Jag bajsade idag och det var normalt. Utöver det så är det mycket just nu. Skit-mycket kanske jag ska säga eftersom jag betonade att det va skitnyheter idag...

Jag har massor av kommentarer att svara på men det är inte min prioritering just nu. När lasset gick i lördags började det trycka i magen. Jag fick akut gå upp för att gå på toaletten. Det kom inget mer än pruttar och stressad som jag var tog jag mig ner för att tacka han som körde och säga hejdå till de andra som var med i bilen. Upp igen för att gå på toaletten och nu kom det. Utan att ge er allt för mycket detaljer så var det diarré. Han knappt komma ut från toaletten förrän magknipet satte igång igen. Ärligt talat hade jag knip hela tiden. Lite googlande visade att det kallas för kolik, om det är så barn med kolik känner så lider jag med dem! Man får alltid höra hur jobbigt det är att ha barn med kolik, men att ha det är inte skönt! Så.. gå dubbelvikt till soffan. Tre minuter senare var det bara in på toa igen. Vet med mig att min mage mår bra av att bada så jag sket i att det var mitt i natten, jag la mig i ett bad. Det var bättre. Sen la jag mig för att sova.

Två timmar senare vaknade jag, inte alls lika ont i magen - skönt! In på toa och skita...blod! Vafan... Väcka Olof mitt i natten, beskriva min oro, rädsla, skräck.. ringa 1177 som ansåg att jag skulle åka till vårdcentralen. Packa det sista, gå mot spårvagnen och ringa underbara M för att fråga om hon kunde hjälpa med Tessan under tiden. Hon väckte sin pojkvän som fick ta Tessan så hon följde med mig. Jourvårdcentralen var otrevliga men skickade mig till infektion på östra - som inte hade öppet! Fastän det var jour? Hur fungerar vår sjukvård? Så vi gick till vanliga akuten och där sa jag att jag då skulle med mitt tåg kl 8 och hon sa att det inte fanns en chans att jag skulle hinna med det om jag kom in.

Bollade lite tankar och kom tillslut fram till att kolla HB och utgå från det. Det såg mer än bra ut. Perfekt rättare sagt. Så jag åkte till Stockholm. Sov mest. Blodet hade minskat nu men det kom fortfarande blod när jag sket.

Olof, sjuklingen, kom och hämtade mig på centralen. Två sjuklingar. Det var inte många knop som blev gjorda när vi kom hem. Så ringde vännen som kört lastbilen och nu var det bara lasta ut. Vid de sista kartongerna gav kroppen med sig. Jag skakade och energin försvann. Nyponsoppa och blåbärssoppa i all ära men det ger inte mycket energi...

Sen iväg och lämna soffan hos mamma. Hon hade köpt den. Hon förvarar även min säng tillfälligt så jag kan få sålt den. Väl hemma började vi organisera. Olof på sitt sätt och jag på mitt. Tillslut fick vi sätta oss och prata om hur vi skulle göra för det var inte mycket till sammarbete måste jag erkänna. Så gjorde vi lite innan vi la oss ner att sova. Ligga sked och PANG! så sov Maddo....

Med nöd och näppe är jag vaken nu. Det skulle inte förvåna mig om jag kommer bli ännu sjukare, att  Olof smittar mig med sin skit också.. Egentligen har jag inte tid att vara sjuk, om man nu någonsin har tid till det? Men jag har inte kroppen till att stå emot just nu heller. Kommer det så kommer det.

Än så länge har jag inte bajsat något så jag kan inte uppdatera om hur magen mår idag. Men blöder det ännu så får det väl bli akuten... SUCK! Stress är inte bra har man ju insett.

Är det konstigt när ett kontrollfreak till kvinna inte har kontroll? Varför känner jag att jag inte har kontroll denna gång? Kompisen ska ju köra.. Allt är packat.. Jag brukar inte flytta på eftermiddagar.. Speciellt inte kvällar. Hur gör jag? Vad gör jag? Jag har ingen kontroll. I don't wanna lose control...

Jag lämnar min trygghet och ror ut i en värld jag inte vet något om. Jag har bott sambo förut. Med en kille som spelade bort mina sparpengar. Men jag har bott sambo. Vi bodde med en annan kille. Det var jäkligt skoj sålänge vi var tre. Jag är rädd nu. Jag är rädd och Olof är hjälplös. Inget han säger eller gör hjälper. Det snarare stjälper. Vad har jag gett mig in på? Är det verkligen en bra grej? Går det för fort? Jag har inte riktigt hunnit tänka efter. Idag känns livt inte sådär jävla skoj som det kändes för bara några dagar sedan. Min msn krånglar som bara den. Sopberget hemma bara växer och växer. Jag börjar fundera på om det verkligen är så att jag vill bo med någon, dela säng, dela liv. Tänk om det inte blir sådär bra? Tänk om det går åt helvete? De senaste dagarna har bara blivit irritation. Det är inget roligt. Jag inser att förhållanden inte är guld och gröna ängar varje dag. Men jag önskar att jag kunde få lägga mig i sängen och känna "detta löste vi bra" eller bara veta att det visst va lite tufft idag men det blev bra i slutändan. Allting handlar om min rädsla. Rädsla över att det återigen ska bli jobbiga, stora diskberg. Att soporna återigen hamnar på mig, trots att alla mina vänner säger att det är vad jag är sämst på; att kasta sopor.

Jag är fantastiskt duktig på att rensa. Slänga soporna är det jobbiga. Och aldrig har jag väl känt mig så ensam som de senaste dagarna när jag spenderar dagarna i min lägenhet, med packning och skräp upp över öronen och handlingskraften? Nej, den försvann!

Idag misslyckades jag, återigen, med en sockerkaka. Jag kan receptet i sömnen. Jag brukar aldrig ha problem med min sockerkaka... men idag! Imorgon kommer det folk och jag vill gärna ha det fint hemma (jo, jag vet att jag flyttar och att det är kaos) och nedpackat. Städat och packat. Diskat. Soporna slängs. Som om det inte vore nog med flyttsoporna? Hushållssoporna blev mitt ansvar idag också. Hela veckans sopor.

  Så less på soporna nu!

Nu kom mina tvivel. Vad har jag gett mig in på? Är det rätt? Hur har jag tänkt? Ingen säkerhetslina finns. Vinna eller försvinna. Allt går så bra så jag kanske borde bli orolig?

Aldrig har jag känt mig så ensam under packning som nu. Vännerna har jobb och studerar inte längre. De börjar bli vuxna, ta ansvar och göra saker av sina liv medan jag lallar omkring. Lite så känns det. Det tynger mig att inte ha jobb. Det tynger mig att inte ha ett strukturerat liv. Att inte kunna säga "nej, jag kan inte ses för jag jobbar" Jag älskar att jobba. Det är något jag brinner för. Även om det ibland är tungt att gå till jobbet så älskar jag strukturen i livet. Det ska bli skönt att jobba igen.

Tessans mage kurrar när hon ligger brevid mig i sängen. Min mage kurrar också, när hennes är tyst. Sådan matte - sådan hund?

På lördag går lasset från mig och söndag tar jag tåget till Stockholm för att lasta av. Tessan fick inte plats i lastbilen och då tar jag hellre tåget upp med tösen än att leta hundvakt och åka en t/r för att hämta Tessan. Imorgon måste jag se till att packa ner det sista. Det är bara så jäkla jobbigt med det sista. Hur packar man allt på ett bra sätt?

Imorgon ska kaoset försvinna. Det oroar mig lite. Men men. Fredag är en dag i goda vänners lag och jag hoppas få träffa många av vännerna för jag kommer sakna dem!

Imorgon ska jag träffa fina Linda och hämta en kamera, söta fina Linda lånar nämligen ut sin kompaktkamera när jag klumpigt nog lät min kamera ligga kvar i Olofs bil. Dumma mig.

Nej, det är dags att trotsa ensamheten och försöka se Tessan som mitt sällskap. Snarkande med kurrande mage. Dags att göra detsamma?

Usch, nu är det snart dags och småsakerna ligger i en enda röra. Imorgon måste jag till ICA för att;

• Handla inför fika
• Kylväska?
• Två flyttkartonger (en till torrvaror och en till övrigt)
• Tessan får en långpromenad på vägen dit

Det är min morgondag. I kombination med att baka och packa för på fredag kommer vännerna förbi. Förhoppningsvis är någon ledig och vill göra mig sällskap lördagen också. Jag längtar lite faktiskt samtidigt som det skrämmer mig så in åt helvete..!

Sånt här kan få mig jättenervös; Jag får inte tag i han som ska köra på lördag. Och även om det är en kompis. Som jag litar på. Så blir jag rädd att någonting hänt som gör att det blir förhindrat. Suck. Mina nerver klarar inte sånt här.

Jag vill så gärna berätta för er... Från början var det lite småsnack mellan mig och Olof om vad vi skulle göra i sommar (på semestern främst). Så ville vi gå på Gröna Lund och undrade när de öppnade. In på hemsidan gick jag för att se att de fortfarande sökte personal. Olof tyckte att jag skulle söka jobbet men jag funderade på det praktiska. Hyra pappas lägenhet? Bo med Olof? Det känns ju tidigt. Pratade lite löst om det och tänkte att jag ändå kan söka jobbet. Inte för att jag trodde att jag skulle få det utan för att... ja, chansa bör man?

   Ö-vik i sommar kanske?

Så kom jag på intervju. Och de hörde av sig igen för att berätta att de gärna ville anställa mig. Lite smått besviken över antalet timmar räknade jag ändå på att jag nog går runt ändå. Det blir deltid, ca 75%...

Nu började det snurra i huvudet. Hur gör jag? Vart ska jag bo? Pappa berättade att han skulle flytta tillbaka till sin lägenhet igen så den fanns inte att hyra. Kvar fanns Olof. Vi pratade om det och Olof var väl egentligen mer positiv till det än jag. Jag tvekade ett tag men gav med mig. Distans är inte så jäkla skoj. Speciellt inte när vi har den typen av studier/jobb som vi har. Så jag tänkte väl att jag chansar.

En chansning kan inte bli annat än rätt väl?  

Innan jag visste helt säkert om jobbet sökte jag lite spontana jobb inför hösten också. Med lite menar jag två-tre. Det låg lite på ytan. Men ett av jobben hörde av sig för att få en intervju. Hon var, som hon själv sa, väldigt intresserad av att träffa mig eftersom mitt CV tydligen lockat henne. På intervjun talade alla om för mig hur intressant mitt CV var och det kändes bra, mitt CV lär sparas på. Haha.

De ringde upp en vecka senare och sa att jag hade varit i topp tre av de intervjuade och tyvärr var det inte jag som fick tjänsten. Däremot ville de behålla mitt CV eftersom de trodde att det skulle tillkomma någon form av tjänst under hösten. Jag ryckte väl mest på axlarna och sa "javisst" samtidigt som jag trodde att det skulle rinna ut i sanden.

Jaja, det går fler tåg...

Döm av min förvåning när de ringde upp bara några dagar senare och erbjöd mig en tjänst. Ett grav-vik på ett år med eventuell förlängning. Tyvärr satt jag olägligt till när de ringde så jag bad dem återkomma dagen efter. På så sätt hann jag även ringa facket och fråga om löner. De ansåg att mitt löneanspråk var för lågt och när jag pratade med jobbet igen så meddelade jag dem om detta. De skulle kolla med ledningen och återkomma samt ringa mina referenser.

Idag ringde dem och sa att mina referenser var jättebra (vilket jag visserligen vet eftersom jag har kontakt med mina referenser) samt att de kunde gå upp till den sist begärda summan (ökning med 1500kr/månad beräknad på 100%). Tjänsten är inte heltid men det känner jag är en fördel. Då kanske jag får lite tid över till studier också. Jag vill ju så gärna avsluta mina studier.

En av mina referenser.

Så ett år framöver har jag lite koll på arbetssituation. Situationen med Olof tror jag löser sig. Vi kommer ha upp- och nedgångar. Stunder då vi ångrar oss och stunder då vi undrar varför vi inte flyttade ihop tidigare. Men jag har aldrig känt mig så säker på en partner som jag är med Olof. Jag är lugn och trygg med honom, i vår relation. Jag vågar vara mig själv. Stor del i detta tror jag har att göra med hösten som var, men det är en annan historia.

Nu ska jag sova för imorgon ska jag ta en långis med Tessan för att hämta en bakform för att sedan hoppas att jag hinner till cykelaffären och lämna in min cykel som jag tänkt lämna in idag vilket gick sådär. Sen är det till att besöka Madde på sjukhuset, fika lite. Hem igen och baka, packa och förhoppningsvis hämta min fina cykel. När jag flyttar till Stockholm har jag och Olof bestämt oss för att cykla ihop på helgerna, som träning. Jag är så glad över enkla träningsformer. Kanske att man kommer i form nu då? Synd att Tessan inte hänger på som förr bara. Men det är nog skönt för henne att vara själv ibland. Sova var det ja..!

  Min blivande sambo. <3