Jag beundrar de som är hemmafruar eller hemmamän. De som arbetar i hushåll där de är ansvariga för att det är rent. Visst hade vi ett sådant ansvar när jag jobbade på gruppboendet och inom alla funktionshinderenheter. Men inte alls på samma sätt. Att diska sin egen disk är ju skitjobbigt. Det går knappt att gå på golvet för att det är så mycket skit där. Då ska det dammsugas. Sen ska man hålla ordning hela tiden för annars blir det skitigt. Men man vill gärna ha ett par dagar som man njuter av tillvaron. Det räcker med att laga mat så är idyllen över. Oftast står kvinnan för detta görat. Jag kom på mig själv med att tänka att Olof faktiskt jobbat natt så jag får ansvara för disken. Men jag jobbade igår. På dagen. När Olof var ledig! Vad gjorde han då? Såg på film och gick ut med Tessan. Jag tycker inte att vi har ett ojämställt förhållande. Men vissa inlärda mönster sitter ganska djupt rotade. Får jag lön för mödan? Ytterst sällan får man ens så mycket som beröm för att man har städat. Det är den enda lön man får i ett hushåll. Beröm, alltså att man får uppmärksamhet för det man gjort. Alla människor behöver det. Men kvinnor är tydligen, enligt undersökningar, bättre på att ge beröm. Jag är stolt över att vara kvinna. Det innebär att jag automatiskt har möjlighet att visa sympati och engagemang. Jag har kapaciteten att se helheten, alltså; jag ser att det behöver städas innan det gått "för långt". Men det innebär tyvärr inte att jag kan kräva det från männen, de är födda med att inte kunna se, inte kunna förstå, inte kunna agera i förväg.

Ni som hängt med ett tag vet att jag  kämpar för genus. Jämställdhet. Jag anser inte att jag behöver en chefspost - bara för att jag är kvinna. Jag är nöjd med att arbeta inom vården. Men jag anser att mina prestationer ska bli uppmärksammade på samma sätt som om en man hade utfört mina sysslor. Jag vill också höra att det ser fint ut när jag har städat. Jag vill också ha en bra lön. Jag vill också bli lyssnad på i diskussioner, inte avbruten. För jag har försökt att fortsätta prata, men män hör inte när de själva vill säga något. De är inprogrammerade på att alla vill lyssna på dem när de väl har något att säga. Det har visat sig i studier att männen är de som styr samtalet - genom tystnad. Kvinnorna är de som startat samtalen (samma studie). Rätt intressant va?

Så kommer alltid någon och säger att deras man då lyssnar på dem! Har jag sagt att män inte lyssnar?! Nej. Det jag vill ha sagt är att män i regel får sista ordet, utan att bli ifrågasatta. Om en kvinna faktiskt får igenom detsamma får denne ofta kommentaren att "du ska då alltid ha sista ordet!" följt av en tung suck. Och innan du blir arg eller irriterad eller ens försöker säga emot så vill jag att du sätter dig på bussen, spårvagnen, tåget, tunnelbanan eller på något torg, går in i mataffären och lyssnar på konversationer mellan män och kvinnor. Observerar hur matsituationerna ser ut. Kontrollerar hur löneklyftorna mellan kvinnor och män ser ut samt läser några artiklar om könsroller (en bok som visar flera olika aspekter är "Språk och kön" skriven av Eva Erson, Ann-Catrine Edlund och Karin Milles. Boken tar upp olika aspekter och har flera forskningsbaser. Läs och observera, dra en slutsats och sen kan du argumentera. Innan dess är det bara tomma åsikter.

Min räddning i det mansdominerade är argumentation. Jag har alltid en grund och exempel när jag vill få fram något. Men det slutar oftast med att jag får höra att det inte går att säga emot. Neej, svarar jag glatt i de lägena. För jag har använt mig av min kapacitet som tränad kvinna; Se händelserna i förväg och agera därefter. Men även lagt till den lite "kallare" aspekten att inte ta någon skit utan basera det jag säger på en vettig grund. Ibland har jag fel och då kan jag använda mig av mitt kvinnligt tränade beteende; jag kan erkänna mina fel och brister. Men jag tänker inte be om ursäkt i all oändlighet.

Så länge jag inte får lön för mödan tänkter jag diskutera, argumentera och visa upp det jag gör. För det ska tamitusan synas, jag gör inget sånt gratis! Det ultimata vore ju att hitta en bra lösning där båda tog ansvar, men tills dess....ja, läs vad jag skrev ovanför i samma stycke. Jag kanske inte får lön, men jag tar den ändå!

Jag överväger att lösenordsskydda hela bloggen. Är du en av dem som vill ha lösenordet isf så är det bara att hojta till. Jag har inte bestämt mig ännu men lika bra att förvarna. På så sätt kan jag skriva utan att hänga ut personer men ändå få ur mig min skit. Skrivit lite lösenordsskyddade inlägg. Det är lite tungt just n u. Regner vräker ner och Tessan...ja, hon ska ut oavsett väder... Vart var hundens regnjacka? Min regnjacka? Är min regnjacka i Göteborg? Jaha. Jävligt bra...

Ett samtal kan vara så viktigt. Så betydelsefullt. Att få höra en röst. Veta att den lever. Få höra ett skratt, tonläge och om dagen som varit. Det kan betyda sällskap i ensamheten. Det kan innebära att man orkar en stund till. Ett samtal. En röst. En sådan liten sak kan betyda så mycket. Saknaden av den kan innebära motsatsen. Ensamhet. Tomhet. Isolering. Känslan av att vara övergiven.

Imorgon kommer älsklingen hem. Åh, så jag längtar! Jag saknar honom nog mer nu än för en vecka sen. Eller så känns det mer för att jag känner det just nu och förra veckans känslor har lagt sig? Det har inte varit så tungt som jag trodde det skulle vara men jag saknar självklart Olof massor. Speciellt eftersom vi knappt haft tid att prata ordentligt. På måndag börjar jag på Grönan men jag vet inte om jag har hundvakt ännu. Olof skulle se om han kunde ta med Tessis till jobbet. Annars vet jag inte hur jag gör.

Jag har blivit erbjuden en fast tjänst på en förskola från hösten. Men först är det ju provanställning. Det är lite läskigt med provanställning tycker jag. Jag vet att det ska mycket till att man inte får behålla jobbet, men det gör mig nervös ändå! Det är samma förskola som jag skulle jobba på under hösten (ett grav-vik på ett år) så det är egentligen ingen skillnad mer än att provanställningen tar slut lagom till jul. Gaah! Jaja, i värsta fall har jag ju studierna. Suck, det är lite vemodigt. Å ena sidan har jag verkligen längtat efter att få jobba, veta vad jag ska göra varje dag och ingenting utöver det. Men nu när det är på riktigt funderar jag över om jag verkligen valt rätt?

Men så är det väl alltid när man gör val? Hur man än gör så gör man fel - ur någon vinkel!

Men...imorgon! Tjohooo!! En ensam natt kvar. Sen är jag garanterad...nej, men med högsta sannolikhet.. en natt med Olof. Hans jobb gör ju att man aldrig vet. Förhoppningsvis får man reda på sånt i tid. Förhoppningsvis. Men en natt! Tjohooo!

En natt kan verkligen betyda massor.

Jag tänkte dela med mig av lite glädje. Satt och tittade på denna film med min lillebror. Åh, så härligt det kan vara med barnfilmer! Vet inte om jag vågar ha med picknick mer? Hihi.

Ni som följt min blogg ett tag vet att jag jobbade på ett gym i Göteborg. Att jag gärna tränade en del. Sen jag skaffade Tessan har träningen tyvärr blivit lidande. Har försökt mig på löpning, vilket går...i omgångar. Hur motiverar man sig själv till träning som inte känns rolig? Ibland är det skoj men tyvärr inte så att det räcker... Men en vacker dag!

Igår köpte jag träningskort på gymmet här ute. De har ett sommarerbjudande jag har för mig att jag beskrev igår. Så körde jag ett pass som hette... ja, vad hette det? Bodytoning! Lite likt bodypump fast inte lika låst till ett schema. Eftersom mina ben är det minst tränade på min kropp kan jag ju meddela att jag aldrig upplevt trapporna upp till Olof som så otroligt långa som de var igår. Bävade lite för dagen så jag ställde in mig på spinning idag.

Efter spinning mår jag i regel alltid illa. Jag vet inte riktigt varför. Om det är vätskebristen kanske? Man svettas ju en hel del på spinning. Sen att jag inte tycker spinning är så skoj kanske spelar in också. Men nu har jag tränat och det är skönt. Tyvärr  känns träningsvärken mer än innan men för att kompensera detta gjorde jag en god wok till lunch. Livet är rätt bra när man tränar!

Åååh, jag saknar mitt långa hår nu också!