Skulle skaffa pass idag. Två och en halv timmes väntetid blev det. När jag kom var det 73 nummer till min tur. Sen fick jag ett tidigare nummer. Mitt nummer var 300 från början. Fick 281, dvs 19 nummer tidigare. Rena rama julafton ju! Väl framme skulle de ta kort. Vad händer? Jo, jag får inte le. Inte le?! Jag får alltid höra att jag alltid ler ju..? Så jag fick stänga igen min lilla mun (stora käft) och se allvarlig ut. Jaja, det är bara ett pass. Men man ser ju gärna lite snygg ut. Fingeravtryck och grejjer ska det vara numera. High-tech. Ska hämtas ut nästa vecka.

Vet inte om jag gör mycket annat än packar upp.. hur kan skiten föröka sig?! Ingen bra dag idag. Ont i huvudet. Många tårar. Tror inte jag har fler för tillfället. Uttorkning är nästa steg. Hoppas det blir bättre snart. Många samtal från vänner som saknar mig i Göteborg. Det värmer men samtidigt känns det tungt. Man blir påmind om vad man har där nere som man saknar här uppe. Ett kontaktnät. Vänner. Hundvakter. Lokalkännedom. Har jag bott i Stockholm förut? På denna sidan av stan? Jag känner inte igen mig. Det borde ju kännas som hemma? Eller har jag fel? Tungt är det i vilket fall som helst. Och körkortet har jag lagt åt sidan. Det är ingen idé. Jag fattar ändå ingenting. Är trög. Vet snart inte vad jag gör rätt och fel. Önskar att något kunde flyta på men det ser mörkt ut idag. En tung dag. Tur att jag har Tessan. Mitt sällskap hela dagarna igenom. Att man kan älska ett djur så mycket.

Jag vill inte klaga men jag måste få nämna att jag känner mig så otroligt ensam. Jag har ingen som delar mina intressen för; Träning, bada tillsammans, sola tillsammans, hundpromenerande, äta frukost på balkongen, äta tillsammans, vara ute i naturen - tillsammans. Jag saknar någon som vill umgås på morgonen. Någon som säger "jag tar Tessan under natten också så slipper du åka genom hela stan" eller bara en sån sak som...hundvakt!

Det är inte så att jag ångrar mig. Jag bara saknar mina vänner. Min vardag. Och det gör ont i mig. Ja, jag har Olof men han jobbar. Ibland från tidig morgon till sen kväll. Sen har han hobbys och vänner som tar tid också. Jag känner att jag mest sitter hemma, städar, rensar och fixar här hemma. Jag har inget busskort så jag är rätt låst. Det är något jag ska investera i dock. Idag åkte vi iväg för att träffa Olofs kompis, vi tog med Tessan. Stället visade sig vara i sämsta laget för Tessan (ingen skugga och jävligt varmt) men jag kunde inte åka därifrån för jag hade inget busskort och bilen kan jag ju inte köra utan Olof. Och hur ska Olof då ta sig hem?

Jag känner mig så jävla ensam. Hur gör man för att få ordning hemma? Hur gör man för att få vänner? Nya hobbys? Jag saknar mina vänner. De är ju vänner för att de är betydelsefulla i mitt liv. Jag är less på att se kaoset här hemma. Jag vill ut i världen. Men jag är också less på att vara själv. För jag vill inte vara ensam... Ändå är jag ensam. Jävligt ensam.

Det är kaos. Flyttkaos. Det är kartonger. Det ska rensas. Olof jobbar på dagarna. Hur ska jag kunna iordningställa utan att Olof är hemma? Jag vill inte ändra på för mycket saker. Tänk om Olof tar illa vid? Är det inte bättre att diskutera saker? Men Olof är för i övrigt sjuk och orkar inte riktigt efter jobbet heller. Jag håller på att gå under i kaoset. Jag är inte gjord för att flytta. Det är samma sak varje gång. Iordningställer på två dagar och SEN kan jag leva. Men nu är det kaos. Kaos. Kaos. Kaos. Jag är så lättirriterad. Känslig. Sårbar. Vill inte ta hem kompisar om det ser ut såhär. Jag kräver inte kliniskt rent. Jag vill bara ha ordning. Lite koll på läget. Lite hjälp skulle inte sitta helt fel. Jag vill inte bestämma över det som är vårt så jag vet att jag är illa tvungen att invänta en gemensamt ledig helg och en frisk sådan menar jag ju. Men just nu känns det tungt. Speciellt eftersom jag vaknat klockan sju i morse och inte vill väcka Olof. Tessans morgonprommis är gjord. Jag har hämtat kameran. Fixat badrumstillbehören i lådor i garderoben. Tömt balkongen på det som ska slängas. Kan ju sopa golvet på balkongen och fundera på vad man kan plantera i mina stora baljor. Potatis? Tips på saker som vill ha en del skugga men också möjlighet till mycket sol? Det verkar som om plantering blir min nya grej. Terapi. Olof sa att det nog är han som får vattna balkongblommorna och det kan nog stämma. Jag är grym på att plantera men suger på att vattna. Jag vill ha tomater och örter. Olof vill inte ha basilika vilket han tycker luktar illa. Jag gillar basilika, det är något jag brukar klara av att hålla vid liv... Jag orkar inte grubbla mer, vart är mitt frukostsällskap?!

Igår när Olof duschade smög jag in i badrummet, upp på toaletten och tjuvkikade. Det kändes busigt. Egentligen vill jag vara med honom mest hela tiden men hans jobb gör att han kommer hem när jag knappt kan hålla ögonen uppe ibland. Det känns tungt när det är så. Då saknar jag mina Göteborgare. Överhuvudtaget saknar jag dem. De är ett samtal bort men förut var de en kort spårvagnsresa bort. Det är tungt emellanåt. Jag trivs med Olof, det är inget sånt. Jag bara saknar de vänner jag byggt upp en relation till. Underbara M som följde mig till sjukhuset sista dagen. Sofie med hennes lille nykläckte son. Pessimistiska Nina. Pernilla och hennes uppsatser. Madde och Trojs med familj... nej, om jag rabblar upp fler kommer jag glömma fler. De jag nämnde är ett axplock bara. Plus att det bara får mig att sakna dem ännu mer när jag skriver om dem. Jag hoppas vännerna vet att de är saknade. För det är dem. Tårar rinner ibland av saknad. Aldrig hade jag trott att dagarna skulle kännas så tomma när vännerna är i en annan stad.

Morgonpromenaden med Tessan gick bra. Jag är redan dödstrött för dagen. Idag ska Tessis vara ensam lite längre än hon brukar men hon har klarat de timmarna förut. Självklart gör det ont i matte-hjärtat att lämna min kärlek. Hon har ju inte samma möjligheter som min andra kärlek (Olof) att säga om hon behöver något. Hon har tömt tarmen två gånger, kissat desto fler gånger, varit ute på långis och lekt med boll. Jag tror hon klarar sig.

Skruttan har blivit en riktig tröttis på morgonen. I morse gick hon ur biabädden, la sig på golvet och drack ur vattenskålen. Att jag inte kissade på mig av skratt! Så söt hon är! Mattes stora favorit.

Jag ska ha utbildning på Gröna Lund idag. Det börjar närma sig arbetsdags snart och jag blir nervös av att vänta. Bättre att köra på med en gång! Uppsvälld som en gnu är jag också. Usch!

Men jag skulle ju inte skriva om sånt, jag skulle beskriva min kärlek till Tessan, som numera ligger utmattad på golvet. Det finns fördelar med att gå upp samtidigt som Olof. Även om de inte är många. Hihi.

För några dagar sen tog jag fel på klockan. Trodde den var 16:00 istället för 17:00 vilket resulterade i att jag blev sen till mitt möte med fina Linda som lånade ut sin kompaktkamera till mig. Idag har jag tagit fel på klockan igen... trodde klockan var 17:00 men den var inte mer än 16:00... Vilket betyder att jag får vänta minst en timme till innan jag vet om det blir en tripp till Västerås för att kolla på TV-bänk. Ingen prioritet i Olofs ekonomi just nu men jag har sagt att jag kan lägga ut tills pengar finns. Vart kom mina pengar från egentligen?! Ärligt talat så prioriterar vi annorlunda. Ibland på gott. Andra gånger på ont. Just nu vet jag inte om det finns någon prio på att åka till Västerås eller om han kommer dra ut och åka hoj. Misstänker det sista eftersom han skulle gå från jobbet vid fem även om de inte var klara. Det tillhör inte vanligheterna. Finns det någon i Stockholms-trakten som har tid att ta en långpromenad i dagarna? Jag känner mig så ensam dagtid...

Tessan sover inte alltid med svansen mellan benen längre. Vet inte om det är negativt att hon sover med svansen mellan benen ens men det känns inte som om hon slappnar av helt om hon har svansen mellan benen när hon lägger sig. Idag ligger hon vid mina fötter och sover och svansen längst med benet. Behöver jag säga att jag älskar henne? Min favorit.