Stockholm. Sambo. Hund. Gravid. Mitt liv!

Ojoj, det händer massor i livet och jag hinner knappt sova men det mesta är bra! Och på jobbet träffar jag gamla skolkamrater och söta pojkar samt ytterst trevlig personal. Räknar ner arbetstillfällen nu. Fyra kvar. Jippie. Snart tre!

Idag fyller Nova 2 år, hurra!!!

Nästa vecka ska jag åka iväg på  hemligheter... hihi.

Igår träffade jag Nina. Wie!

Häromdan träffade jag min första fotograf - utan att fotograferas mer än varagsfoto (inte modellfoto). Chockerande va? Hihi.

Nu: Jobb!

Jag jobbar om nätterna. Sover på dagarna. Fullt ös. Räknar dagarna till den 18:e. Mer än så säger jag inte om mitt val av att prioritera mig själv.

To be continued...

Det är rätt komiskt hur livet kan förändras. Det kan ändras snabbt eller långsamt. Gå framåt eller bakåt. Ta min träning exempelvis, jag har inte alltid tränat. Det har inte varit en självklarhet. Jag avskydde gymnastik exempelvis. Sen försökte jag med Friskis & Svettis men det var i samband med ätstörningarna så det klassar jag som tvångsmässigt. Sen har jag försökt fram och tillbaka. Jag och C började träna på Fysiken och det gick bra till en början. Men sen blev det problem i relationen och träningen kom i skymundan. Jag hade ett uppehåll när jag mådde som sämst. Klarade mig knappt ut om dagarna så träning var uteslutet - även om det definitivt hade gjort mig bra.

Förra sommaren sökte jag jobb på Fysiken som värd (-inna?) och jag har inte ångrat mig en sekund. Underbara kollegor och trevliga tränande människor. Den största fördelen har ändå varit att jag kommer iväg och tränar två gånger i veckan, oavsett om jag mår bra eller dåligt (psykiskt).

När jag mått dåligt den sista tiden har det i regel varit i samband med att jag inte tränat. Jag ser sto skillnad i mitt välmående om jag tränar eller ej. Visst att man ska och bör ha uppehåll ibland men träning behöver inte vara ett gympass. Denna vecka har jag tränat tre dagar. Två yoga-pass och ett A-box. Det känns bra. Nu är det uppehåll  under helgen och vi får se om jag  kommer ut och springer lite. Det hade varit skoj att se framsteg när det kommer till joggningen också. Ett par rundor har det kommit att bli faktiskt.

Den 18:e ska jag unna mig något riktigt speciellt. Vad det blir får jag nog återkomma till men det kommer bli riktigt bra  har jag bestämmt!

Vad ska man prioritera i livet? Förr har jag alltid prioriterat vänner. Vänner och arbete. Sen minskade prioriteringen av arbete för att på något sätt prioritera mig själv. Tufft, mycket tufft. I vissa ögon är jag egoistisk när jag gör det. Ibland behöver man en längre period då man rår om sig själv. Bara tänker på vad som är bäst för en själv. Dumpar vänner som suger energi och högst troligt själv blir dumpad för att man suger energi av vännerna.

Jag mår inte bra nu och mina prioriteringar har varit att träna. Och att jobba. Vänner är inte högprioriterade även om de självklart finns med i beräkningen. Däremot har jag inte högprioriterat vänner. Varför ska väl inte spela någon roll? Jag finns för mina vänner, ställer självklart upp för dem - i den mån jag orkar och kan.

Förr tog jag alltid reda på kunskap för att kunna hjälpa vänner. Jag ställde frågor, läste runt och drog slutsatser. Jag har hjälpt många vänner till ett drägligare liv. Vissa vänner har gått vidare och finns inte i min vännerkrets. Och så är det ibland. Man träffar människor under en kortare period och sen dumpar man varann. Visst kan man fortsätta kämpa, det gör man med vissa vänner. Andra är inte värda att kämpa för. Självklart har de ett kämparvärde i andras ögon men inte i ens egna. En relation handlar om att ge och ta. Ibland ger man mer och ibland tar man mer. Jag känner mig kass på båda två. Visserligen har jag lärt mig att man ska tacka för komplimanger och inte skryta allt för mycket. På så sätt tar man inte för mycket. Sen har jag lärt mig att man inte ska prata om sina problem direkt för då tar man för mycket energi. Därför ska man lyssna och tacka för komplimanger. Svårare än så är det inte.  Men man dör tillslut. Inombords.

Dit känner jag att jag är på väg. Jag har redan börjat tystna. Visserligen kommer tårarna numera men jag har svårt att komma över hinder 2. Att börja prata är första hindret och det överkommer jag på något sätt. Men om någon säger att den inte har tid är vi tillbaka på ruta ett igen. Idag fick jag veta att jag lät idiotisk när jag började prata.

Hjälper du någonsin en människa som har problem att prata eller mår så dåligt att den blir stum är mitt största tips att inte kritisera när denne börjar prata. Hur dumt, oväsentligt eller löjligt det än låter i dina öron så är det inte värt att nämna för en person med den problematiken!

Lyckligtvis har jag varit med förr och kunde kravla mig upp till steg 1 igen. Jag började prata igen. Så nu har jag kommit så pass långt att jag kunnat gråta, kunnat prata, tystats och börjat prata igen. Samt att jag har gråtit inför folk. Det kanske blir folk av mig tillslut. Vem vet, en vacker dag kanske jag även blir älskad och omtyckt för den jag är - så att jag känner det och inte behöver tvivla!

Jag vill inte påstå att jag tappat lusten att leva för jag vill leva ett härligt och fint liv med mycket kärlek. Men jag har stängt av. Det har hänt lite grejjor på sistonde och strax efter Ölands-resan gick det överstyr och jag blev kalasdålig. Psykiskt. Jag tystnade totalt, liksom jag brukade göra förr. Sen dess mår jag inte helt bra. Jag mår rent utsagt skit. Jag ler, skrattar, går ut med Tessan, jobbar och utför handarbete och emellanåt mår jag riktigt bra. Däremot har jag en konstant klump i magen. I slutet av varje dag vill jag bara gråta men jag vill gråta så mycket att jag inte kan gråta. Något som i sin tur gör att jag mår ännu sämre och spänner mig och sen ska Tessan löpa och för er som inte vet hur en löptik är så finns bara ett ord: Förjävlig! Jag försöker verkligen se ljusglimtarna och att se dem är inga problem. Jag har bara ingen kontakt med mina känslor så jag känner inte glädjen. Jag känner mig handikappad utan känslor.

Positivt i livet

• Tessans tandfraktur gick på försäkringen (ett tag trodde jag knappt att jag  skulle få med mig Tessan hem från vet. men det gick bra)
• Jag har börjat handarbeta igen
• Jag har haft en vecka på världens bästa jobb
• Jag fick ha Tessan med på jobbet
• Det finns mat hemma
• Mitt rum är fint och relativt välstädat
• Om vi täcker för ingången till gamla arbetsrummet och det som en gång i tiden skulle bli Jennys rum men som just nu får agera förråd så är hela lägenheten ändå rätt okej och städad.
• Jag har underbara vänner som hjälper mig med allt möjligt - Ni är bäst, jag önskar att jag kunde ge tillbaka lika mycket kärlek som ni ger!!!
• Hunddagis har öppnat igen, det är enda stället som anser att Tessan är välbalanserad och det mår hon bra av.

Nu ska jag se om jag kan ordna lite i kaoset. Laga mat kanske är en bra idé? Denna vecka äter jag och Katarina rätt många mål ihop och det känns roligt! Inte allt för ofta det händer, tyvärr.

En till positiv sak: Under bloggskrivandet har jag fått gråta. I regel är tårarna något som behövs för att släppa på trycket i kroppen och komma tillbaka till känslorna.

Tessan är ingen ängel någon stans men hon har något speciellt inom sig som gör att folk blir lugna. Jag fick tillåtelse att ha Tessan med mig på jobbet idag och hon klarar det jättebra. Ett utbrott på en brukare fick hon dock men det är kanske inte så konstigt eftersom funktionshindrade kan ha ett annat kroppsspråk som blir fel för hunden. Men det löste sig faktiskt.

Min ena arbetskollega var superrädd för Tessan, eller hundar i allmänhet. Tacka vet jag Tessan som inte hälsar förrän kommandot "hälsa" uttalas. Gärna två gånger så hon är säker på sin sak. Men kollegan frågade faktiskt om jag kunde ha Tessan med mig imorgon också för att träna bort hennes hundrädsla. Då anser jag att hunden gjort intryck! Bra jobbat Tessis får jag väl säga! Hihi.

Kollegan inte bara tittade på Tessan, hon satte sig brevid henne och klappade henne! Jag sa till kollegan att hon skulle vara stolt över sig själv som trotsar sina rädslor. Lite roligt var det att få visa Tessan också eftersom hon är bland det dyrbaraste jag har i livet. Renovering och pengar i all ära men Tessan är ett liv. Jag har inga barn, även om jag önskar mig barn, så jag får ta det jag har och det är Tessan. Hon är mitt hjärta. Min skruttenpluttenbajsen! Japp, så kallas hon av mig! Hihi.

I övrigt tror jag Tessan skulle passa jättebra som en sån där hund som åker till sjukhusen och hälsar på. Hon är helt fantastisk mot funktionshindrade och jag fick mycket beröm för henne. De har haft andra hundar som hälsat på där jag jobbar men ingen har varit lika lugn som Tessan. Då känner jag mig stolt.

Torsdag - Dag 5

Vart är vi nu på väg?

Nu närmar vi oss slutet av semestern. Vi ska nu göra vår sista tyr och det är en dagstur. Nu undrar ni säkert vart vi ska? Först och främst går vu upp tidigt för att lämna hundarna vid hunddagiset och därefter bege oss till ULLARED!!! Man kan ju lugnt säga att det regnade! Första stoppet: Gekås. Därefter Martinshop outlet och fler affärer.

Katarina bjöd på "sura kulor",

vilket gör att man blir lika sur som jag och Jenny på bilderna!

Har inte så många kort på vad jag köpte men i grova drag köpte jag:

Gekås:

- Hundtillbehör (dragkrok, koppel i rosa och regntäcke i samma färg, hihi)

- Tjocktröjja och skärp till mig själv

- Saker till mitt rum inför renoveringen

Övriga affärer:

- Nya, snygga och stilrena matskålar med behållare till Tessan. Foton kommer nog... en annan dag. Hihi.

Inspelning av serien: Ullared

Onsdag - Dag 4

Det är lite dåligt med bilder från denna dag men håll til godo...

Vi närmar oss nu slutet av vår semester. Idag packar vi ihop tältet och grejjorna i bilen för att dra hemmåt. Jenny badade, efter oändligt tjat, själv med sin nya pojkvän: Bobbys.

Det kom folk från området utan att Tessan skällde bort dem. Deras hundar hade fått kennelhosta och de ville inte komma för nära Tessis.

Vi fyllde på våra vattenflaskor och jag tvättade foten i ett handfat. Jag hade lyckats få ett sår som nu började bli infekterat. Inte så skönt. Sen bestämde vi oss för att lämna Öland. Vi blev stoppade av polisen och Söt fick blåsa varpå jag säger att jag också ska ta körkort - bara för att få blåsa! Polisen rörde knappt en min...

I Kalmar var gasen ur funktion så vi fick köra på bensin på vägen hem. Vi fick alltså fylla på bensinen. Diskussion mellan Jenny och Söt om vart vi skulle tanka, alternativen är Shell vs. Statoil men Söt vill helst tanka på OKQ8.

Vi åker via Gislaved eftersom Jenny vill se sin stora gubbe. Vi kontrar med Pinocchio i Borså där vi även köper en glass. Vi leker en bil-lek i bilen också. Jag äger - som vanligt! Hihi.

Tessan var så trött att hon knappt orkade äta det kommande dygnet.

Vi skulle tvätta bilen men orkade inte ta av takboxen så vi (läs: Söt) fick tvätta bilen för hand. Jag och Jenny tittade på med hundarna. Semestern slutar inte här...

To be continued...