Direktlänk till inlägg 2 juni 2011
Igår när Olof duschade smög jag in i badrummet, upp på toaletten och tjuvkikade. Det kändes busigt. Egentligen vill jag vara med honom mest hela tiden men hans jobb gör att han kommer hem när jag knappt kan hålla ögonen uppe ibland. Det känns tungt när det är så. Då saknar jag mina Göteborgare. Överhuvudtaget saknar jag dem. De är ett samtal bort men förut var de en kort spårvagnsresa bort. Det är tungt emellanåt. Jag trivs med Olof, det är inget sånt. Jag bara saknar de vänner jag byggt upp en relation till. Underbara M som följde mig till sjukhuset sista dagen. Sofie med hennes lille nykläckte son. Pessimistiska Nina. Pernilla och hennes uppsatser. Madde och Trojs med familj... nej, om jag rabblar upp fler kommer jag glömma fler. De jag nämnde är ett axplock bara. Plus att det bara får mig att sakna dem ännu mer när jag skriver om dem. Jag hoppas vännerna vet att de är saknade. För det är dem. Tårar rinner ibland av saknad. Aldrig hade jag trott att dagarna skulle kännas så tomma när vännerna är i en annan stad.
Bloggar inte här för närvarande.
En människa är så mycket mer än hon visar. I bloggvärlden är det väldigt tydligt. Man tror att folk skriver allt om ämnet de tar upp men visar inte allt. Allt passar sig inte offentligt, speciellt inte om man går ut med bild och namn. Därför blev jag...
Det är saker som händer nu men jag orkar inte skriva sakerna i bloggen för jag orkar inte behöva stå till svars för vad jag gör, inte gör, hur jag reagerar osv... Tack till alla stöttande kommentarer som jag inte svarat på. Jag orkar inte just nu. ...

Tänk på vad som gör dina vänner till just vänner, istället för att se vad de gör som irriterar dig eller vad de saknar.
Maddo
Skaffa en gratis blogg på www.bloggplatsen.se