade lite om att eventuellt skriva C-uppsatsen tillsammans. Det känns roligt att jag har träffat henne, vi har många gemensamma intressen, det är bara synd att vi inte har så mycket tid att ses. Dygnet har visst bara 24 timmar. Jag hoppas ingen av mina andra vänner upplever det som att jag dissar dem nu.

Men istället för att skriva om min fina dag och känna glädjen i hela kroppen, kan jag inte annat än känna den irritation som väcks i mig. Irritationen över otydlighet och brist på kommunikation. Egentligen skrev jag ett långt blogginlägg om det men det vart för utpekande. Därför vill jag inte publicera det.

Ibland vet jag inte hur jag ska hantera mina känslor. Hur sållar man bland vänner och hur vet man vilka som är i behov av mig just nu eller bara är energitjuvar? Tidigare har jag gjort mig av med energitjuvar genom att flytta. Energitjuvar orkar nämligen inte hålla kontakten om man facklar fram och tillbaka mellan städer. När man då hälsar på i staden så vet man vilka man vill träffa av glädje och vilka som känns påtvingade. Jag står i ett skede i livet då jag bara vill sticka och jobba någon annan stans för att komma bort. Samtidigt vill jag vara kvar där jag är. Sluta rymma. Jag börjar ju finna mig själv nu.

Jag vaknade av att jag var gråtfärdig. Varför kan jag inte släppa taget om honom? Varför kan jag inte låta honom få leva lycklig med sin flickvän? Varför känner jag mig så tom utan honom? Och varför kretsar mitt liv kring honom så mycket?

Jag och mitt ena ex satt och pratade en gång och det visade sig att han blev svartsjuk när jag träffade andra. Jag log och tog åt mig av komplimangen. Mest för att jag själv inte blir svartsjuk på om han träffar någon annan. Men så kom dagen idag då jag inser att jag har ett annat ex som jag inte kan släppa. Kanske är det anledningen till att jag inte riktigt ger av mig själv. Idag vaknade jag med dunkande hjärta. Det dunkade på samma sätt när jag såg mitt ex på tågstationen, när jag fick sova i hans armar och när jag fick höra hans röst. Jag vet att det var ömsesidigt! Jag vet det. Hur kunde han släppa allt så fort? Bara tack och adjö? Den biten förstår jag inte. Visst var det jag som gjorde slut och det av anledningar som är helt accepterade och själva beslutet var rätt... då. Varför känns det inte rätt just nu?

När jag träffar eventuellt blivande partner så letar jag efter den där känslan. Jag tror aldrig jag kommer möta den igen. Så omöjligt känns det ibland. Usch, vad jag saknar dig. Usch, vad jag ångrar mig. Kom tillbaka. Jag behöver ju dig! Vi skulle ju spendera resten av våra liv tillsammans. Tillsammans. Jag vet inte hur jag tar mig härifrån, jag kommer inte ur detta.

Ibland rusar livet fram och alla aktiviteter byter av varandra. Man hinner inte tänka, bara planera. De senaste veckorna har varit så för mig. Egentligen älskar jag att inte göra något men jag har haft så mycket dagen efter att jag inte kunnat njuta av lugnet. Det har varit födelsedagar, jobb och avbrott från skolan. Mina vänner tycker då att jag borde ha massor av tid över och träffa dem! Men min Maddo-tid då? Det är ju trots allt därför jag gjort avbrottet. För att få min Maddo-tid, hitta mig själv och må bra. Det har varit dåligt med den varan den sista tiden. Jag älskar att umgås med mina vänner, jag älskar mitt jobb, min träning och allt som händer i mitt liv. Men jag behöver tid till mig själv ibland. Så idag har jag haft en Maddo-dag. Ida (http://idapersson.se) frågade om jag ville träna men jag sa att jag inte kunde för att jag hade Maddo-dag. Svaret?

"Bra Maddo!! :)"

Då är det inte annat än erkänna för sig själv att man faktiskt är värd en dag för sig själv. Jag får inte en dag utan jag får avsätta en dag. Utöver det avsätter jag tid för träning som får mig att må bra, vänner som gör mig lycklig och jobb för att finna en balans. Ja, allt handlar om att finna balansen i livet. Nu vet jag att Katarina och Klass-Ida (http://thelittlevoiceinmyhead.bloggagratis.se) skrattar gott. Pernilla (http://peque.blogg.se) drar nog också på smilbanden mitt i all stress över skolan. "Att finna balansen" är ett väl använt uttryck i lärarutbildningen. Man möter det i första kursen och sedan följer det dig genom hela utbildningen. Kernell heter mannen bakom boken "att finna balanser". Mer skola än så behöver jag inte ta upp. 

Vad har jag gjort på min Maddo-dag då? Jag har sovit ut. Gått till affären och handlat lite mat. Sen gjorde jag mig en lyx-frukost. Juice från min råsaftcentrifug, två knäckebröd med ägg, en skål med youghurt, müsli och banan samt en kopp grönt chai-the. Därefter slappade jag lite och drog mig ut på en fotopromenad när jag kände mig redo. Resultatet var inte riktigt vad jag hade hoppats på. Jag har nog varit utan kameran för länge. Dags att ta upp fotograferandet igen tror jag allt. Jag bjuder på favoritbilderna.

Jag älskar när det ligger dimma över vattnet.

Ville förmedla ödsligt.

Riktigt höstiga färger!

Rosa bandet?

Avslutningsvis vill jag bjuda på två bilder från igår. Det ena är en bild från när jag kom hem, den andra efter att jag borstat ut håret. Tror ni det var svårt att gå in i duschen och veta att man inte alls skulle se så läcker ut? Däremot kände jag mig läcker efteråt. Haha. Är grymt nöjd med båda utseendena. Håret gör mycket!

Före         Efter