Stockholm. Sambo. Hund. Gravid. Mitt liv!

Idag kom dagen som jag trodde skulle komma redan i början av året. Jag fick köra traktor! Och inte med traktorkillen utan med söt. Maddo är glad. Och invalid, men tänker ta bort det där bandaget idag. Det är segt att inte kunna använda fingret och idag har det inte dunkat. Ska snart iväg och jobba. Vill inte. Orkar inte. Blää.

Nina har ställt upp som hundvakt denna vecka, hon har haft Tessan på morgonen, jag har tagit de båda (Ludvig heter hennes hund) på lunchen och sen har hon tagit dem eller jag hämtat Tessan beroende på vilket pass jag jobbat. Idag bet Ludvig mig. Första gången jag blir hundbiten, fler lär det väl bli. Men fy vad arg jag var på honom! Vad som hände? Först gick han superbra, sen kom han på att snön var skoj och tappade öronen. Jag och Tessan gick bort och han kom efter en stund. Sen kom han på att den där pinnen i snön, just den, skulle han ha. Jag sa ifrån men i ett svagt ögonblick (jag skulle koppla Tessan) fick han tag i den och jag tog den ifrån honom. Den delades och jag slängde iväg pinnen varpå han får tag i mitt finger och jag sitter fast. Drar mig till minnes att Nina kör med skrik för att han ska släppa. Jag försöker men han släpper inte. På andra eller tredje försöker släpper han. Han lyckades bita i fingret som jag just haft ett nagelband som dragits loss och därför varit inflammerat. Ett hål och ordentligt med blod. På hemvägen hade han nolltollerans kan jag ju lugnt säga!

Ringde sjukvårdsupplysningen och de sa: STELKRAMP!! Eventuellt pencillin. Sen ringde jag vårdcentralen jag tillhör, fick först nej och kände bara frustration... När jag skulle fråga om att byta vårdcentral hann jag inte ens ställa frågan förrän de plötsligt kunde lösa problemet. Nu går jag på pencillin, har fått stelkramp och ett finfint bandage... Sjuklingen Maddo. Tur jag har frikort sen i måndags. Haha.

Jag svarar inte på kommentarer förrän jag mår bra. Det tror jag ni förstår. Men jag inser att det varit lite väl mycket stress under hösten. Vissa vet vad som hänt och andra inte. Kanske är det lika bra. Frågar man så får man i regel ett svar. Det bränner gott i magen (mellan navel och revben) och magsafter gör sig påminda varje dag. För att inte tala om hur min mage mår i övrigt. Jag tänker inte sjunka lågt och peka ut folk i bloggen. Andra verkar tycka det är helt okej att logga eller blogga skit om folk och jag har också varit där men är glad att det är över, för inte mår jag bättre av att göra livet surt för andra. Fokuserar hellre på det som är bra. Längtar tills vi kan få lite mer julstämmning här hemma. Mys, ljus och värme!

Behöver en påminnelse:

- Stressa inte

- Ät inte

Sånt gör bara ont i magen nämligen!

I övrigt mår jag faktiskt bra. Jag skrattar, ler och jobbar. Jag trivs på jobbet. För tillfället är där mer ordning än hemma och det är ändå lite smått kaos där eftersom det pågår en flytt där (också). Galet. Men I like the place!

Det ligger kommentarer som väntar på svar men jag klarar det inte just nu. Jag misstänkter magkatarr. Ett inte allt för mysigt tillstånd. Illamående, ont i magen och allt som hör till (inga sura uppstötningar ännu...) och det är lite jobbigt. Annars mår jag bra! Bara det att jag inte riktigt klarar av att stressa för tillfället. Knappt ens äta men det suger i magen massor. Ugh.

Missförstå mig rätt, jag mår bra även om det händer dåliga saker. Idag har jag en sjuhelvetes huvudvärk så vill väl inte påstå att det är underbart. Däremot är jag ledig idag och det är skönt. Jobbar helgen dock men det löser sig då. Nu är jag ledig. Måndagen har varit ett stressmoment men det verkar lösa sig. Nina är supergo och ställer upp. Inneboenden ställer upp på lördag, Nina återigen på söndagen. Tur man har så goa människor i sin omgivning. Jag hoppas massor på studier nu för om jag kommer in tänker jag ta mig tid att resa till vänner. Jag behöver det. Egentligen handlar det mer om pengar än om tid. Ibland saknar jag livet som inneboende, det var så mkt enklare då! Och utan hund kunde man planera lite mer, men jag älskar Tessan och jag gillar mina möbler så jag vill inte klaga. Men vad skoj jag har haft, även om det varit tufft! Och vilka vänner man haft som ställt upp i vått och torrt. Jaa, det är rätt bra och jag har mått bra i två veckor. På måndag får jag frikort på sjukvården också, på gott och ont! Mest på gott.

På promenad i mörkret med Tessan. Plötsligt kommer en man med en hund. Björn försöker stoppa Tessan. Tessan skäller två gånger och rusar fram. Jag kallar in henne och hon kommer direkt. Ber henne stanna kvar. Tar fram bollen som är bästa grejjen för att hon ska tappa fokus på annat. Kanske inte bästa grejjen att göra men orkar man inte så orkar man inte. Då säger mannen "Ska du inte koppla er hund när hon gjort utfall?" Uppenbart irriterad.

Alla som följt med sen Tessan kom till mig vet ju vilket jobb jag lagt ner på henne. Det har inte varit lätt och många gånger har jag gråtit av frustration. Jag har varit mentalt och fysiskt utmattad. Jag har varit nära på att ge upp flera gånger. Men när hon lyssnar på EN inkallning kan jag inte annat än bli stolt över henne. Måste han ha den tonen i rösten som säger "din hund kan man inte lita på"? Nej, inget djur kan man lita på till 100% men jag måste ju lita på henne för att hon ska lita på mig. Jag har gränser för henne och jag accepterar inte att hon skäller eller springer fram till andra hundar MEN denna gången lyssnade hon och stannade innan hon kom fram till den andra hunden. Hon slutade skälla. Hon kom direkt. Och han fokuserar på att hon ens började skälla och springa fram!

Jag vet att han inte har hela historien. Att han inte kan veta hur det en gång i tiden sett ut. Men det sårar mig ändå! Tänk vad en liten kommentar kan göra. Jag är glad att jag stod på mig ändå. Men med lågt blodsocker och ett halvtaskigt humör redan innan så var det inte vad jag behövde!

Det finns människor som har ursäkter för ALLT. Ibland är vi nog alla såna men vissa är så alltid. Jag är ingen ängel, ibland flödar mina ursäkter. Men det finns också de som det ALLTID är synd om. Jag är lite less på dessa typer av människor. De kan aldrig ses för det kommer alltid något i vägen för dem (ursäktaren) eller så kan de aldrig lyssna om du har det tufft, för de har det alltid värre (snyftaren). Nu har jag en av varje som snor energi från mig. En av dem är en periodare men denna perioden är lång och jag orkar inte mycket längre! Den andra ser jag inte någon anledning att lägga energi på heller.

Ikväll blir en bra kväll har jag bestämt mig för!