Idag pratade jag med en kompis. Jag har pratat med flera kompisar idag men just detta samtal gjorde intryck på mig. Eller intryck vet jag inte. Det satte spår i mig. Det var uppfattningen om hur jag är. Jag är väldigt intresserad av hur jag uppfattas. Detta visar sig ofta genom att jag får veta när folk tycker jag agerar fel. Att jag tar till mig andras kritik mot mig kanske har att göra med att jag vill ha deras åsikter och att det faktiskt är lättare att ge negativ kritik. Det är också den man tar åt sig av.

Men nu pratade vi om mig och hur jag gör. Fel. Massor av fel. Till mina vänner säger jag att ingen människa är perfekt och att man gör så gott man kan utifrån de förutsättningarna man har. Tydligen uppfattas det inte så av alla. Det är svårt och jag är så satans trött på detta. Kan man inte bara...slippa? Slippa känna att allt man gör är fel? Hur orkar folk med denna känsla? För allt som är bra är också dåligt. Hur jag än gör är jag dålig på ett eller annat sätt. Finns jag tillgänglig 24 timmar om dygnet tänker jag för lite på mig själv, går jag och lägger mig kl 22 oavsett dag så finns jag inte som stöd. Hur gör man för att folk ska bli nöjda?!

Nattens inlägg var inte positivt. Jag vet det. Jag vet också att det beror till stor del på att jag drack två glas vin i fredags och därför var tvungen att avstå mina tabletter natten till lördag. Det brukar i regel betyda: Ångest kvällen efter. Att vara på två kalas i rad påverkar mig. Jag var nykter igår men det var en hel del alkohol på festen. Man ser saker på olika sätt beroende på om man är nykter eller ej. Det finns andra saker som speglas beroende på erfarenheter också.

Gårdagen bjöd på många intryck. Björns släktingar och ordgnabb, i sedvanlig ordning när det är Björn med i bilden. Vi lämnade snart partyt för att få tid tillsammans. Vi gick till Park Lane och chockade Lillpojken som jobbade kvällen till ära. Där fick vi en nyhet! Nästa fredag jobbar Lillpojken och han fixade in oss på QUEER-Night!! Jag har velat gå på QUEER länge nu för det är något som många talar om i Göteborg. Vissa positivt och andra negativt. Jag vill göra en egen uppfattning. Så på fredag gäller det. En nykter kväll eftersom jag jobbar lördag. Bilder från helgen kommer. Jag ska bara finna mig själv igen. Vilken balansgång det är! Svårt så in i norden. Ibland känner jag att livet bara flyter andra gånger känner jag att livet bara rusar iväg. Stanna världen en stund? 

Lillpojken och jag.

Idag satte jag mig att äta lunchen framför TV:n istället för framför datorn. Rätt bra tänkt nu i efterhand. Jag satte på TV:n, höjde volymen och var på väg att byta kanal när jag plötsligt fastnar i programmet. Jag är så insatt i programmet att jag inte märker att de aviserar om att programmet byter kanal så plötsligt tar det slut. Smart som jag är tänker jag: "Ah! SVT2... då borde det vara SVT1 eller SVT24 eller kunskapskanalen det byter till." Mycket riktigt. Inte alla kanaler alltså utan SVT24. Är det någon annan än jag som byter kanal så fort det står SVT24 och ser ut som något politiskt? Jag drar inte under mattan att jag gör det. Det finns inget tråkigare tycker jag.

Men denna människa hade ingenting med politik att göra. Han var föreläsare och denna föreläsning hade filmats för att visas på SVT. Varför gjorde de inte mer tjohej av detta? Det var verkligen ett inspirerande program om vad kreativitet är. Det behöver inte vara ett sätt. Det kan vara så många fler! Teo Härén hette föreläsaren och i slutet hann jag faktiskt få med hemsidan efter nöd och näppe. Jag var så inne i talet att jag höll på att glömma det så tv.nu var min räddning, googlade och där fanns hemsidan jag kände igen från föreläsningen. Vilken? Jo, det ska jag säga: http://interesting.org Hemsidan ser inte lika lockande ut som föreläsningen var men... jag säger då det! Någon har satt ord på mina dilemman med studeavbrottet.

Det känns som om en stor sten släppt från mitt bröst och nu jäklar ska jag klara av min utbildning med start i januari. Det kommer troligtvis resultera i att jag inte mår bra under studierna men jag vet att jag behövs! Avbrottet har varit kanon och gett mig perspektiv på mig själv och hur jag mår av studierna. Visst kommer jag på lite sidospår när jag läser i januari men jag får samtidigt en specialicering inom ett ämne som intresserar mig istället för något som "bara" är bra för min utbildning. Jag tror man kan komma långt på vilja och intresse. Jag satsar, försöker och om jag inte klarar det så löser det sig. Inte nog med det, då är jag en erfarenhet rikare! Nu måste jag bara komma in också!

Med vilja och intresse kommer jag klara detta!

På vägen hem från skolan såg jag ett barn på spårvagnen. Egentligen såg jag mer än ett barn men detta barn fångade min uppmärksamhet. Det var en liten flicka i 5-6 årsåldern som satt på golvet med benen nära kroppen och tummen i munnen. Ögonen var mörka, såg nästan svarta ut på håll. Ögonen har en tendens att bli så när barn känner sig ensamma, utsatta, orsättvist behandlade eller liknande. Jag menar inte att hon kände något av detta men jag tänkte plötsligt på mig själv. När jag var liten och kände att något var fel så satte jag mig på samma sätt. Med benen mot kroppen, tummen i munnen och blicken tomt stirrande åt ett annat håll. Jag är väldigt lik detta idag, även om jag slutat suga på tummen.

Jag är inte kontaktbar när jag är arg, ledsen eller besviken. Försöker man få kontakt med mig tänker jag ut vad jag ska säga och ibland räcker inte kraften till vad jag vill ha sagt. Mina vänner hatar detta tillstånd. Det är nog inte ens hälften så mycket som jag hatar det. Förstå känslan av att vela säga att allt känns fel men kroppen vill inte göra som du säger till den. När du väl får ut något är det en svag viskning, inom dig är det däremot en stor kraftansträngning att ens få ut ett ljud. Jag reagerar med tystnad. Inte för att jag vill utan för att kroppen säger åt mig att det är det enda rätta.

Desto mer folk puchar på, desto tystare blir jag. Många förstår inte detta fenomen. Jag som vanligtvis pratar för mycket. Ja, min mun kan gå av sig självt ibland (rätt ofta) men just när jag känner mig ledsen, arg eller besviken så sviker min kropp mig. Så får jag ångest för att jag inte kan kontrollera min kropp. Om folk försöker pucha ut svar kan det, som sagt, leda till att jag är tyst ännu längre. Ibland däremot spricker jag och blir dunderarg. Då kommer allt möjligt ut genom min mun. Det är väldigt sällan. När jag jobbar får jag ofta höra att jag är duktig på att behålla mitt lugn. Jag brukar även säga till kollegor att "nu kan jag  inte  behålla min pedagogiska roll, du får ta över".

Detta kämpar jag mot med jämna mellanrum. Att prata när kroppen säger åt mig att vara tyst. Men till vardags tampas jag med att hålla tyst för att jag babblar för mycket. Det är en svår balans och det känns som om  jag misslyckas mer än jag lyckas. En av festdeltagarna ville att jag skulle skriva om mina brister och fel. I min privata dagbok där jag skrivet det mest privata står det ofta i punktform med överskriften: Fel på mig. Många dagboksinlägg har meningen "jag hatar mig själv" i både början, mitten och slutet och återkommande är att jag känner mig ful, fet, äcklig och missanpassad. Jag skriver inte dagbok varje dag för min självkänsla mår inte bra av det. Kanske är det något ni förstår? Och detta kanske ger er mer inblick i mitt projekt att finna mig själv. Jag hoppas det. Alla dessa känslor väcks av en liten scen där en liten flicka sitter på en spårvagn i centrala Göteborg.

Jag och Katarina har varit på hemligheter idag. Sådeså. Sen blev jag sen till jobbet. Inte allt för uppskattat. Åkte och såg på film med Lillpojken och Björn. Bara Bea. Underbar film! Klart sevärd. Jag har sett den innan men jag är typen som hellre ser få filmer ofta än tvärtom. Vissa läser om böcker, jag ser om filmer. Intressant värre menar jag. Haha. Dags för sängen, upp tidigt imorgon.

Jag skippar tvätten idag. Det känns oartigt när jag har gäster i hemmet som sover. Jag tror snart jag ska lägga mig igen också. Gick upp för ett speciellt samtal. Hujja vad jag är nervös! Men vad det handlar om kan jag inte berätta ännu.. Hihi. Jag vet att jag gör er nyfikna.

Kvällen blev sen med film. Lillpojken och Björn var på besök. Mycket trevligt. Vi åt lite och sen skulle Björn hem för sin praktik. Lillpojken kollade på mina datorer och sen såg vi på film (tio orsaker att hata dig - min favoritfilm!). Vi såg om scenen i början där Kat möter rektorn.. oj, så svårt att beskriva!

Nu har jag ringt färdigt mina samtal. Dags att lägga sig att vila igen. Ska orka med denna dagen. Jag berättar mer imorgon! Håll alla tummar!!!

Självklart får ni bilder senare också.. Hihi.

Jag får telefonsamtal från människor som jag sällan pratar med, folk kontaktar mig på sms, telefon och msn. Alla har det någon gemensamt. Det är någon som hört av sig till dem angående mig. Denna någon är inte helt okänd från min sida. De undrar självklart vad som hänt mig. Det är många utav mina bekanta som faktiskt inte läser min blogg. Det tror jag inte den som skrev mailet är medveten om för då kanske inte mailet hade skrivits till alla som någonsin varit bjudna på festen. Det som värmer mest är vetskapen om att de kontaktar mig i första hand. Även om vi inte hörs av särskilt ofta eller träffas sällan så värnar de om mig. Det är inte så att de nödvändigtvis vill veta vad som hänt utan bara hur jag mår, hur jag tar detta och självklart kolla att jag inte faller ner i gamla destruktiva mönster. De flesta har varit med på den tiden.

Jag har pratat massor om det som hänt. Jag har skrivit mycket också. Som ni kanske minns är det mest privata det jag skriver för hand. Men när mina vänner ringer mig på morgonen för att försäkra sig om att jag faktiskt vaknar på morgonen. Att jag går upp och försöker finna mening med dagen. Då vet jag att vännerna anser att jag gått ner mig. Mitt hår är fetare än smöret i kylskåpet och lägenheten ser ut som... i förrigår fast med fler bananflugor.

Därför tänkte jag berätta att gårdagens prestation var: Frukost och en promenad.

Dagens prestation hittils är: Kom upp ur sängen i rimlig tid, fixat Kickans bloggdesign och ätit frukost.

Dagens mål är: Duscha, fixa iordning här hemma, jobba och få besök samt hjälp med den nya datorn.

Ja, och imorgon tänkte jag tvätta och jobba. Torsdag ska jag nog (förhoppningsvis) träffa Kickan och jobba och fredag ska jag och Kickan nog se på en modevisning. Lördag är det jobb som gäller så nästa vecka är jag  nog människa igen!

Jag anser att ordet "överreagerar" inte finns. Jag vet också att jag haft ämnet på tapeten i bloggen tidigare. På sättet man agerar i en situation där man ofta sägs "överreagera" är man i regel pressad och kanske inte har samma möjlighet att tänka efter som i en "vanlig" situation. Därför agerar man efter vad man har för verktyg just då, en reaktion. I vems ögon är det en "överreaktion" då? Just DÅ alltså? Hade det varit ett barn hade jag tagit undan barnet och låtit detta lugnat ner sig innan jag pratade om vad man kan göra istället eller nästa gång (om det är en vanligt förekommande situation). På samma sätt gör jag med mig själv. Jag går undan, försöker få perspektiv och tänka på vad jag kan göra till nästa gång.

Vissa reaktioner var starka på festen. Jag reagerade starkt på att folk kom fulla exempelvis. Men överreagerade? Nej, jag reagerade... just då. Visst kan jag göra saker bättre - nästa gång. Inte i lördags för det är redan gjort. På samma sätt som mina gäster kan göra saker bättre - nästa gång.

Igår fick jag några reaktioner från gästerna som var rent kränkande. Jag säger att jag respekterar och uppskattar att de säger till mig hur jag uppfattas. Vissa säger också att de var rädda mot slutet. Andra tycker att jag ska ha alkoholfritt nästa gång. Det finns många reaktioner på festen. De gäster som jag anser kränkt mig har i regel generaliserade meningar så som "alla hade trevligt innan". Jag måste erkänna att jag inte var den enda som ansåg att festen spårade ut - innan.

Igår var en tuff dag. En av nattgästerna stannade länge och vi var fyra som gick till pizzerian och pratade om festen. Vi var tre som åkte och fikade och pratade om allt och inget. Sen åkte jag och min ena nattgäst hem och fick ett mail. Ett mail med reaktionen av min nattkompis om att denne inte ville läsa färdigt mailet för att det var sjukt. Varför tar jag upp detta? Jo, för att belysa att det finns olika reaktioner på vad som hände på festen. Jag är inte ensam om min åsikt även om vissa gäster tror det.

Tillbaka till att jag skulle ta undan barnet och låta detta lugna ner sig. Jag tror det är underskattat. Vi låter inte folk få distans till saker innan vi diskuterar. Vi vill diskutera här och nu. Jag vill ha distans till saker så för mig är det som att strö salt i såren eller gräva i ett redan öppet sår. Jag får ofta höra att det är fel. Fel? Vad är rätt och vad är fel? Om jag känner att jag skulle såra människan framför mig genom att säga hur jag just nu känner, gör jag då rätt i att inte såra människan eller gör jag fel i att inte prata? Jag tror vi är tillbaka till Kernell och att finna balansen. Det finns inte en rätt sida och en fel sida.

Jag har inte haft en lätt gårdag. Jag har gråtit, pratat, gråtit mer och pratat mer. För att få distans till situationen. Jag har inte hållt allt inom mig som vissa tror (inte alla) men jag har heller inte försökt dölja hur sårad jag blir när folk säger att jag är "sjuk i huvuder" eller liknande. På tal om att reagera eller överreagera? Detta ämne spårade nog ur. Jag vet nog inte vart jag har mig själv.

Eftersnack med te och popcorn