Jag helt enkelt.

Direktlänk till inlägg 13 november 2009

Scen som väcker känslor.

Av Dream Maddo - 13 november 2009 14:45

På vägen hem från skolan såg jag ett barn på spårvagnen. Egentligen såg jag mer än ett barn men detta barn fångade min uppmärksamhet. Det var en liten flicka i 5-6 årsåldern som satt på golvet med benen nära kroppen och tummen i munnen. Ögonen var mörka, såg nästan svarta ut på håll. Ögonen har en tendens att bli så när barn känner sig ensamma, utsatta, orsättvist behandlade eller liknande. Jag menar inte att hon kände något av detta men jag tänkte plötsligt på mig själv. När jag var liten och kände att något var fel så satte jag mig på samma sätt. Med benen mot kroppen, tummen i munnen och blicken tomt stirrande åt ett annat håll. Jag är väldigt lik detta idag, även om jag slutat suga på tummen.


Jag är inte kontaktbar när jag är arg, ledsen eller besviken. Försöker man få kontakt med mig tänker jag ut vad jag ska säga och ibland räcker inte kraften till vad jag vill ha sagt. Mina vänner hatar detta tillstånd. Det är nog inte ens hälften så mycket som jag hatar det. Förstå känslan av att vela säga att allt känns fel men kroppen vill inte göra som du säger till den. När du väl får ut något är det en svag viskning, inom dig är det däremot en stor kraftansträngning att ens få ut ett ljud. Jag reagerar med tystnad. Inte för att jag vill utan för att kroppen säger åt mig att det är det enda rätta.


Desto mer folk puchar på, desto tystare blir jag. Många förstår inte detta fenomen. Jag som vanligtvis pratar för mycket. Ja, min mun kan gå av sig självt ibland (rätt ofta) men just när jag känner mig ledsen, arg eller besviken så sviker min kropp mig. Så får jag ångest för att jag inte kan kontrollera min kropp. Om folk försöker pucha ut svar kan det, som sagt, leda till att jag är tyst ännu längre. Ibland däremot spricker jag och blir dunderarg. Då kommer allt möjligt ut genom min mun. Det är väldigt sällan. När jag jobbar får jag ofta höra att jag är duktig på att behålla mitt lugn. Jag brukar även säga till kollegor att "nu kan jag  inte  behålla min pedagogiska roll, du får ta över".


Detta kämpar jag mot med jämna mellanrum. Att prata när kroppen säger åt mig att vara tyst. Men till vardags tampas jag med att hålla tyst för att jag babblar för mycket. Det är en svår balans och det känns som om  jag misslyckas mer än jag lyckas. En av festdeltagarna ville att jag skulle skriva om mina brister och fel. I min privata dagbok där jag skrivet det mest privata står det ofta i punktform med överskriften: Fel på mig. Många dagboksinlägg har meningen "jag hatar mig själv" i både början, mitten och slutet och återkommande är att jag känner mig ful, fet, äcklig och missanpassad. Jag skriver inte dagbok varje dag för min självkänsla mår inte bra av det. Kanske är det något ni förstår? Och detta kanske ger er mer inblick i mitt projekt att finna mig själv. Jag hoppas det. Alla dessa känslor väcks av en liten scen där en liten flicka sitter på en spårvagn i centrala Göteborg.


    

 
 
Vivi

Vivi

13 november 2009 15:13

Jag tror faktiskt jag vet hur du känner det, jag hade iopf en underbar barndom utan så mycket ångest , men i tonåren gjorde jag ngt liknande...gör fortfarande ibland.

För mig är det att jag helt enkelt inte kan förklara, det finns inga ord som just då kan beskriva den ångesten, det enda man kan göra är att tyst stirra in i väggen och känna apatin & ångesten växa...

Tycker du ska skriva saker du är bra på istället för dina dåliga sidor , att skriva upp sina dåliga sidor vet jag iten om jag tyckte var en bra idé !

Fitn och personligt inlägg förresten!!! :)

http://www.missvivis.se

 
Sussi

Sussi

13 november 2009 18:27

ibland kan det vara väldigt bra att man blir tyst när man känner så..
Tänk så mycket ord man kan få ångra..
Saker som sägs i vredmod, utan att man hinner tänka efter. Jag hade föredragit tystheten..
När du är redo så säger du nog vad som är fel. Jag tror att som vän lär man sig hur den andra funkar ganska så fort

Kramisar

http://allt-om-inget.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Dream Maddo - 12 april 2015 14:01

Var barnfria och åkte vattenrutschkana. I sista åket svängde det så att jag fick världens nackspärr. Ont ont ont. ...

Av Dream Maddo - 2 april 2015 05:44

..som barn kanske bör ha det? Vi har ett barn som fyller tre snart. Fortfarande sockerfri. Det finns en önskan om en tårta som är blå med blåbär inför kalaset. Jag håller på att kämpa mig till ett recept på tårtbotten utan socker. Jag återkommer m...

Av Dream Maddo - 13 mars 2015 22:52

http://made.shapemeup.se/2012/03/28/fridas-halsobrod/ Inspiration från detta recept så bakade jag ett bröd på kvarg som höll på att passera datum. Mitt i min detox. Grannen godkände brödet! Imorgon blir det städning och fixa. Sista dagen på det...

Av Dream Maddo - 8 mars 2015 03:49

Ikväll var det utgång. Urringning och alkohol. Så är mammorna till mina jobb-barn ute! Gah. Har iaf haft kul. ...

Av Dream Maddo - 6 mars 2015 07:47

Vi har fått en förskoleplats till stora i augusti. Jag blir alltså hemma med båda barnen tills dess. Snart kommer värmen och alla barnfamiljer börjar ta sig ut. Mycket trevligt ska det bli. Tills dess umgås jag med mammor och promenerar och försöker ...

Om mig och min blogg:


Maddo heter jag och bor med min sambo, hund och dotter.Vi lever med dammråttor, diskberg och renovering.

Dags-Arkiv

Maddo förespråkar:


Jag förespråkar ett liv utan onödiga tillsatser i maten framför fettsnål och sockerfattig kost.

Tänkvärt:

Tänk på vad som gör dina vänner till just vänner, istället för att se vad de gör som irriterar dig eller vad de saknar.


Maddo

Sök bland inlägg:

Like old times!

Följ med Bloglovin'

Besöksstatistik:


Skapa flashcards